"Get a trade son
You will go far
You have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played before - and it never will"
Hur sumerar man ett år? Genom en lista. Ja, det är väl vanligast. Men det känns som om jag redan har gjort den. Under rubriker som "Årets händelser" kanske. Nja, "årets händelse" var för jobbig och den vill jag inte älta en gång till. Årets möten har jag redan skrivit om här, här och här. Årets stolpskott? Den kategorin är nästan för svår. För vem av dem från regeringskansliet som har tvingats avgå ska man välja? Av dem som - ofattbart nog - sitter kvar är det lättare; Mats Odell. I staden är det betydligt enklare: Kristina Alvendal. Allt hon säger är så blåögt och naivt att man häpnar. Hade hon inte fört en iskall klasspolitik som gynnar dem som redan har skulle jag påstå att hon saknar varje tillstymmelse till insikt om sociala klyftor.
Jag tror dock att vi lämnar politiken, jag orkar inte uppröras på årets sista dag. Vi kastar oss i stället över till fotbollens underbara värld och visst var Kim Källströms mål mot Lettland en befrielse, men det är inget mål jag kommer att minnas om tjugo år. Nej, årets mål stod dottern för i en av sina matcher. Vårt lag får hörna. Dottern är back och står ett par meter utanför straffområdet. Alla andra spelare är i straffområdet. Hörnläggaren får till en bra pass till M som skjuter direkt och får till sitt livs träff, pang rakt in i mål. Först är det tyst, sen blir det allmänt jubel. M vet inte riktigt var hon ska ta vägen. Hon har inte bara gjort mål, hon har gjort lagets snyggaste mål dittills (och hittils), hon ser generat mot mig som om inte riktigt vet vad hon ska göra sen. Lagkompisarna räddar henne genom ett ordenligt kramkalas. Det var nog årets bästa händelse ändå. Glädjen att få dela sin dotters stolthet och lycka den dagen var oslagbar.
måndag 31 december 2007
lördag 29 december 2007
Tidens tecken
Jukeboxen är fortfarande tyst. Men jag har inget bättre för mig än att sätta mig vid datorn i väntan på att tvätten ska bli klar. För en gångs skull slapp jag bli upprörd över mina själviska lortgrisar till grannar, vilket är rätt skönt. Jag tänkte lägga upp några bilder som jag tagit och som jag tycker speglar samtiden rätt bra.
De flesta av behållarna på återvinningsstationen är fulla. Marken är full av krossat glas, papper och plast. På baksidan har nåt snille haft sönder batteribehållaren.
De flesta av behållarna på återvinningsstationen är fulla. Marken är full av krossat glas, papper och plast. På baksidan har nåt snille haft sönder batteribehållaren. 
Stockholms grusplaner byggs bort. Antingen blir de jättefina konstgräsplaner -som man i besparingsiver inte förser med värmeslingor eller omklädningsrum- eller så försvinner de helt i förtätningen av staden.
Att märkeshysterin faktiskt har blivit just hysterisk tyder väl den här bilden på. Men vem fan är intresserad av att se nåns trasiga Björn Borg-kallingar?
Hämtmat. Med tanke på mina tidigare inlägg om klimatfrågan är väl den här bilden avslöjande. Jag är en lat jävel. Jag älskar god hämtmat. Till gårdagens sushi fick man med sig tre plastbehållare. En för sushin, en för soppan och en för sojan. Samtliga är nu diskade och ligger sorterade i påsen för plastföremål. Sen går jag och försöker slänga dem i en överfull behållare.
fredag 28 december 2007
Pausmusik
Inga sånger sparkade upp mig ur sängen nu på morgonen, inga stora eller små tankar tvingar mig till datorn. Jag är ledig och det har tydligen hjärnan fattat till slut och då går den tydligen på sparlåga. Ni får hålla till godo med en av musikhistoriens vackraste låtar till dess att inspirationen återvänt. Varsågoda, Augustus Pablo med AP Special:
onsdag 26 december 2007
I slutändan
"And all together it went well
We made pretend we were best friends
Then she said, "Oh, I can wait"
They ordered me to make mistakes"
Det tog två och en halv timme innan jag till slut hittade låten. Jag hade bara melodin att gå på när jag vaknade, sen efter en timme kom en snutt text farande genom skallen; det skulle nog vara nåt 'end' med. Därefter tror jag att det handlade om att sätta ihop melodin och ett 'end' med en sångstil. Då landade jag mellan Arctic Monkeys och The Strokes. Känslan sa mig att det nog var de senare och från plattan 'Is This It'. Frågan vara bara vilken låt? En googling hjälpte mig inte, eller rättare jag läste texterna för slarvigt och det var ett tag sen jag lyssnade på plattan och därför hade jag svårt att sätta musik till en del texter. Till slut var det bara att rota fram plattan sätta på den och vänta. Pang! Där, mitt i fjärde låten, Barely Legal, kom melodin! Och nog fanns det ett 'end' med:
"It all works somehow in the end..."
We made pretend we were best friends
Then she said, "Oh, I can wait"
They ordered me to make mistakes"
Det tog två och en halv timme innan jag till slut hittade låten. Jag hade bara melodin att gå på när jag vaknade, sen efter en timme kom en snutt text farande genom skallen; det skulle nog vara nåt 'end' med. Därefter tror jag att det handlade om att sätta ihop melodin och ett 'end' med en sångstil. Då landade jag mellan Arctic Monkeys och The Strokes. Känslan sa mig att det nog var de senare och från plattan 'Is This It'. Frågan vara bara vilken låt? En googling hjälpte mig inte, eller rättare jag läste texterna för slarvigt och det var ett tag sen jag lyssnade på plattan och därför hade jag svårt att sätta musik till en del texter. Till slut var det bara att rota fram plattan sätta på den och vänta. Pang! Där, mitt i fjärde låten, Barely Legal, kom melodin! Och nog fanns det ett 'end' med:
"It all works somehow in the end..."
tisdag 25 december 2007
Min nya leksak
"But I spent all my money on this crapped out piece of shit called 'the bass guitar'"
Genom jobbet har tillgång till en juste systemkamera med fler funktioner än jag är intresserad av att använda. Jag gillar att fota men är ett tekniskt miffo. Jag skulle säkert kunna lära mig allt om ditten och datten, men tappar lusten så fort jag öppnar instruktionsboken. Vill man se det romantiskt går jag mer på känsla, vill man se det krasst så är jag lat. Strax innan jul köpte jag en leksak till mig själv, en liten kompaktkamera som är precis lagom stor för att gå ned i en bröstficka. Perfekt att alltid ha med sig. Dottern som först blev sur för att jag köpte mig en leksak för en tusenlapp älskar att ta självporträtt med den. Den är ganska snygg också:
Kameran funkar bra för porträtt i dagsljus, men den får det lite jobbigt i mörkare förhållanden. Då blir det brusigt. Jag lekte med den på Söders Hjärta efter Strummer-memorialen och även om inte bilderna är några tekniska under och inte klarar att blåsas upp gillar jag dem:
måndag 24 december 2007
God Jul
"Did you see the stylish kids in the riot
We were shovelled up like muck
Set the night on fire
Wombles bleed truncheons and shields
You know I cherish you my love"
We were shovelled up like muck
Set the night on fire
Wombles bleed truncheons and shields
You know I cherish you my love"
Det tog nästan ett dygn att återhämta mig från Joe Strummer-memorialen som jag hade med ett gäng polare. Utan att gå in på detaljerna kan jag säga att gårdagen var tuff, mycket tuff. Hade jag inte lovat att grava en lax hade jag nog inte stigit upp alls. Nu står laxen i kallskafferiet och gårdagen är begravd. Och allt som inte blev gjort igår väntar på mig idag, som städningen av lägenheten. Det är nåt speciellt med att ta itu med städningen på julafton, nästan nåt rituellt. Jag minns att jag kom hem till Hatte en julafton på åttiotalet. När jag ringde på dörren öppnade han svettig och dan, han storstädade. Frenesin tydde på en rejäl dos julångest. Han fick göra klart sen åt vi resterna som jag hade fått med mig från min mormor och drack Jameson och blev väl skitfulla. Julen som helg innebär att det bästa och sämsta med mänskligheten visar sig, omtanke och kärlek frodas sida vid sida med egoism och slutenhet. Jularna hemma hos mormor var alltid spännande för vi visste aldrig vem i huset hon hade bjudit in. Fanns det nån som var ensam på julafton fanns det alltid en stol och ett fat till att ställa fram. Dessa inbjudningar var aldrig påträngande, mormor var aldrig påträngande, utan självklara. Jag önskar att jag hade samma självklara attityd som min mormor, men tyvärr har jag inte det. Jag tycker att det är jobbigt med nya relationer. Har svårt att kallprata. Och när jag gör det kommer mina sarkasmer och ironier ofelbart att få dem att titta konstigt på mig.
