Privatiseringsfundamentalister

"Trash, go pick it up, take them lights away
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away
And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,"

På några platser har moderaterna tagits över av boksatvstrogna privatiseringsfundamentalister. De har indoktrinerats i moderata studentförbundet i ultraliberal ekonomisk teori. De är den yttersta högern, ledigt klädda och leende, som vill montera ned och/eller sälja ut allt som de tror är sossesverige. Att det sedan kan vara företeelser hämtade ur god liberal tradition saknar betydelse. Liksom alla andra fundamentalister är de obehagliga eftersom att de sällan har någon som helst förståelse för andras tankar och idéer, de sig själva nock. När de får direkt inflytande över politiken är det primära målet att så få allmänna nyttigheter som möjligt ska ligga under kommunal regi. Deras dröm är att all välfärd ska vara direkt finansierad av den enskilde. De är obehagliga. De saknar kort och gott empati.

***

Det märks att livet har fått andra prioriteringar. Igår gick jag på Tegnérgatan och upptäckte att min gamla arbetsgivare, Tre Backar, hade försvunnit. Och jag har inget märkt. När jag tänker efter minns jag nog en notis om att Christer fick bakslag på rättigheterna till livemusik, nu pratar jag inte ackor och finstämd sång utan om rock ’n’ roll. Det var nån av grannarna som gnällde över att det var liv i stan. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Väljer man att bosätta sig i Stockholms innerstad får man faktiskt tåla att det finns musikställen, barer och restauranger dit människor går för att festa och ha kul. Pallar man inte trycket så lovar jag att det finns andra som gör det. Sverige är fullt av naturskön landsbygd där tystnaden råder. Flytta dit. För man kan inte få både storstad och landsbygd samtidigt.

Jag jobbade på Tre Backar i nästan ett år. Det var oerhört lärorikt. Christer var bra på att ta in folk från gatan och lära upp dem till att bli rätt hyfsade servitörer och servitriser. Hans mantra sitter fortfarande kvar i min skalle; ”På krogen går man aldrig tomhänt”, med det menade han att det finns alltid något att göra även om det inte fanns några gäster.

Jag vet inte hur många gånger jag har lirat på Tre Backar, tio kanske. Det var ett av de bästa spelställena i stan under 80-talet eftersom att man lirade på dörren. Vid ett par tillfällen fyllde vi haket och festade väl upp stålarna samma natt kan jag tänka mig även om jag inte längre minns några detaljer.

Nu verkar det som om Christer har dragit till Västindien. En googling på Tre Backar och jag hamnade på Dominikanska Republiken. Tja, varför inte. Låter som ett soft ställe att pensionera sig på.

***

Ett smakprov från Manu Chaos kommande platta ligger ute på hans hemsida. Och som vanligt turnerar han på fel kontinent.