Krokar är ett måste

"Vi dansade i samma takt
likadana hjärnor som redan tänkt på allt
innan nånting hänt
gjort om till ironi, rädd för nåt som känns
låt mig slippa vara smart i kväll."

Det är skönt nu när dottern är hemma. Hon har varit i Italien över helgen. Vet inte varför, men är hon hos sin mamma i stan känner jag inte samma saknad och övergivenhet som när hon är bortrest. Då går jag och tänker på henne och tycker att livet är ganska tråkigt eller snarare lite meningslöst, även om det naturligtvis öppnar dörren för diverse utsvävningar som jag inte kan ägna mig åt när hon är hemma. Därför känns det skönt att livet börjar återgå till sitt normala lunk; första fotbollsträningen med tjejerna igår, plugget börjar nästa vecka, första höstmatchen i Sanktan likaså.

Visst, det är skönt att drälla omkring i lalalala-land utan mening och mål ett tag. Låta livet bara flyta på runt omkring en. Men bara en tid, sen måste livet faktiskt få struktur, få sina krokar som man kan hänga upp tillvaron på. Kanske är därför jag har svårt för längre ledigheter, jag får inte ett skit gjort. Ingen planerad renovering av kvarten kommer till stånd och inga drömresor blir gjorda. Löser korsord och läser deckare. Öppnar en öl. Tvingar nån mig så kan jag väl fixa ihop nåt käk eller gå och bada. När klockan sedan klämtar och det är 48 timmar kvar till att visslan ljuder drabbas jag av total deprimerad rastlöshet. 'Is that all there is my friend?' undrar jag samtidigt som jag frenetiskt börjar ringa vännerna för att få ut dem på ölhävning. Tre veckor har gått. Till ingen nytta.