"Jag kommer inte höra av mig igen
och jag kommer inte ta skulden"
Märkligt. Jag vågade till slut lyssna på Håkan Hellströms nya. Den har rullat ett par gånger i köket under matlagningen. Blev inte besviken. Inte heller till mig i trasorna. Är det inte ett ganska trist betyg? Hursomhelst vaknade jag med 'För en lång lång tid' i skallen och det är här det märkliga kommer in. Jag tycker att det faktiskt är en av de mer anonyma låtarna på skivan, ändå poppar den upp i skallen. Skumt.
***
Apropå pop. "Poppens" räddning på henkeborgs straff var hur snygg som helst.
***
Jag blir inte riktigt klok på Duffy och låten 'Mercy'. Tveklöst är att den svänger. Men känns den inte allt för utstuderad, lite modernt danssväng uppmixad med nån sextiotalssoul. Som klippt och skuren för att den ska gå hem i popstugorna. Och det gör den tydligen eftersom Duffys platta gick raka vägen in på albumlistan.
***
Bajens försvarsspel (över hela plan) lämnar däremot en hel del övrigt att önska.
***
Jag undrar vem av moderaterna i stan det är som ska ta upp Kristina Axén Olins skatteåterbäringsidé? I dagens Svenskan fortsätter artiklarna som visar på att det är nåt fundamentalt fel då stans (nu före detta) ledande politiker vill lämna skatteåterbäring till medborgarna samtidigt som larmrapporterna från verksamheterna står som spön i backen. Förvisso bygger undersökningen inte på Stockholm, men att tro att socialsekreterarna här i stan skulle ha det bättre och mer pengar att distribuera än exempelvis de i Eskilstuna vore naivt.
***
2-1 är inte 3-1 men bra mycket bättre än 1-2.
***
Ikväll vankas det gubbfotboll. Dessvärre inomhus. Men ändå. För min del är det ett stort steg framåt.
***
Jobbig helg. Jag vet inte när jag ska få tid till en cykeltur runt Södertörn. I morgon jobbar jag. På söndag blir det antingen fotbollslek eller fotbollsmatch. Hur det än blir har jag inte ben som klarar både cykling och fotboll. Trist.
***
Är det inte dags för Rajraj att lägga in sig på torken?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag sväljer Duffys musik med hull och hår. När jag står och spelar brukar jag ibland få önskningar på The Commitments. "Soul" kallar folk det. Grinig som jag är spelar jag det lite lätt muttrande, eller om jag är extra grinig spelar jag hellre "Mustang Sally" med Wilson Pickett.
Duffy kan ju tänkas bli likadan. En hardcore-soulfan jag känner får utslag av Joss Stone, Commitments och andra liknande vita sentida ättlingar (?) till soulhjältarna.
Men jag sätter Duffy högre än så. Tycker att hon gör det skitbra och kan man då få folk att upptäcka Motown/Stax/Volt/Atlantic-hjältar är det bara positivt.
Men kanske ändrar jag mig - för det har hänt förr...
Är det bara jag som kommer att tänka på Mari Wilson? Jämförelsen är inte tänkt som nån slags beröm.
Bra där Peter! Självklart ska människor uppfostras emellanåt, ber de om kopian ska de få orginalet.
Anders, den där får du gärna utveckla, lite. För det är väl inte sångstilen du menar, eller?
Och hej, var läste ni om Duffy först?
jahhollis.blogspot.com/2008/02/
duffy-r-frn-wales-olsson.html
:-)
Sedan tycker jag mig ana att det luktar lite snobbism här vad gäller vem som kan sjunga soul und so weiter.
Gör ett blindtest på plattan The New Dictionary of Blues and Soul som kom med Mojo för ett tag sedan.
Vem är svart, vem är vit, vem är "äkta"?
Och Commitments var ju ett filmband, ett påhittat band som försökte spela soul (det var ju själva idén med filmen) och kanske lyckades mer eller mindre väl med det. Men deras skäl till att göra det var ju hedervärda (och det var en bra metafor i filmen) och jag kan förstå om det finns människor som gillar deras musik, kalla den vad man vill.
www.youtube.com/watch?v=lQKmrQfxRHQ
Man kan inte klamra sig fast vid Stax och Volt i hela livet.
www.youtube.com/watch?v=uwuBx-mgPzE
www.youtube.com/
watch?v=8ouI5KcyHfE&feature=related
www.youtube.com/
watch?v=MtgKKjhThOg&feature=related
Snobb eller inte. jag väljer Wilson Pickett alla dar i veckan framför Commitmantsversionerna. Därmed inte sagt att jag ogillar filmen, snarare tvärtom.
Akta dej så du inte börjar låta som dom där bluesgubbsen på Tre Backar som du ogillade så. :-)
Jag menar att det går inte riktigt att jämföra en coverversion av en låt, som är gjord som en del i en film, med originalversionen av låten.
Om någon sedan gillar coverversionen behöver man ju inte se ner på dom för det.
Jag såg Wilson Picket på Katalin i Uppsala för drygt 10 år sedan och måste tyvärr meddela att det var ganska mycket The Commitments över det framträdandet. Har bara hört Mercy med Duffy men den har gjort mig ganska sugen på plattan.
Jag kan medge att min kommentar var något kryptisk. Det jag avsåg var förstås inte sångstilen, utan mer att såväl Winehouse och Duffy pysslar med oförblommerad sextiotalsretro, precis som Wilson en gång (Winehouse har ju rentav samma sorts sextiotalsmässiga hövolmsfrisyr som Wilson). Rätt intressant är att jämföra det bemötande Winehouse/Duffy fått med det Wilson fick på sin tid.
Vi kan förresten i Sverige också:
http://www.youtube.com/watch?v=kEC8SrorF94
Jah, från min upphöjda position här i livet, på nedre botten, har jag svårt att inte se ner på dem som befinner sig ovanför mig ;-)
Jag har nu hört ett par spår till och jo det svänger väl. Men jag tror att mina invändningar mer handlar om videon som sänder ut att alla "rätta" signaler i form av lagom mycket sextitalistisk retro i form av Duffy på ett runt podium, till vad grabbarna har för kläder. Det är så överkodat att det riskerar att fälla en bra låt.
Martin, jag är inte ett dugg förvånad.
Anders, då är vi kanske inne på samma linje? Det blir lite för mycket.
Skönt att bo på andra våningen.
Jag brukar roa mig, när jag är på humör, med att stå på balkongen, med en grogg i ena näven och en fet cigarr i den andra, och ryta åt de fattiga slashasarna som masar sig förbi där nere på trottoaren. :-)
Ante mig, bäste bror.
Skicka en kommentar