Snoddasmorgon

"Lille katt, lille katt, lille söte katta
vet du att, vet du att, det är mörkt om natta"

Ryggen höll. H och jag möttes på pendeln till Västerhaninge där vi hoppade av och började cykla. Vägen fram till Tungelsta var skittrist med motvind, men fungerade som en test på om H och jag kunde hitta ett gemensamt tempo. Några kilometer efter att man svängt av på Södertäljevägen hittade vi varandra och kunde hjälpas åt med att dra i motvinden. Landskapet blev böljande och vägen var kanon. Knappt nån biltrafik alls. Detsamma gällde när vi tog av på Sorundavägen söderut. I bra fart passerade vi mängder av små bondgårdar som ser till att kulturlandskpet hålls levande. Hur puttinuttigt som helst och mycket vackert. Vägen fram till Grindsjön var hur kul som helst att cykla med massvis av upp- och nerförsbackar och sköna kurvor. Vid Grindsjön tog vi av ner till badet och stoppade huvudena i vattnet för svalka. Vi var dock lite för mycket badkrukor för att hoppa i. Några kilometer efter Grindsjön kommer ett parti som dock var rätt trist, ett par kilometers raksträcka. Nja, kanske inte riktigt sant, men den kändes lång förmodligen på grund av motvinden, men tråkig var den (hur nyasfalterad den än må varit). Tack och lov fick man sen svänga av mot Ösmo på fortsatt böljande väg. Nu kom det lite fler klättringar, eller så kändes det bara som det, och H började komma efter betänkligt i backarna. Strax innan Ösmo var det en riktigt skön backe som vred sig upp. När jag väl kom upp och trampade på upptäckte jag att H låg ett femtital meter bakom. Väntade in honom sen öste vi på och helt plötsligt kom skylten 'Ösmo' och jag blev skitglad. Jag hade grejat det utan att ryggen skrek av stelhet. Vi rullade ner till sjön och sköljde av oss en smula, cyklade in i samhället, frågade en invånare var station och pub låg. Efter lite guidning kom vi fram till pizzerian som låg inklämd mellan en ICA och nån annan affär, varpå H utbrister: "Det var precis så här jag hade företsällt mig det!" Ölen och pizzan var belöning från Gudarna (nej, de hade ingen finöl, men jag lovar att deras Falcon kranbärs smakade utsökt).

H erkände att han var både förvånad och imponerad av mig. Han som har sprungit elva Stockholm Marathon på raken var övertygad om att han skulle få ligga och dra hela tiden efter nån mil för att jag skulle krokna. I stället var det han som höll på att ge upp i sista backen och hoppa av cykeln för att leda den upp. Gissa om tuppkammen växte. Hursomhelst hade vi båda kul och bestämde oss för att köra sträckan på söndag igen.

Idag är jag bara lite stel i ryggen och har en liten antydan till träningsvärk i låren.

***

Ännu en Snoddasmorgon. Vad säger man?