Näe, ska det bli nåt gjort får jag sluta sitta här och blogga och sätta igång. Jag önskar alla vänner som brukar titta förbi här en riktigt god jul. Ta hand om er och era vänner och gärna andra också, ät och drick gott så ses vi förhoppningsvis på andra sidan. Jag har inte många jultraditioner, men den här låten inleder alltid min julafton:
lördag 22 december 2007
torsdag 20 december 2007
No future for you
"And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance"
En av de mer mossiga -i bemärkelsen otidsenliga- institutionerna i vårt land fick finna sig i att moderniseras 1979. En annan mossig klubb fortsätter att streta emot. Jämställdhet är bara ett av "de små stegens tyranni", låter riddarhusets ordförande, Henric Ankarcrona meddela. En annan av de blåblodiga, Gustaf Douglas, har dock tagit bladet från munnen. I riddarhusets tidning beklagar han sig:
- Jag fruktar att detta adelsmöte inte ens skulle kunnat förmå sig till att rösta för ståndsriksdagens avskaffande.
Tänker han upprepa sin motion ännu en gång vid ett kommande adelsmöte? Gustaf Douglas är bestämd: - Jag ser inte att det vore särskilt menningsfullt.*
Det är inte utan att jag är tacksam för att jag har fötts till livet i en någorlunda normal miljö. Man skulle kunna tycka att de här galningarna har spelat ut sin roll. Tyvärr är det inte riktigt så. Jag gick samtidigt som tre små adelsmän på universitetet. Familjernas inbördes rangordning var hur tydlig som helst. Samtliga hade legat på internat i grundskolan. Och allt var nu upplagt för att de ska bli framtidens makthavare inom politik, förvaltning eller näringsliv, om därom rådde inga tvivel. Att förneka klassbetydelsen i fråga om makt och inflytande i dagens Sverige är att ljuga. Cirka 60 år av socialdemokratiskt styre har i det här fallet inte gjort någon som helst skillnad.
På förekommen anledning. Music Maesto:
*Arte Et Marte. sid 8
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance"
En av de mer mossiga -i bemärkelsen otidsenliga- institutionerna i vårt land fick finna sig i att moderniseras 1979. En annan mossig klubb fortsätter att streta emot. Jämställdhet är bara ett av "de små stegens tyranni", låter riddarhusets ordförande, Henric Ankarcrona meddela. En annan av de blåblodiga, Gustaf Douglas, har dock tagit bladet från munnen. I riddarhusets tidning beklagar han sig:
- Jag fruktar att detta adelsmöte inte ens skulle kunnat förmå sig till att rösta för ståndsriksdagens avskaffande.
Tänker han upprepa sin motion ännu en gång vid ett kommande adelsmöte? Gustaf Douglas är bestämd: - Jag ser inte att det vore särskilt menningsfullt.*
Det är inte utan att jag är tacksam för att jag har fötts till livet i en någorlunda normal miljö. Man skulle kunna tycka att de här galningarna har spelat ut sin roll. Tyvärr är det inte riktigt så. Jag gick samtidigt som tre små adelsmän på universitetet. Familjernas inbördes rangordning var hur tydlig som helst. Samtliga hade legat på internat i grundskolan. Och allt var nu upplagt för att de ska bli framtidens makthavare inom politik, förvaltning eller näringsliv, om därom rådde inga tvivel. Att förneka klassbetydelsen i fråga om makt och inflytande i dagens Sverige är att ljuga. Cirka 60 år av socialdemokratiskt styre har i det här fallet inte gjort någon som helst skillnad.
På förekommen anledning. Music Maesto:
*Arte Et Marte. sid 8
onsdag 19 december 2007
Neråtsång
"Didn't know what time it was the lights were low oh how
I leaned back on my radio oh oh
Some cat was layin' down some rock 'n' roll 'lotta soul, he said
Then the loud sound did seem to fade a ade"
Tack och lov för en blå himmel och lite solsken. Hade det vanliga gråvädret regerat idag också hade det mesta känts övermäktigt. Jag går och bär på en vinterblues som tar sig uttryck i en tröttsam håglöshet; jag bara vill ingenting alls. När jag är på jobbet vill jag hem, när jag är hemma vill jag bort. Som sagt, förbaskat tröttsamt. Inte blir det bättre av att ett par polare inte hör av sig när jag har hört av mig. Ok för att det är jul och klappar som ska köpas hit och dit och bla, bla, bla, men att stänka iväg ett sms eller mejl tar väl inte alla krafter som behövs för att klara julhetsen? Samtidigt är jag så fånig i de här lägena att jag börjar undra om jag gjort eller sagt nåt olämpligt som gjort att personen i fråga har ruttnat. Näe, jag längtar till våren. Det här mörkret tar knäcken på mig.
I leaned back on my radio oh oh
Some cat was layin' down some rock 'n' roll 'lotta soul, he said
Then the loud sound did seem to fade a ade"
Tack och lov för en blå himmel och lite solsken. Hade det vanliga gråvädret regerat idag också hade det mesta känts övermäktigt. Jag går och bär på en vinterblues som tar sig uttryck i en tröttsam håglöshet; jag bara vill ingenting alls. När jag är på jobbet vill jag hem, när jag är hemma vill jag bort. Som sagt, förbaskat tröttsamt. Inte blir det bättre av att ett par polare inte hör av sig när jag har hört av mig. Ok för att det är jul och klappar som ska köpas hit och dit och bla, bla, bla, men att stänka iväg ett sms eller mejl tar väl inte alla krafter som behövs för att klara julhetsen? Samtidigt är jag så fånig i de här lägena att jag börjar undra om jag gjort eller sagt nåt olämpligt som gjort att personen i fråga har ruttnat. Näe, jag längtar till våren. Det här mörkret tar knäcken på mig.
tisdag 18 december 2007
Politisk etik och personlig moral
"Lullabies, look in your eyes,
Run around the same old town.
