Puzzle

"I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm
I'm a runaway son of the nuclear a-bomb
I am a worlds forgotten boy
The one who searches and destroys"

I natt hemsöktes jag igen av Å. Hon dök upp i det stora tidningshuset i Marieberg, där jag uppenbarligen jobbade kvar på plåtframställningen. Precis som i de tidigare drömarna spelade hon ingen huvudroll utan fanns där i bakgrunden som ett störande inslag. I den här drömmen blev jag erbjuden att gå en ombudsmannautbildning av facket. Vad Å hade på mitt jobb att göra har jag ingen aning om. Vill hon mig nåt kan hon väl ringa i stället för att hemsöka mina drömmar.

På nåt sätt lägger jag puzzel. I går var jag förbi Pet Sounds som hade bokrea. Jag kom därifrån med Sniffin Glue - The Essential Punk Accessory och Passion Is A Fashion. Mina senaste inköp från Ginza var Iggy Pop & The Stooges, Raw power; New York Dolls, Rock 'n' Roll; The Kinks, The Single Collection och Johnny Thunders, So Alone. Böckerna geggar i punkhistorien. Sniffin Glue var ett av Englands viktigaste punk-fanzine. Passion Is A Fashion är en biografi om The Clash skriven av Mojo-journalisten Pat Gilbert. Plattorna är sånt som jag inte haft i min egen skivsamling och inte heller behövt eftersom att polarna hade dem. Om jag backar bandet så fanns det en tid då jag ofta krashade på nåns soffa lika gärna som att åka hem. Och på efterfesterna fanns musiken. Nu för tiden sover jag helst hemma, även om jag fortfarande har en kärlek till långa efterfester, och då saknar jag en massa plattor. Eller snarare låtar. Och det är väl här puzzlet kommer in. Jag letar efter bitarna till min historia, till vad som gjorde mig till den jag är. Jag vet inte om de är viktiga och jag tror inte att det handlar om nostalgi. För så förbannat kul var det inte alltid att vara en 15-årig punkare från Hässelby Gård. Det var misshandel och knivhot bara för att man inte såg ut som övriga världen. Men nåt från den här tiden sitter kvar i mig, på gott och ont. Och kanske är det jag geggar i.

Ett erkännande: Som punkare tyckte jag att The Stooges bara var ett jävla slammer med för långa gitarrsolon. Tyckandet baserades väl på en eller två låtar, sen blockerade jag korkat nog rubbet. Tyckandet förändrades inte av att jag såg Iggy i London 1980. Bandet som kompande honom var bara bakgrundsmusiker, upptryckta mot väggarna så att det såg ut som om de var rädda för karln. Dan efter träffade jag honom back stage på The Clash där han påtänd frågade alla om efterfest. Jag tyckte han var en pinsam gammal gubbe. Nu, långt senare, inser jag hur viktiga The Stooges var för vad som skulle komma senare. Både första plattan och Raw Power har låtar med en energi som fortfarande berör. Ta 'I Wanna Be Your Dog' eller 'Search & Destroy', låtar som formligen blåser vad som helst av banan. På YouTube finns det ett underbart klipp på 9 minuter när de gör tv-debut. Klippet innehåller både speaker och reklamklipp och på så sätt är det ett obetalbart tidsdokument. Men frågan är om inte publiken var för stenad för att fatta vad som drabbade dem.