"I got a big fat mama trying to break me.
And I love to live so pleasantly"
Ett sådant hål fylldes igår då den bästa samlinsplattan i alla kategorier låg innanför dörren när jag kom hem; The Harder They Come. Plattan har funnits i min närhet sen slutet av sjuttiotalet. De flesta av mina polare som gillar reggae har den, alltså har jag inte behövt den (ok, ok jag fattar om en del av er inte fattar). Plattan är filmmusik till filmen med samma namn. En förövrigt riktigt bra rulle. Men musiken! Herregud, jag skulle inte vilja flytta eller byta ut en låt. Allt sitter som en smäck, från Jimmy Cliffs 'You Can Get It If You Really Want' över till Scottys 'Draw Your Brakes' och så vidare. Det gör inte ett ens skit att två låtar är med två gånger på samma platta. The Harder They Come är bortom kultstatusen som den fick i och med Rude Boy, där Paul Simonon sitter på sin hotellsäng, i bar överkropp, sätter på bandaren och The Slickers 'Johnny Too Bad' fyller rummet, Paul tänder en cigg och lägger sig ner, röker och tittar i taket.
Paketet som låg innanför dörren öppnades. The Harder They Come åkte in den lilla cd-spelaren i köket. Musiken strömmade ut. Maten började laga sig själv, medan jag dansade runt och sjöng med. The Harder They Come finns nu äntligen även i mitt hem.
6 kommentarer:
Ja, det var väl inte en dag för tidigt.
Jag har länge gått och sugit på ett blogginlägg om den här plattan, och framför allt filmen.
Jag var först på plattan, såvida du inte hyser en annan åsikt, filmen överlämnar jag med varm hand.
Det kommer nog ett inlägg om filmen. Och jag är bara glad att folk med smak kan sprida kunskap om plattan.
Jag har faktiskt boken också.
Jag har tröjan. Och kalsongerna..
;-)
Concrete Kid
CK: Behåll dom du.
Speciellt kallingarna.
Jag var först med att skriva om plattan. På den här bloggen.
Allvarligt talat, det är "the soundtrack of my life". Jag har vinylskivan som prydnad ovanpå bokhyllan, CDn och DVDn ligger på soffbordet. Boken saknas dock, visste inte det..
Skicka en kommentar