En sång till F

"The Temptation in my heart
Yada Yada Yada,
Yada Yada Yada"

Så var det dags igen. Dotterns hängivna sjungande av refrängen till Arashs Temptation fastnade snabbare än ett tuggummi under skosulan på ett knattedisco. Men det kunde ha varit värre, mycket värre; jag kunde ha fått en Laser i skallen (länken öppnas på egen risk).

***

Idag var jag på en arbetsplats i Mälardalen där en kvinna från Bosnien var klubbordförande för den lokala fackklubben. Hon gjorde mig riktigt glad. När jag kom stod hon på alla fyra i rökburen och skrubbade golvet, när hon såg mig sa hon urskuldande, "gör inte jag det blir det aldrig gjort". Sen satt vi och snackade i cirka en timme och hon hade huvudet på skaft och ett engagemang som bottnade i vetskapen att går man ihop blir man starkare än om var och en försöker se om sitt eget hus. När vi sen gick omkring på arbetsplatsen slängde hon käft med jobbarpolarna med en humor som bjöd på sig själv. Det spelade ingen roll om det var platschefen, säljare eller den nyanställde chippen som stod och fumlade, alla fick sina fiskar varma och skrattade uppskattande. När jag skulle gå ser jag henne vid vasken tejpandes en av chipparna som skurit sig svårt. Han är blek och svettig och ser ut som han ska falla ihop. Då använder hon sin egen kropp som skärm så att han inte ska se blodet och såret och det funkar. Grabben kunde sen gå och sätta sig och ta sig samman.

På väg hem till stan tänkte jag på hur viktiga den här typen av människor är på en arbetsplats, de som ser till att garvet lever och kollar att folk mår bra. Men det är inte utan att man som Tove Jansson frågar sig 'Vem ska trösta Knyttet'? För så är det ofta; att de som engagerar sig i andra ofta står ensamma när det skiter sig. Då finns det ingen som har tid eller vågar, det kan ju vara jobbigt. Jajamensan, det är det. Man vill inte gärna se en polares ansikte snorigt och söndergråtet och lyssna på all världens skit och ångest. Jag hoppas att F har nån som tar hand om henne när mörkret faller. Det är hon helt klart värd.

Snoddas firar jul

"Men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän
Ty det har han lovat."

Igår skulle tjejerna ha haft match. Vi samlades i god tid före avfärd så att de kunde byta om i lugn och ro i klubblokalen. Sen hoppade vi i bilarna och for i väg till en av grannförstädernas grusplaner. När vi tjugo minuter innan match i samlad trupp knatar upp mot 5-mannaplanerna kommer ett sms: "Vet ni om att S.SK har dragit sig ur Sanktan?". De påstod att de hade lämnat besked om det till Stff. Hur som helst hade vi 13 småtjejer som ville ha revansch från sitt nederlag i förra veckan. De blev naturligtvis jättebesvikna över att inte få möta motståndarna. Som kompenstation, och extraträning, delade vi upp dem i två lag med avbytare och körde som om det skulle ha varit en match. De är fortfarande lite röriga i skallen, glömmer positioner och markeringar och fastnar i en stor gröt kring bollen. Men igår såg vi att de är på väg tillbaka, att de börjar minnas hur de ska spela fotboll. Det var riktigt kul. Och efteråt var tjejerna ganska nöjda ändå.

***

Jag funderar över hur jag ska översätta Malcolm McLarens situationistiska skjorttext till svenska: Be Reasonable, Demand The Impossible; vad tror ni om: Var förnuftig, kräv det omöjliga...

***

Jag tycker faktiskt att det är lite tidigt att julpynta den 30 augusti. Men min jukebox måste ha gått på temperaturen utanför fönstret i stället för kalendern.

***

Be Reasonable, Demand The Impossible, är en fenomenal slogan. Den har en svensk variant som jag också gillar: Allt nu.

There's More To A Picture

"Mi vida, lucerito sin vela,

mi sangre de la herida,

no me hagas sufrir ms"

Jag älskar den här bilden. Klickar du på den blir den större. Jag stal den helt fräckt från HappyMTB. Det finns så många detaljer i bilden som fascinerar mig; från det uppenbara att tre av de längst fram röker, snacka om doping!; att en av dem tänder kompisens cigg med sin egen cigg samtidigt som de cyklar; han som inte rökers blick på polarna, vill han också röka?; slangarna över axlarna i fall de får punka; killen längst till höger som ser ut som Gurra från Ebba; han som också vill vara med på bilden och kikar fram under armen på frontåkaren; alla små detaljer, som kläderna, ylletröjor och kalsingar, de underbara cykelmössorna/kepsarna, goggelsarna (heter det så i plural?), vattenflaskornas placering. Kort och gott en fantastisk bild.

