"Ran into a juke joint when I heard a guitar scream,
The notes were turning blue as days as a little dream
As the music played I saw my life turn around,
That was the day before love came to town"
B.B. Kings röst nådde mig i morse. Från ingenstans dök den upp. Ungefär samtidigt som jag gjorde choklad till dottern. B.B. Kings röst och hans uppenbarelse stämmer inte alltid överens. Rösten har ett djup och ofta ett allvar som jag har svårt att få ihop med den mysfarbror som står där med gitarren vid sidan av magen, letandes efter just den där särskilda tonen som alltid är så nära men som på nåt sätt smiter iväg. I nån intervju berättade han om just den tonen. Han fick frågan om han nånsin träffat den. Nej, svarade han. Inte än. Och så är det väl med allt vi företar oss här i livet. Vi försöker sträva efter nån sorts fulländning, men når aldrig fram. Jag tror inte heller att det är meningen att vi ska nå fram. För vad ska vi då göra sen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Oj, meningen med livet - djupt.
Ah, var det det jag skrev om. Jag satt just och undrade.
Fan, hade en gång i tiden ett BB-vax som hette Lucille, sålde det vid S:t Eriksbrons fäste för att ha råd med annat. Snyft. Men det kanske hjälpte någon annan att nå fram?
BB-king...Storsjöyran nån gång -95 tror jag. Samma år som Eddie Clearwater har jag också för mig, brorsan till Muddy Waters ;)
BRA yra! BRA musik!Ljuva minnen. Meningsfullt liv, fast det visste man inte då...
Härligt att höra. Det gör det mödan värt. Ny dag imorgon. Snart helg.
Yip, det kan väl aldrig ha varit den här plattan: http://www.answers.com/topic/lucille-blues-album ?
Nu tror jag Tant drabbades av en liten nostalgiattack.
Slow, nu blev du väldigt Boyeisk. Snart hävdar du väl att den bästa dagen är en dag av törst också?
Ah, blues. Inte för att jag har något emot BB, men själv föredrar jag nog den här herrn som av allt att döma inte ens kunde stava till ordet "perfektion".
http://www.youtube.com/watch?v=0RA8NyvzIWk
Jag tvivlar starkt på att någon annan nånsin låtit så här illa så här pass bra. Gud, vad jag älskar detta oväsen.
Anders, i mina huvudvärksfyllda öron lät det som om de hade kul. Riktigt kul. Perfektion och rock 'n' roll, eller för den delen blues, har inte med varandra att göra.
Men när du skriver att du starkt tvivlar på att nåt som låter så där illa nånsin har låtit så bra glömmer du t. ex. slutet på My Generation eller slutet på Generation X Youth, Youth, Youth. Annat oväsen, men vackert är det.
Litta grann, ja, sådär att vara i rörelse och att vägen är målet.
Skicka en kommentar