Doesn't mean that much to me
To mean that much to you"
Jag fastnade framför Kobra igår och det fick mig att fundera en hel del över moral. Programmet handlade om Thailand. Vissa av er som läser den här bloggen är så pass gamla att ni minns en bild från 1970-talet på Transports dåvarande ordförande sittandes på en trapp med en fet cigarr i käften i diktaturens Spanien. Bilden blev den lilla tuva som stjälpte honom, han fick avgå. Även om den svenska solturismen precis hade inletts så åkte inte en fackordförande ostraffat till en diktatur på semester. Skulle Wanja Lundby-Wedin åka till Thailand skulle inte en käft höja på ögonbrynen. Det är idag helt ok att åka till diktaturer på solsemester. Min personliga moral har inget med min politiska övertygelse att göra, tycks vara den allmänna hållningen. Jag har både nära vänner och och arbetskamrater som nyligen har besökt Thailand. Det är människor som ofta berömmer sig för en hög moral, men när det kommer till behovet av värme och sol tycks de ha fått solsting. En snabb sökning hos Amnesty och jag får fram följande info:
"After the 19 September military coup, coup leaders abrogated the 1997 Constitution and issued decrees instituting martial law and restricting the rights to freedom of expression, association and assembly. Martial law was lifted in 41 provinces in December but remained in place in 35 border provinces. Violence continued in the mainly Muslim southern provinces. Armed groups bombed, beheaded or shot Muslim and Buddhist civilians, including monks, teachers and members of the security forces. The authorities arbitrarily detained people and failed to investigate human rights abuses. Two human rights defenders were killed and others, particularly in the south, were at risk of intimidation, threats and attacks. Torture and ill-treatment continued to be reported. Almost 900 people remained under sentence of death. No executions were known to have taken place. Migrant workers were not able to exercise their basic labour rights. Hmong asylum-seekers were forcibly returned by the authorities to Laos."
Hur gör man, eller rättare; vad säger man till vänner och arbetskamrater som precis har köpt en resa till solen, värmen i diktaturer? Ska man vara den lilla moralisten och partykrascharen som syrligt påpekar att deras resa är ett stöd till en orättfärdig regim, eller ska man hålla käft?
När programmet gick mot sitt slut kom jag osökt att tänka på Sex Pistols:
"A cheap holiday in other peoples misery
I dont wanna holiday in the sun
I wanna go to the new Belsen
I wanna see some History
'cause now I got a reasonable economy"
Trevlig resa!
Run around the same old town.
Doesn't mean that much to me
To mean that much to you"
Jag fastnade framför Kobra igår och det fick mig att fundera en hel del över moral. Programmet handlade om Thailand. Vissa av er som läser den här bloggen är så pass gamla att ni minns en bild från 1970-talet på Transports dåvarande ordförande sittandes på en trapp med en fet cigarr i käften i diktaturens Spanien. Bilden blev den lilla tuva som stjälpte honom, han fick avgå. Även om den svenska solturismen precis hade inletts så åkte inte en fackordförande ostraffat till en diktatur på semester. Skulle Wanja Lundby-Wedin åka till Thailand skulle inte en käft höja på ögonbrynen. Det är idag helt ok att åka till diktaturer på solsemester. Min personliga moral har inget med min politiska övertygelse att göra, tycks vara den allmänna hållningen. Jag har både nära vänner och och arbetskamrater som nyligen har besökt Thailand. Det är människor som ofta berömmer sig för en hög moral, men när det kommer till behovet av värme och sol tycks de ha fått solsting. En snabb sökning hos Amnesty och jag får fram följande info:
"After the 19 September military coup, coup leaders abrogated the 1997 Constitution and issued decrees instituting martial law and restricting the rights to freedom of expression, association and assembly. Martial law was lifted in 41 provinces in December but remained in place in 35 border provinces. Violence continued in the mainly Muslim southern provinces. Armed groups bombed, beheaded or shot Muslim and Buddhist civilians, including monks, teachers and members of the security forces. The authorities arbitrarily detained people and failed to investigate human rights abuses. Two human rights defenders were killed and others, particularly in the south, were at risk of intimidation, threats and attacks. Torture and ill-treatment continued to be reported. Almost 900 people remained under sentence of death. No executions were known to have taken place. Migrant workers were not able to exercise their basic labour rights. Hmong asylum-seekers were forcibly returned by the authorities to Laos."
Hur gör man, eller rättare; vad säger man till vänner och arbetskamrater som precis har köpt en resa till solen, värmen i diktaturer? Ska man vara den lilla moralisten och partykrascharen som syrligt påpekar att deras resa är ett stöd till en orättfärdig regim, eller ska man hålla käft?
När programmet gick mot sitt slut kom jag osökt att tänka på Sex Pistols:
"A cheap holiday in other peoples misery
I dont wanna holiday in the sun
I wanna go to the new Belsen
I wanna see some History
'cause now I got a reasonable economy"
Trevlig resa!
måndag 17 december 2007
Tvära kast
"What good is sitting alone in your room?
Come hear the music play.
Life is a Cabaret, old chum,
Come to the Cabaret"
Jag funderade på att skriva nåt om regeringens senaste förslag om upprättandet av en kommunernas skamlista. Det vill säga att kommuner som låter barnfamiljer vräkas ska skuldbeläggas och på så sätt ska allt bli bra enligt nåt snille från regeringskanliet. Vore det inte bättre med nån form av sanktioner mot kommuner som inte följer socialtjänstlagen, frågar jag mig. Jag hade tänkt att utveckla den här tankegången. Men eftersom att mitt huvud är fullt med snor tycks varje tanke sega sig fram lika raskt som en dator full med virus. I stället kastar vi oss över morgonens låt som det tog mig hela frukosten, det var bara en del av en melodin som låg på repeat, att komma underfund med. Ibland blir det tvära kast här i livet. Men så är livet självt. Varsågoda, Liza Minnelli i Cabaret:
Come hear the music play.
Life is a Cabaret, old chum,
Come to the Cabaret"
Jag funderade på att skriva nåt om regeringens senaste förslag om upprättandet av en kommunernas skamlista. Det vill säga att kommuner som låter barnfamiljer vräkas ska skuldbeläggas och på så sätt ska allt bli bra enligt nåt snille från regeringskanliet. Vore det inte bättre med nån form av sanktioner mot kommuner som inte följer socialtjänstlagen, frågar jag mig. Jag hade tänkt att utveckla den här tankegången. Men eftersom att mitt huvud är fullt med snor tycks varje tanke sega sig fram lika raskt som en dator full med virus. I stället kastar vi oss över morgonens låt som det tog mig hela frukosten, det var bara en del av en melodin som låg på repeat, att komma underfund med. Ibland blir det tvära kast här i livet. Men så är livet självt. Varsågoda, Liza Minnelli i Cabaret:
söndag 16 december 2007
Sunday Morning
"And my love is bigger than a Cadillac
I'll try to show it if you drive me back"
Ögonen rinner, näsan rinner och kaffet smakar skit. Bortsett från det är allt bra. Eller nästan. En vecka kvar till julafton och jag vet fortfarande inte vad jag ska ge dottern. Och det är inte heller så att hon överöser mig med julklapplistor -vilket i och för sig är ganska skönt- eller små hintar om vad hon vill ha. Själv önskar jag mig, ännu en gång, bara långt bort. Att fira jul utan sitt barn känns inte särskilt meningsfullt. Det blir inte ens en halv julafton utan M, det blir bara som vilken middag som helst. Satt och letade resor härom dan och då visade det sig att Ryanair har börjat flyga på Marseille. Behöver jag säga att det var billigt. Snacka om att hamna i en moralstrid. Ryanairs vd, Michael O'Leary, har angett som skäl till bolagets framgångar att de inte har några fackföreningar att förhandla mot. Som om det inte var nog har de kritiserats för säkerheten. Och när media skriver om saken hotar företaget att stämma, för att sen backa eftersom att det som skrevs var fakta. Det är inte så att jag toklängtar efter att flyga med ett sånt bolag. Det blir nog en hemma-jul i alla fall.
