Det ser mörkt ut

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self"

Jag måste erkänna att jag blundar, jo för det mesta gör jag nog det. Jag ser och läser rubrikerna, förstår innebörden, så är det faktiskt, jag gör mindre justeringar i mitt liv, men läser inte in mig på ämnet, trots att det nog handlar om vår överlevnad. Jag är nog som du. Klimatfrågan skrämmer skiten ur oss, samtidigt är vi så bekväma att vi inte gärna ändrar vår livsstil allt för mycket. Vi hoppas på att nån annan ska ta itu med frågan. Sorry, men det kommer aldrig att hända. Åtminstone så länge vi, du och jag också, sätter igång och protesterar på allvar. Visst det är skithäftigt att se Greenpeace aktioner på tv, men Greenpeace och deras aktioner kommer aldrig själva att förändra något. Att se aktionerna på tv kan möjligen få oss att slänga in en hundring på deras konto, inte mer, sen fortsätter vi vår ökenvandring med ett något lättare samvete. När det som verkligen behövs och som kanske skulle förändra något nu är gigantisk folklig resning, i hela västvärlden, som unisont säger: Stop! In The Name Of Love. Men här kommer det riktigt trista; en sån resning kommer inte att ske.

Med det sagt ska man inte skita i det personliga ansvaret.