Bloggen - punkens barnbarn

"You screamed at the back, told her just jack
about how you lived on the weekend"


Även om den här bloggen skrivs på ett publiceringsverktyg som det står 'Blogger' på hade det lika gärna kunnat stå 'Min' på den. Vem som helst som orkar sätta sig med en bok om html-kodningar kan starta sin egen hemsida och därmed köra sin egen blogg. Såvitt jag förstår är det inte särskilt knepigt, men jag är en lat jävel så jag tog första bästa som jag hittade och det blev det Blogger som köptes av Google 2003 och därmed ingår mina texter och bilder i en riktig multis. För att få använda verktyget accepterade jag en lunta med corporate bullshit för att få skriva ur mig det jag vill. Jag har redan förträngt det mesta som jag skulle acceptera. Jag minns dock att de inte tog nåt som helst ansvar om bloggen försvinner på grund av tekniska problem och att de förbehåller sig rätten att fimpa den om de finner det önskvärt. Men som sagt det är smällar man får ta om man är lat.

Min poäng är dock att även om Blogger/Google skulle fimpa mig nu, så skulle jag kunna starta en ny blogg samma dag. Antingen hos nån annat storföretag eller sätta mig och läsa lite om kodningar, skaffa mig en egen domän och köra på: 'Powered By Me'. Att alla bloggare nu är sina egna journalister, krönikörer eller författare har dock ett ursprung: Punken. Under åren 1977-82 startades det med största sannolikhet fler band, skivbolag och egna tidskrifter (fanzines) än under nån annan tidigare period. Hittade du en källare att repa i; upp med äggkartongerna och sätt igång och lira då. Vaddå kan inte, vem bryr sig? Många gav fan i att skicka demos till skivbolagen när inspelningen var klar utan gick raka vägen till skivpressen och "fick 500 ex 7 tum svart vinyl" och sålde singeln till polare eller andra intresserade. Samma sak med alla dem som startade fanzines, inte satt de på kammaren och skrev den ena artikeln efter den andra och fick dem refucerade av Andersson, Hörnfeldt eller Olsson, utan de gick till stencilaparaten i plugget och fixade det antal kopior de behövde. Sen gick de till skivaffärerna som hade lite koll och lämnade en bunt, resten sålde de på gigen.

Idag funkar bloggen på samma sätt. Vilket får en del journalister och författare att skrynkla på näsan och peka den upp i skyn. Men som sagt, vem bryr sig? En del bloggar har fler läsare än vad många av dessa journalister och författare har på finsidorna i drakarna och kulturtidskrifterna. Och det är klart att det måste kännas tufft. Men det är inget nån bör eller ska be om ursäkt för.