Här får ni se vad Rolling Stones var innan de blev seriefigurer:
I'll try to show it if you drive me back"
Ögonen rinner, näsan rinner och kaffet smakar skit. Bortsett från det är allt bra. Eller nästan. En vecka kvar till julafton och jag vet fortfarande inte vad jag ska ge dottern. Och det är inte heller så att hon överöser mig med julklapplistor -vilket i och för sig är ganska skönt- eller små hintar om vad hon vill ha. Själv önskar jag mig, ännu en gång, bara långt bort. Att fira jul utan sitt barn känns inte särskilt meningsfullt. Det blir inte ens en halv julafton utan M, det blir bara som vilken middag som helst. Satt och letade resor härom dan och då visade det sig att Ryanair har börjat flyga på Marseille. Behöver jag säga att det var billigt. Snacka om att hamna i en moralstrid. Ryanairs vd, Michael O'Leary, har angett som skäl till bolagets framgångar att de inte har några fackföreningar att förhandla mot. Som om det inte var nog har de kritiserats för säkerheten. Och när media skriver om saken hotar företaget att stämma, för att sen backa eftersom att det som skrevs var fakta. Det är inte så att jag toklängtar efter att flyga med ett sånt bolag. Det blir nog en hemma-jul i alla fall.
Här får ni se vad Rolling Stones var innan de blev seriefigurer:
torsdag 13 december 2007
HELP!
"Superstar tradesman stand at the bar
Get a trade son, you will go far you have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played beforeand it never will
Never been played beforeand it never will"
Jag fastnade framför ZTV igår. Det var en video där: Hästpojkens 'Shane MacGowen'. Jag är på väg att bli knäpp. Refrängen har jag -precis som han sjunger- helt klart hört förut. Men vem eller vilka har gjort den? Kan det vara Stiff Little Fingers? Hursomhelst får jag frasen "Goin Nowhere" i huvudet men kan inte placera den. Kan du?
Get a trade son, you will go far you have a house in the ferry
And a new guitar that's never been played beforeand it never will
Never been played beforeand it never will"
Jag fastnade framför ZTV igår. Det var en video där: Hästpojkens 'Shane MacGowen'. Jag är på väg att bli knäpp. Refrängen har jag -precis som han sjunger- helt klart hört förut. Men vem eller vilka har gjort den? Kan det vara Stiff Little Fingers? Hursomhelst får jag frasen "Goin Nowhere" i huvudet men kan inte placera den. Kan du?
Min årsbästalista
"Heja Bamse starkast är vår Bamse
Men han tycker inte om att slåss
Dunderhonung farmors dunderhonung
Äter han för att bli stark förstås"
Men han tycker inte om att slåss
Dunderhonung farmors dunderhonung
Äter han för att bli stark förstås"
Penny skriver om 2007 att musiken kanske inte spelade så stor roll i hennes liv, hon hade allt för mycket annan skit att tänka på. Jag skulle nog kunna säga samma sak, för 2007 var ett skitår för mig med, men då ljuger jag. Till och med när allt var som jävligast i våras fanns musiken där som ett halmstrå att klamra mig fast vid. Och trots all skit och död under året minns jag också andra saker; en återfunnen -och fortfarande lika knepig- vän, två återföreningar av gamla punks som gör att jag fortfarande ler när jag tänker på dem. Och trots att den här morgonen var stressig och gnällig mellan far och dotter känns det ändå som om vi blir tajtare och tajtare för varje år som går och i år har vi haft många sköna garv tillsammans. Det är lite av det positiva som jag vill bära med mig in i 2008. Men nu är det dags för årets lista. Som ni ser är det blandat mellan gammalt och nytt, men det är de här låtarna som på ett eller annat sätt symboliserar året som gått:
1. Håkan Hellström, Hurricane. Det här var låten som jag spelade om och om igen i våras när jag gick sönder efter X självmord. Den fungerade som balsam på en trasig själ.
2. Jamie T, If You Got The Money. Egentligen startade musikåret med Jamie T. Varenda gång jag har varit full i år och den här låten strömmat ut ur några högtalare har jag börjat dansa. Gammalt möter nytt i en stilfull blandning.
3. Säkert, Vi kommer att dö samtidigt. Annika Norlins texter och klockrena känsla för bra popmelodier räddade det svenska popåret.
4. Malcolm Middleton, A Brighter Beat. Ännu en poplåt som tokfastnade i skallen. Med den här inledningsfrasen är det Nobelprisvarning: “Now you’ve gone and left me and there’s nothing here. But a tenner in my pocket and a fridge full of beer”.
5. Lucinda Williams, Are You Alright. Jag kunde ha valt nästan vilken Lucinda-låt som helst. Men den här låten får stå för alla frågor till dem jag inte hann snacka med på återföreningarna.
6. Florence Valentin, Pokerkväll i Vårby Gård. Total rip off på The Clashs Bankrobber och Rudie Can’t Fail. Men det gör inget låten är gjord med så mycket kärlek att man nästan glömmer bort att det inte finns några höghus i Vårby Gård.
7. Manu Chao, Rainin’ In Paradise. Låten är lite för lång för sitt eget bästa. Men den fastnar som klister och man kan alltid tona ned sista trettio sekunderna. Att giget inte heller var så mycket att hänga i julgranen är glömt.
8. Joe Strummer, Coma Girl. Det var med mycket blandade känslor som jag 2003 köpte Strummers sista platta. Jag var livrädd för att The Mescalors bara hade slafsat ihop nåt bara för att göra några sista pund på Joe. Men redan i inledningsspåret knockades jag på ett sätt som jag inte gjort av Joe sedan 1982. Coma Girl är inte bara med på min årsbästa-lista utan årtiondets.
9. The View, The Don. Ett gäng smågrabbar som knappt är byxmyndiga från en liten sketen håla i Skottlandlyckas göra charmerande pop i brittisk tradition. Deras platta, Hats Of To The Buskers, växer för varje lyssning. Men när jag hör The Don försvinner de mörka skyarna från himlen.
10. Bob Marley, Redemption Song. Ever lasting, Ever standing. For ever.
11. Bob Dylan, Idiot Wind. Det här året har jag mött fler idioter än på många herrans år och fler än vanligt som jag har respekt för har agerat idiotiskt.
12. Kate Nash, Foundations. Om det här året egentligen började med Jamie T så slutar det helt klart med Kate Nash. Och på nåt sätt känns det då som om vi har gått varvet runt. Vi började i London och slutade där. Men även musikaliskt finns det ett tydligt släktskap, Både Jamie och Kate använder pop- och rockhistorien för att skapa nåt nytt. Och så är det oftast, de som har bäst koll bakåt är de som tar saker och ting bäst framåt.
