You Better Move On

"Well the oppressors are trying to keep me down
Trying to drive me underground
And they think that they have got the battle won
I say forgive them Lord, they know not what they've done"

Okidoki, efter tre månader kom ett nytt försök. Arbetsgivarna kallade in mig och min arbetskamrat S för ett samtal om det "erbjudande" som de två måste ha klurat ut nån kväll i augusti. "Erbjudandet" föreslår att S och jag ska dela en tjänst, som vare sig han eller jag är intresserade av att dela. Sen ska vi ägna oss åt andra arbetsuppgifter också. "Erbjudandet" framställdes som en möjlighet att behålla våra unika kompetenser. Särskilt när det handlar om kampanjer. Hmm, räknar jag inte in en tredje arbetsuppgift här? När vare sig S eller jag gjorde vågen, hjulade eller jublade, utan uttryckte vår skepsis, kom hotet; ja då måste nån av oss gå ner på deltid om vi båda ska vara kvar. Vi fick dessutom veta att en av arbetsgivarna hade tagit mer skit av (förmodligen) nån av oss än vad han skulle ha gjort av nån annan. Aj, fan! det här måste gälla mig, tänkte jag. Nå, jag kanske ska fundera på det nästa gång mitt topplock flyger åt helvete på grund av att arbetsgivaren själv inte uppfyller sitt arbetsgivaransvar utan rör till allt, skyller på andra, och som dessutom sitter i förhandlingar med den lokala fackklubben och insinuerar att vi smiter från jobbet efter att jag har jobbat en vecka på ipren och kaffe. S är bättre än jag på att hantera den här typen av situationer. Eftersom att mötet inte resulterade i något av värde, de hade bokat in ett annat möte så gott som samtidigt, gick han och pratade med den ene av dem några timmar senare och förklarade lugnt och sakligt att han inte tänkte acceptera den här typen av maktspråk. Tjusigt! tänkte jag och imponerades av hans sinnesnärvaro. Själv gick jag och satte mig framför datorn och började, trött, att leta efter andra jobb. Igen.

Sensmoral: Din chef är alltid först och främst din chef, sen kanske din vän. Men lita inte på det.