Gotta Gettaway

"We can dance all night with the bourgeoisie
Oh oh, oh oh"

Vissa dar är bättre än andra. Andra dar sämre. Det är sånt vi känner bara vi slår upp ögonen. Känslan för den här dan lutar mot den senare kategorin. Inte minst på grund av att jag vaknade med BWO i skallen. Ryggen var dessutom stel. Det släppte inte ens efter morgonjympan. Jo, jag ägnar mig faktiskt åt en kvarts morgongymnastik med Pontius Pilatusbollen varje morgon. Det får väl bli en halvtimmes promenad på lunchen. Har jag tur släpper det då.

På tunnelbanan satt som vanligt folk och tjattrade högt om sina ointressanta privatliv i mobiltelefoner och med grannar som de har följe med. Fullständigt olidligt om man som jag vill läsa en bok i lugn och ro. I stället läste jag samma meningar om och om igen.

Nej, det bästa vore en semester långt åt helvete bort från allting, till en plats som "no one else ever bothered about" som Malcolm Middleton sjunger i nån låt. Till dess får jag hållas med Stiff Little Fingers 'Gotta Gettaway'. Jag var aldrig toktorsk på Stiff, men den här låten kom Markus hem med när han och jag bodde ihop sommaren -79 och jag minns att jag spelade den nästan sönder och samman för den uttryckte en så desperat längtan att komma bort och iväg som jag lätt kunde identifiera mig med. Och för den som undrat var underrubriken till den här bloggen kommer ifrån, så är det från just 'Gotta Gettaway'.



***

UPPDATERING

Nå, nu blev inte dan så jävla hemsk som jag befarade, bara nästan. Arbetsdan var absolut ingen höjdare, mer motsatsen, till slut tröttnade jag på att vara en ögontjänare och bystade vid halv fyra. Det gav mig tid att handla mat och diverse dricka innan cykelturen. Cykelturen. Jag vet inte vad vi ska säga om den. Men det märktes vem som tränat hela vintern och som dessutom förbereder sig för ett nytt marathon. En sak är säker det var inte jag. Efter två mil, började jag få krampkänslor i vaderna. Efter två mil! Fan ta dem. I morgon ska de få tre och en halv mil som straff. Hursomhelst avrundades det hela på ett bra sätt. I stället för ett krogbesök åkte Marathonmannen och jag hem till mig där några Starobrno låg på kylning. När den första var uppdrucken fixade jag ihop min specialitet, spaghetti med köttfärssås. Låter det trist? Då är det inte mitt fel, utan ditt. Marathonmannen var mer än nöjd och slickade inte bara tallrikarna rena, utan även grytor och kastruller. Allting avslutades vackert med lite java från mokabryggaren tillsammans med lagom mycket Jameson. En taskig start måste ha ett bra slut, eller hur?