När jag nu tittar tillbaka på musikåret så kan det här året faktiskt inte ha varit helt åt helvete. Fler bra nyheter än på väldigt, väldigt många år.
onsdag 12 december 2007
Donna Alvendal har ett erbjudande du inte kan stå emot
"Jag söker lite tröst så jag talar ut
Jag köper fina bröst å jag talar ut
Jag känner mig så kränkt så jag talar ut
Jag har inte riktigt tänkt men jag talar ut"
Så var hon i farten igen Kristina Alvendal. För lite mer än en månad sen dök nyheten upp om att Stockholms stad skulle nasa iväg en del av sina lägenheter i förorterna till privatvärdar, då förnekade hon allt. Igår visade det sig att det var sant. Precis som vid tidigare bostadsrättsomvandlingar yrar hon nu om allmännyttans dominerande ställning. Det är inte utan att man undrar om de privata fastighetsägarna ska få köpa beståndet till samma reapris som dem som omvandlar till bostadsrätter? Kristina Alvendal säger dock att hon vill se seriösa fastighetsägare som kan satsa på säkerheten i förorterna. Frågar man de boende vill de nog hellre ha kvar sina köplatser i de interna köerna. Köplatser de nu kommer att få se flyga iväg lika lättvindigt som Kristina Alvendals dementier. Samtidigt är det något maffialikt över tillvägagångssättet. Länge förnekade moderaterna att de skulle sälja ut allmännyttan till privatvärdar. Utförsäljningen handlade endast om omvandlingar till bostadsrätter, för att de skulle "bli en jämnare fördelning av boendeformerna". När majoriteten i Stadhuset inte lyckades sälja in idéen om att köpa sina lägenheter till de boende använder man sig nu av utpressning. "Köper inte ni lägenheterna så säljer vi dem ändå". I DN säger Kristina Alvendal följande:
- Om de boende vill bilda bostadsrättsförening och köpa sina hus har de första tjing.
Hur var det Don Corleone sa? "Antingen får jag din namnteckning på kontraktet. Eller din hjärna".
***
En dag kvar: Gör din årsbästalista!
Skit i jobbet. Fundera över musiken som gjort året drägligare i stället. Gör din årsbästalista: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.
Jag köper fina bröst å jag talar ut
Jag känner mig så kränkt så jag talar ut
Jag har inte riktigt tänkt men jag talar ut"
Så var hon i farten igen Kristina Alvendal. För lite mer än en månad sen dök nyheten upp om att Stockholms stad skulle nasa iväg en del av sina lägenheter i förorterna till privatvärdar, då förnekade hon allt. Igår visade det sig att det var sant. Precis som vid tidigare bostadsrättsomvandlingar yrar hon nu om allmännyttans dominerande ställning. Det är inte utan att man undrar om de privata fastighetsägarna ska få köpa beståndet till samma reapris som dem som omvandlar till bostadsrätter? Kristina Alvendal säger dock att hon vill se seriösa fastighetsägare som kan satsa på säkerheten i förorterna. Frågar man de boende vill de nog hellre ha kvar sina köplatser i de interna köerna. Köplatser de nu kommer att få se flyga iväg lika lättvindigt som Kristina Alvendals dementier. Samtidigt är det något maffialikt över tillvägagångssättet. Länge förnekade moderaterna att de skulle sälja ut allmännyttan till privatvärdar. Utförsäljningen handlade endast om omvandlingar till bostadsrätter, för att de skulle "bli en jämnare fördelning av boendeformerna". När majoriteten i Stadhuset inte lyckades sälja in idéen om att köpa sina lägenheter till de boende använder man sig nu av utpressning. "Köper inte ni lägenheterna så säljer vi dem ändå". I DN säger Kristina Alvendal följande:
- Om de boende vill bilda bostadsrättsförening och köpa sina hus har de första tjing.
Hur var det Don Corleone sa? "Antingen får jag din namnteckning på kontraktet. Eller din hjärna".
***
En dag kvar: Gör din årsbästalista!
Skit i jobbet. Fundera över musiken som gjort året drägligare i stället. Gör din årsbästalista: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.
tisdag 11 december 2007
Boo FF står för årets stolpskott
"Oh Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis Denis, oh with your eyes so blue..."
Ibland blir jag riktigt beklämd när jag läser tidningarna. Som i morse då nyheten som toppade Svenskan var att Boo FF elitsatsar på ungar i nioårsåldern. Det är klart att det är fullständigt åt helvete. Uppenbart är också att årets stolpskott är klubbdirektör, Tom Sandholm, som försvarar verksamheten med följande ord:
- Det handlar om en kontrollerad och vetenskaplig verksamhet där individen står i fokus. Fotboll är huvudämne men barnen får också mental träning, medieträning och undervisning om kost och hälsa.
Hur många nioåringar behöver medieträning? Nioåringar behöver fortfarande leka och känna sig älskade för sin egen skull och inte för sina aktiviteters skull. Det borde någon berätta för den där klubbdirren. Fast tyvärr är inte Boo FF ensamma om sin elitsatsning. Den tar sig bara ett annorlunda -och kanske mer vulgärt- uttryck där. När vi har haft matcher i Sanktan har vi mött lag som matchar sina bästa tjejer i stort sett hela matchen. Du har också skiktningar i klubbar med många lag i samma årskull. Skiktningar gjorda utifrån hur pass duktiga ungarna är. Även det kan jag tycka är beklämmande. Elitsatsningar, för barn, är skådespel för stunden, ett sätt för ledare och föräldrar att fira triumfer i nutid. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Offsides artikel Revanschen som fullkomligt lysande visar hur komplicerat det här är.
***
Två dagar kvar: Gör din årsbästalista!
Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.
***
Blondies Denis i skallen tillhör de mer otippade, även om jag har ett suddigt minne av den kan ha spelats i lördag.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis doo-be-do, I'm in love with you.
Denis Denis, oh with your eyes so blue..."
Ibland blir jag riktigt beklämd när jag läser tidningarna. Som i morse då nyheten som toppade Svenskan var att Boo FF elitsatsar på ungar i nioårsåldern. Det är klart att det är fullständigt åt helvete. Uppenbart är också att årets stolpskott är klubbdirektör, Tom Sandholm, som försvarar verksamheten med följande ord:
- Det handlar om en kontrollerad och vetenskaplig verksamhet där individen står i fokus. Fotboll är huvudämne men barnen får också mental träning, medieträning och undervisning om kost och hälsa.
Hur många nioåringar behöver medieträning? Nioåringar behöver fortfarande leka och känna sig älskade för sin egen skull och inte för sina aktiviteters skull. Det borde någon berätta för den där klubbdirren. Fast tyvärr är inte Boo FF ensamma om sin elitsatsning. Den tar sig bara ett annorlunda -och kanske mer vulgärt- uttryck där. När vi har haft matcher i Sanktan har vi mött lag som matchar sina bästa tjejer i stort sett hela matchen. Du har också skiktningar i klubbar med många lag i samma årskull. Skiktningar gjorda utifrån hur pass duktiga ungarna är. Även det kan jag tycka är beklämmande. Elitsatsningar, för barn, är skådespel för stunden, ett sätt för ledare och föräldrar att fira triumfer i nutid. För den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderar jag Offsides artikel Revanschen som fullkomligt lysande visar hur komplicerat det här är.
***
Två dagar kvar: Gör din årsbästalista!
Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.
***
Blondies Denis i skallen tillhör de mer otippade, även om jag har ett suddigt minne av den kan ha spelats i lördag.
måndag 10 december 2007
Nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen, nu ere jul igen...
"cornered the boy kicked out at the world,
the world kicked back alot fuckin' harder..."
