"Well I’ll tell you one thing that I know
You don’t face you demons down
You got to grab `em, jack
and pin `em to the ground"
Joe x 2. Det är inte en så dum morgon om man tänker efter. Man har ju varit med om sämre. Jag vaknade nån gång vid femrycket och fick genast Long Shadow i skallen. Gjorde vad jag skulle och somnade om. Vaknade en timme senare och hinner knappt sätta mig upp för att kolla klockan förräns Joe gapar loss igen; Letsagetabitarockin! Ja då var det kört att ligga kvar och dra sig. Inte för att det såg ut att rocka allt för mycket utanför fönstret, där var det lika grått och blött som vanligt. Men i takt med kaffedoften började hjärnan gå igång och jag tänkte på när jag träffade Joe första gången i Åbo 1979.
Jag och sju andra punkare från Sverige hade sovit över i hans hotellrum efter giget. Jag hamnade under samma filt som L. Hon var några år äldre och tog tillfället i akt att förföra mig på plats och ställe. Jag vaknade tidigt dan efter och det gjorde Joe också så vi gick ner till matsalen och käkade frukost han och jag. Han undrade om jag och min flickvän skulle gifta oss. Då berättade jag att min flickvän befann sig i London. Aha, sa han "jag som trodde att det var du och din flickvän som höll oss vakna i natt". Jag skämdes lite. Sen började han att snacka om nån Montgomery som hade tagit en massa droger och som gillade killar. Jag trodde att han menade den engelska generalen Mongomery och hummade lite bortkommet och sa nåt om att man nog inte vet så mycket om gamla hjältar och det höll Joe med om.
Först när London Calling kom ut fattade jag att han hade snackat om en skådis som hette Montgomery Clift. När frukosten var avklarad frågade Joe om jag trodde att man kunde gå ut och gå i skogen vid hotellet. Självklart, svarade jag och tyckte att det var en konstig fråga. Ett par timmar senare kommer Joe tillbaka och ser ut som ett barn och pladdrar lyriskt om sin tur i skogen samtidigt som han håller en skatfjäder i handen. Efter en lunch tillsammans med fansen så bar det av. För oss till färjan, för Joe och resten av bandet tillbaka till studion för fortsatta inspelningar av London Calling.
Här får ni en länk till ett coolt framträdande hos Letterman.
9 kommentarer:
Har du börjat experimentera med olika typsnitt och grader? Det ser lite skumt ut på några ställen.
Att Joe Strummer frågade om man kunde gå ut i skogen beror väl på att han är (var!) van vid England där all mark är privat (i stort sett) och man måste ha markägarens tillstånd för att gå där.
Nej det har jag inte gjort, mer än på ett ställe, Letsagetabitarockin! som är fetad, men i övrigt ska det vara som vanligt. Jag får kolla när jag kommer hem.
Så var det nog, men nordisk barrskog kan vara lite häftigt om man aldrig gått i dem tidigare. Men det hajade jag inte då.
Menade du förra inlägget?
Då var vi två som bloggade om Joe idag.
Slumpen slumpade sig så ;)
Det var en riktigt bra jag mötte lassie-historia. Hur kom det sig att ni fick sova över i hans hotellrum?
Det var deras stil. Att ställa upp för fansen. Första natten sov jag och en kompis i Toppers rum.
Hmm. Undrar var jag sov? Min sovsäck blev kvar under staketet framför scenen när vi välte det, och jag fick tillbaka den av Baiters-Johan som räddade den. Men var sov jag sen på natten? Underligt.
Ja du Markus, den kan jag inte hjälpa dig med.
Nu vet jag. Vi tog bussen till Åbo direkt på kvällen och tog färjan hem.
Skicka en kommentar