"Reach out and touch faith
Reach out and touch faith
Your own personal Jesus..."
Ännu en som inte pallade längre, ännu en som tog sitt eget liv, ännu en som lämnar efterlevande med skuldkänslor. L ringde igår och berättade att J har tagit livet av sig. Förmodligen har det redan varit för mycket död den här våren för att jag ska orka ta in en till, orka känna med en till. När det dessutom handlar om självmord känns det som om min kvot är fylld.
Jag gillade J. Jag tror att han gillade mig. Men vi blev aldrig tajta. Våra cirklar möttes i början av 90-talet. Vi jobbade ihop ett år med solidaritetsarbete i samband med kriget i Bosnien. Sen gled vi isär. Sist jag träffade honom, det var några år sen, hade han kommit in på sjöbefälsskolan i Götet. Sen vet jag inte mycket mer än att L ringde igår. J hade varit på fyllan. Grälat med tjejen. Tagit sitt liv.
Så jävla onödigt. Så jävla fegt. Så jävla elakt. Så jävla jävlars.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det låter väldigt tragiskt. Självmord kommer alltid lika obehagligt överraskande.
Och alltid: varför?
Jepp. Och alltid efterlevandes rättfärdiga eller ofta orättfärdiga känsla av skuld.
Skicka en kommentar