På bloggar och på ansiktsboken börjar julkommersen göra sig påmind. Det shoppas hej vilt till barn och släkt och fan och hans moster. Själv är jag näst intill paralyserad. Jag är en tråkig jävel. Det enda jag gillar med julen är julbordet och Karl-Bertil Jonsson. Klappar och gran har jag inte mycket till övers för och julstjärnorna sitter uppe året runt. Men så var det där med att ha barn. Klart att dottern ska ha julklappar, så är det bara, man vill ju inte skapa ett mobbingoffer, men vad hon ska få är totalt höljt i dunkel. Förra året fick hon en akustisk gitarr, den hänger fint på väggen. En massa dataspel förutsätter en bättre dator, så det går bort. Bratz är ute, tack och lov, och vad som är inne har jag inte en susning om. Smink står på önskelistan, men jag har jävligt svårt att gå och köpa smink till en åttaåring. Mjuka paket. Mm, eller hur. Där skiljer det sig inte mellan killar och tjejer. Mjuka klappar är trista klappar. Det är inte utan att jag känner mig som Lena Nyman i Hasse och Tage-sketchen: "Putte ska inte ha några kulor. Putte ska ha en banan." Fast det blir nog en Casio leksakssynth och en bok i slutändan. De vuxna? De får inga klappar, de får njuta av mina sarkasmer och mitt smaskande.
***
Tre dagar kvar: Gör din årsbästalista!
Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.
the world kicked back alot fuckin' harder..."
På bloggar och på ansiktsboken börjar julkommersen göra sig påmind. Det shoppas hej vilt till barn och släkt och fan och hans moster. Själv är jag näst intill paralyserad. Jag är en tråkig jävel. Det enda jag gillar med julen är julbordet och Karl-Bertil Jonsson. Klappar och gran har jag inte mycket till övers för och julstjärnorna sitter uppe året runt. Men så var det där med att ha barn. Klart att dottern ska ha julklappar, så är det bara, man vill ju inte skapa ett mobbingoffer, men vad hon ska få är totalt höljt i dunkel. Förra året fick hon en akustisk gitarr, den hänger fint på väggen. En massa dataspel förutsätter en bättre dator, så det går bort. Bratz är ute, tack och lov, och vad som är inne har jag inte en susning om. Smink står på önskelistan, men jag har jävligt svårt att gå och köpa smink till en åttaåring. Mjuka paket. Mm, eller hur. Där skiljer det sig inte mellan killar och tjejer. Mjuka klappar är trista klappar. Det är inte utan att jag känner mig som Lena Nyman i Hasse och Tage-sketchen: "Putte ska inte ha några kulor. Putte ska ha en banan." Fast det blir nog en Casio leksakssynth och en bok i slutändan. De vuxna? De får inga klappar, de får njuta av mina sarkasmer och mitt smaskande.
***
Tre dagar kvar: Gör din årsbästalista!
Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.
söndag 9 december 2007
Kiss Me Deadly
"And later in a downstairs room
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"
Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.
Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.
När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.
Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.
Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.
Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"
Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.
Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.
När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.
Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.
Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.
Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.
fredag 7 december 2007
Grace Jones, begravning och julbord. - Det är rörigt nu
"Now in the parking lot garage,
You'll find the proper place,
Just follow all the written rules,
You'll fit into the space"
Hur otippad var inte Pull Upp To The Bumper på en skala? Ok, jag har Nightclubbing och jag gillar den faktiskt fortfarande. Det var väl på Nightclubbing som Sly och Robbie landade i deras egna discostil som sen återkom på ett gäng plattor med olika andra musiker. Bland annat Ian Durys Lord Upminster. Resten har jag ingen koll på, det har nog Jah, men jag minns att jag tyckte att ganska snabbt blev tjatigt.
***
Idag vankas det både begravning och julbord. En före detta arbetskamrat som jag verkligen respekterade dog alldeles för tidigt. O var en ganska tillbakadragen kille. Han var inte den där typen som lät käften gå i tid och otid. Han gjorde aldrig en massa utfästelser som han inte kunde hålla. Behövdes det ett handtag kunde du ge dig fan på att han var först på plats att hjälpa till. Han förväntade sig inget storslagna gester till tack, utan för O föll det sig naturligt att hjälpa till om han kunde och hade tid. Människor som O är ovärderliga för de känns nästan som en utrotningshotad art. För ett år sen blev vi nästan grannar. Jag tänkte att jag skulle ha bjudit på middag, men som det är med så mycket man tänker blev inte heller det här av. Döden är en ständig påminnelse om att vår tid på jorden tillsammans är begränsad. Trots det är vi ofta för blyga och lata till att ta initiativ till möten och samtal. Och idag är det dags att ta avsked. Jag kommer att sakna O.
Julbordet blir väl som julbord plägar bli; mycket mat, dryck och ett gäng hundralappar fattigare. Firman har av självklara skäl en gräns på vad som bjuds när det gäller alkoholen. Och i morgon bitti har jag tvättstugan. Luther skiner nog av stolthet i sin grav.
You'll find the proper place,
Just follow all the written rules,
You'll fit into the space"
Hur otippad var inte Pull Upp To The Bumper på en skala? Ok, jag har Nightclubbing och jag gillar den faktiskt fortfarande. Det var väl på Nightclubbing som Sly och Robbie landade i deras egna discostil som sen återkom på ett gäng plattor med olika andra musiker. Bland annat Ian Durys Lord Upminster. Resten har jag ingen koll på, det har nog Jah, men jag minns att jag tyckte att ganska snabbt blev tjatigt.
***
Idag vankas det både begravning och julbord. En före detta arbetskamrat som jag verkligen respekterade dog alldeles för tidigt. O var en ganska tillbakadragen kille. Han var inte den där typen som lät käften gå i tid och otid. Han gjorde aldrig en massa utfästelser som han inte kunde hålla. Behövdes det ett handtag kunde du ge dig fan på att han var först på plats att hjälpa till. Han förväntade sig inget storslagna gester till tack, utan för O föll det sig naturligt att hjälpa till om han kunde och hade tid. Människor som O är ovärderliga för de känns nästan som en utrotningshotad art. För ett år sen blev vi nästan grannar. Jag tänkte att jag skulle ha bjudit på middag, men som det är med så mycket man tänker blev inte heller det här av. Döden är en ständig påminnelse om att vår tid på jorden tillsammans är begränsad. Trots det är vi ofta för blyga och lata till att ta initiativ till möten och samtal. Och idag är det dags att ta avsked. Jag kommer att sakna O.
Julbordet blir väl som julbord plägar bli; mycket mat, dryck och ett gäng hundralappar fattigare. Firman har av självklara skäl en gräns på vad som bjuds när det gäller alkoholen. Och i morgon bitti har jag tvättstugan. Luther skiner nog av stolthet i sin grav.
torsdag 6 december 2007
Dream Time
"Where all you Skins, and Mod’s
You get together
Make pretend
It’s 1969 forever"
Under vargtimmarna i morse hade jag de märkligaste av drömmar: Jag åkte skidor nerför en inte allt för brant backe - jag som inte har stått på ett par lagg sen början av sjuttiotalet - på skakiga ben. Det var kul. Jag har ingen aning om jag kom ner. Dottern hade slängt en väckarklocka som inte höll tiden och naturligtvis började den ringa vid fyra-femtiden.* När jag somnade om hamnade jag på gubb- och gumpunkträffen som ska vara på lördag. Jag hade fått i mig nåt LSD-liknande preparat och mitt ansikte var helt förvridet, högerögat fladdrade runt som Monsterögat Modys magiska öga, överallt satt människor och pratade vid små bord, men jag kunde inte urskilja deras ansikten och inte heller höra deras röster. I nästa sekvens promenerar jag i Vasaparken. Vilket nu kändes som en befrielse. Men befrielsen varade inte länge; min väckarklocka började väsnas, det var dags att gå upp. Jag kände mig exakt så urlakad som om nattens drömmar hade varit på riktigt. Ont i kropp och skalle. I stället för att fixa fikat var det raka vägen in i duschen i ett fåfängt försök att stila till mig. Att jag nu ser en liten blå bit av himlen gör naturligtvis livet lite lättare.
* Nix, väckarklockan ligger inte bland de vanliga hushållssoporna utan bland de elektriska soporna (tre eller fyra gamla bärbara macar, förstärkare osv.) som man en vacker dag ska åka iväg till återvinningen med.
You get together
Make pretend
It’s 1969 forever"
Under vargtimmarna i morse hade jag de märkligaste av drömmar: Jag åkte skidor nerför en inte allt för brant backe - jag som inte har stått på ett par lagg sen början av sjuttiotalet - på skakiga ben. Det var kul. Jag har ingen aning om jag kom ner. Dottern hade slängt en väckarklocka som inte höll tiden och naturligtvis började den ringa vid fyra-femtiden.* När jag somnade om hamnade jag på gubb- och gumpunkträffen som ska vara på lördag. Jag hade fått i mig nåt LSD-liknande preparat och mitt ansikte var helt förvridet, högerögat fladdrade runt som Monsterögat Modys magiska öga, överallt satt människor och pratade vid små bord, men jag kunde inte urskilja deras ansikten och inte heller höra deras röster. I nästa sekvens promenerar jag i Vasaparken. Vilket nu kändes som en befrielse. Men befrielsen varade inte länge; min väckarklocka började väsnas, det var dags att gå upp. Jag kände mig exakt så urlakad som om nattens drömmar hade varit på riktigt. Ont i kropp och skalle. I stället för att fixa fikat var det raka vägen in i duschen i ett fåfängt försök att stila till mig. Att jag nu ser en liten blå bit av himlen gör naturligtvis livet lite lättare.
* Nix, väckarklockan ligger inte bland de vanliga hushållssoporna utan bland de elektriska soporna (tre eller fyra gamla bärbara macar, förstärkare osv.) som man en vacker dag ska åka iväg till återvinningen med.
onsdag 5 december 2007
Low Fidelity
"and I must admit that I was a bit scared,
but it gives me thrills to wind you up/
We gotta talk and shout it
Shout the song of freedom now/
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel"
När jag vaknade måste nån ha kommit åt kanalinställningen. Morgonsändningen var brusig och fladdrig. Tre låtar for förbi innan jag kom fram till diskbänken och frukostbestyren. Att fixa fram kaffe är det absolut första jag gör när jag lämnat kudden. Kanske berodde störningarna på att jag försov mig. Jag ville verkligen inte stiga upp. Alla måsten känns tunga nu. Få saker känns riktigt lustfyllda. Det är av det skälet som jag har slarvat lite med inläggen på sistone. Jag har suttit och glott på skärmen och inget har skrivits av sig själv och ofta har det varit mer än tomt i skallen. Inte ens tidningarna, som ofta kan vara en nödlösning, har gett inspiration. Snarare avsmak. Visste jag inte redan att vi lever i en sjuk värld blir man garanterat påmind om det vareviga dag. Och ibland måste jag backa tillbaka in i boet. Ta det lugnt. Rena systemet med litteratur och musik för att orka vidare. Det finns inga andra vettiga alternativ. Jag är tacksam för de små sakerna, som att vi gamla Gallerianpunks på lördag ska gubb- och gumpunkträff på Snövit. Ett litet fyrtorn i decembermörkret. Ett annat fyrtorn är att ligga och läsa senaste/sista boken med Harry Potter för dottern. Det är faktiskt det mysigaste jag vet.
but it gives me thrills to wind you up/
We gotta talk and shout it
Shout the song of freedom now/
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel"
När jag vaknade måste nån ha kommit åt kanalinställningen. Morgonsändningen var brusig och fladdrig. Tre låtar for förbi innan jag kom fram till diskbänken och frukostbestyren. Att fixa fram kaffe är det absolut första jag gör när jag lämnat kudden. Kanske berodde störningarna på att jag försov mig. Jag ville verkligen inte stiga upp. Alla måsten känns tunga nu. Få saker känns riktigt lustfyllda. Det är av det skälet som jag har slarvat lite med inläggen på sistone. Jag har suttit och glott på skärmen och inget har skrivits av sig själv och ofta har det varit mer än tomt i skallen. Inte ens tidningarna, som ofta kan vara en nödlösning, har gett inspiration. Snarare avsmak. Visste jag inte redan att vi lever i en sjuk värld blir man garanterat påmind om det vareviga dag. Och ibland måste jag backa tillbaka in i boet. Ta det lugnt. Rena systemet med litteratur och musik för att orka vidare. Det finns inga andra vettiga alternativ. Jag är tacksam för de små sakerna, som att vi gamla Gallerianpunks på lördag ska gubb- och gumpunkträff på Snövit. Ett litet fyrtorn i decembermörkret. Ett annat fyrtorn är att ligga och läsa senaste/sista boken med Harry Potter för dottern. Det är faktiskt det mysigaste jag vet.
måndag 3 december 2007
Skön helg
"But the wicked carried us away in captivity
Required from us a song
How can we sing King Alfa song
In a strange land"
T:s födelsedagskalas i lördags blev som vanligt lyckat med mängder av god mat och dryck och småkiv vid stereon om vilken musik som skulle spelas och lite spontandans till Jamie T. Mycket snack om musik blev det också, eftersom nästan alla hade en åsikt om vad som hamnade på skivtallriken. Jag tror att T blev glad för Joe Stummer-biografin. M hade bränt ned all sin samlade punk och gjort en fin box (modell cigarrlåda), men som vanligt varit snål med informationen; ingen låtlista. En sån miss och jag vet att jag inte skulle lira plattorna. För hur kul det nu än kan vara med gammal punk så vet jag att minst 90 procent är dynga som jag verkligen inte vill lyssna till. Det där med 90 procent dynga kan förresten gälla för vilken genre som helst. Gårdagen spenderade jag i sängen med korta undantag för inmundigandet av mat och dryck. Det var länge sen jag sov så mycket. Jag får väl tacka tv4+ för fotbollsmatcherna. Få saker är så sövande som publikljudet på tv-matcher. Och igår somnade jag till samtliga matcher.
Required from us a song
How can we sing King Alfa song
In a strange land"
T:s födelsedagskalas i lördags blev som vanligt lyckat med mängder av god mat och dryck och småkiv vid stereon om vilken musik som skulle spelas och lite spontandans till Jamie T. Mycket snack om musik blev det också, eftersom nästan alla hade en åsikt om vad som hamnade på skivtallriken. Jag tror att T blev glad för Joe Stummer-biografin. M hade bränt ned all sin samlade punk och gjort en fin box (modell cigarrlåda), men som vanligt varit snål med informationen; ingen låtlista. En sån miss och jag vet att jag inte skulle lira plattorna. För hur kul det nu än kan vara med gammal punk så vet jag att minst 90 procent är dynga som jag verkligen inte vill lyssna till. Det där med 90 procent dynga kan förresten gälla för vilken genre som helst. Gårdagen spenderade jag i sängen med korta undantag för inmundigandet av mat och dryck. Det var länge sen jag sov så mycket. Jag får väl tacka tv4+ för fotbollsmatcherna. Få saker är så sövande som publikljudet på tv-matcher. Och igår somnade jag till samtliga matcher.
lördag 1 december 2007
Makt, mod och politiskt gnäll
"I said girl, I'm just a vampire for your love"
I den politiska debatten torgförs att de fackliga organisationerna har för mycket makt. Det är liberala ledarskribenter, lobbyister från borgerliga tankesmedjor och representanter från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv som vill få oss att inse hur svårt svenska arbetsgivare har det och i vilket underläge de är i förhållande till facket. När de pekar med hela handen mot en salladsbar i Göteborg är det lätt att tro att de har rätt. Men det är bara om man tänker i ett led. Vad är grunden för det fackliga arbetet? Jo, en personalklubb. Jag skulle vilja påstå att att domen mot tunnelbaneförarnas klubbordförande, Per Johansson, i Arbetsdomstolen visar på verkligheten i styrkeförhållandena på svensk arbetsmarknad. Per Johansson var en stridbar företrädare för sina medlemmar och vägrade ta skit från ett företag som flagrant struntade i sitt arbetsmiljöansvar. Han fick sparken.
Att fackliga förtroendevalda sparkas är inte ovanligt. Men att målet gick så långt som till domslut är högst ovanligt. Det är betydligt vanligare att företagen i överläggningarna innan domstolsförhandlingarna påbörjas erkänner att fel har begåtts och erbjuder en summa pengar strax över det belopp som den sparkade fackliga förtroendevalde kan få i AD. Det finns nämligen inga sanktioner mot företag som vägrar återanställa en felaktigt sparkad mer än böter. I går sparkades en ordförande på ett tryckeri. Han ska enligt chefen ha "läckt företagshemligheter till media". Vilket är rent skitsnack. Han gjorde sitt jobb som ordförande och var jobbig för arbetsgivaren, det är hela sanningen. Hur den historien kommer att sluta är fortfarande oklart. Men en sak är klar: Fackligt förtroendevalda läser de här nyheterna. Tror ni att det gör dem starkare och modigare när de ska förhandla för sina arbetskamrater? Tyder det på för mycket makt?
Läser man de borgerliga debattörerna är det lätt att tro att alla svenska arbetsgivare är Guds bästa barn. Så är det inte. I Dagens Arbete publicerades i går nyheten om att polska byggnadsarbetare var inkvarterade i utdömda kontorslokaler i ett tryckeri i Södertälje. Tryckeriets vd har även ett byggbolag men säger sig inte ha vetat om att det bodde polacker i tryckerilokalerna. Det här är inte heller ovanligt. Allt oftare kommer den här typen av nyheter upp till ytan. Svenska arbetsgivare som hyr in arbetskraft från låglöneländer och inkvarterar dem på platser där vi inte ens skulle låta våra barn leka och som sen blåser dem på stålarna när jobbet är utfört. Har facket för stor makt?
Det är det här som Vaxholms- och salladsbarskonflikten handlar om; att det ska finnas kollektivavtal som garanterar de anställda en grundtrygghet, oavsett om arbetskraften kommer från Sverige eller inte, både när det gäller försäkringar och lön. I Sverige finns inga lagstadgade minimilöner. Och de fackliga erfarenheter från företag utan kollektivavtal som gått omkull visar att de första som de drar in på när det börjar bli ont om stålar är personalens försäkringar. Med kollektivavtal gäller försäkringarna även när företaget inte betalar in premien. Det handlar om trygghet. Det är det striden handlar om; trygghet och en sund konkurrens.
Vad handlar då de borgerliga näringslivslivsjepparnas politiska gnäll om? En sak är klar; de vill inte ha en maktbalans mellan arbetsgivar- och fackliga organisationer, utan oinskränkt makt för arbetsgivarna. På ren svenska: Marknadsdiktatur. Inget annat.
När jag ändå är inne på arbetsmarknadsfrågor kan jag inte låta bli att ge er dagens garv. Ett tack till A Little Less Conversation som hittade länken först.
I den politiska debatten torgförs att de fackliga organisationerna har för mycket makt. Det är liberala ledarskribenter, lobbyister från borgerliga tankesmedjor och representanter från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv som vill få oss att inse hur svårt svenska arbetsgivare har det och i vilket underläge de är i förhållande till facket. När de pekar med hela handen mot en salladsbar i Göteborg är det lätt att tro att de har rätt. Men det är bara om man tänker i ett led. Vad är grunden för det fackliga arbetet? Jo, en personalklubb. Jag skulle vilja påstå att att domen mot tunnelbaneförarnas klubbordförande, Per Johansson, i Arbetsdomstolen visar på verkligheten i styrkeförhållandena på svensk arbetsmarknad. Per Johansson var en stridbar företrädare för sina medlemmar och vägrade ta skit från ett företag som flagrant struntade i sitt arbetsmiljöansvar. Han fick sparken.
Att fackliga förtroendevalda sparkas är inte ovanligt. Men att målet gick så långt som till domslut är högst ovanligt. Det är betydligt vanligare att företagen i överläggningarna innan domstolsförhandlingarna påbörjas erkänner att fel har begåtts och erbjuder en summa pengar strax över det belopp som den sparkade fackliga förtroendevalde kan få i AD. Det finns nämligen inga sanktioner mot företag som vägrar återanställa en felaktigt sparkad mer än böter. I går sparkades en ordförande på ett tryckeri. Han ska enligt chefen ha "läckt företagshemligheter till media". Vilket är rent skitsnack. Han gjorde sitt jobb som ordförande och var jobbig för arbetsgivaren, det är hela sanningen. Hur den historien kommer att sluta är fortfarande oklart. Men en sak är klar: Fackligt förtroendevalda läser de här nyheterna. Tror ni att det gör dem starkare och modigare när de ska förhandla för sina arbetskamrater? Tyder det på för mycket makt?
Läser man de borgerliga debattörerna är det lätt att tro att alla svenska arbetsgivare är Guds bästa barn. Så är det inte. I Dagens Arbete publicerades i går nyheten om att polska byggnadsarbetare var inkvarterade i utdömda kontorslokaler i ett tryckeri i Södertälje. Tryckeriets vd har även ett byggbolag men säger sig inte ha vetat om att det bodde polacker i tryckerilokalerna. Det här är inte heller ovanligt. Allt oftare kommer den här typen av nyheter upp till ytan. Svenska arbetsgivare som hyr in arbetskraft från låglöneländer och inkvarterar dem på platser där vi inte ens skulle låta våra barn leka och som sen blåser dem på stålarna när jobbet är utfört. Har facket för stor makt?
Det är det här som Vaxholms- och salladsbarskonflikten handlar om; att det ska finnas kollektivavtal som garanterar de anställda en grundtrygghet, oavsett om arbetskraften kommer från Sverige eller inte, både när det gäller försäkringar och lön. I Sverige finns inga lagstadgade minimilöner. Och de fackliga erfarenheter från företag utan kollektivavtal som gått omkull visar att de första som de drar in på när det börjar bli ont om stålar är personalens försäkringar. Med kollektivavtal gäller försäkringarna även när företaget inte betalar in premien. Det handlar om trygghet. Det är det striden handlar om; trygghet och en sund konkurrens.
Vad handlar då de borgerliga näringslivslivsjepparnas politiska gnäll om? En sak är klar; de vill inte ha en maktbalans mellan arbetsgivar- och fackliga organisationer, utan oinskränkt makt för arbetsgivarna. På ren svenska: Marknadsdiktatur. Inget annat.
När jag ändå är inne på arbetsmarknadsfrågor kan jag inte låta bli att ge er dagens garv. Ett tack till A Little Less Conversation som hittade länken först.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