Blåst på konfekten?

"I'm gonna fight 'em all
A nation army couldn't hold me back
They're gonna rip it off
Taking their time right behind my back"

Brukar du bli påhoppad av aggressiva gatuförsäljare, som vill nasa på dig "gratis" mobiltelefoner och all möjlig annan bråte? Allt fler anmäler de här företagen för falsk marknadsföring när de upptäcker att det som de blev pådyvlade inte var gratis, utan hade en kostnad. Här undrar jag hur folk tänker: "Åh, men herregu asså, vicken trevlig prick som GER BORT nya mobiltelefoner!" Och sen blir förvånade över att de inte var grattis. Ett under av naivitet, kan man tycka. Vid T-centralen, som jag går förbi dagligen, tycks det som det pågår en permanent instalation av olika telefon-, internet- och bankkortsnasare. Trots det blir jag aldrig påhoppad, jag misstänker att jag ser för ointresserad ut. Förr i världen fanns det en hel "yrkesgrupp" som var verksam vid Centralen, deras näring kom från att lura av godtrogna lantisarna en slant. De kallades för 'bonnfångare'. Nu är de är tillbaka. Skillnaden är att en del av lönen är fast, resten är på provision och företag ligger bakom. Men bonnfångeri är det.

***

UPPDATERING:

Uppenbarligen såg jag helt jävla bonnig ut i min solblekta-en-gång-svarta munkis på väg från jobbet. Inte mindre än två glada gatuartister från Rädda barnen - or what ever - kastade sig över mig på en sträcka kortare än två hundra meter. "Får jag lägga beslag på dig?", frågar en söt tjej i tjugoårsåldern med ett inbjudande leende. Är det nåt som de får lära sig på nån kurs? Vad jag svarade? "Skulle inte tro det".

Snoddasmorgon

"Lille katt, lille katt, lille söte katta
vet du att, vet du att, det är mörkt om natta"

Ryggen höll. H och jag möttes på pendeln till Västerhaninge där vi hoppade av och började cykla. Vägen fram till Tungelsta var skittrist med motvind, men fungerade som en test på om H och jag kunde hitta ett gemensamt tempo. Några kilometer efter att man svängt av på Södertäljevägen hittade vi varandra och kunde hjälpas åt med att dra i motvinden. Landskapet blev böljande och vägen var kanon. Knappt nån biltrafik alls. Detsamma gällde när vi tog av på Sorundavägen söderut. I bra fart passerade vi mängder av små bondgårdar som ser till att kulturlandskpet hålls levande. Hur puttinuttigt som helst och mycket vackert. Vägen fram till Grindsjön var hur kul som helst att cykla med massvis av upp- och nerförsbackar och sköna kurvor. Vid Grindsjön tog vi av ner till badet och stoppade huvudena i vattnet för svalka. Vi var dock lite för mycket badkrukor för att hoppa i. Några kilometer efter Grindsjön kommer ett parti som dock var rätt trist, ett par kilometers raksträcka. Nja, kanske inte riktigt sant, men den kändes lång förmodligen på grund av motvinden, men tråkig var den (hur nyasfalterad den än må varit). Tack och lov fick man sen svänga av mot Ösmo på fortsatt böljande väg. Nu kom det lite fler klättringar, eller så kändes det bara som det, och H började komma efter betänkligt i backarna. Strax innan Ösmo var det en riktigt skön backe som vred sig upp. När jag väl kom upp och trampade på upptäckte jag att H låg ett femtital meter bakom. Väntade in honom sen öste vi på och helt plötsligt kom skylten 'Ösmo' och jag blev skitglad. Jag hade grejat det utan att ryggen skrek av stelhet. Vi rullade ner till sjön och sköljde av oss en smula, cyklade in i samhället, frågade en invånare var station och pub låg. Efter lite guidning kom vi fram till pizzerian som låg inklämd mellan en ICA och nån annan affär, varpå H utbrister: "Det var precis så här jag hade företsällt mig det!" Ölen och pizzan var belöning från Gudarna (nej, de hade ingen finöl, men jag lovar att deras Falcon kranbärs smakade utsökt).

H erkände att han var både förvånad och imponerad av mig. Han som har sprungit elva Stockholm Marathon på raken var övertygad om att han skulle få ligga och dra hela tiden efter nån mil för att jag skulle krokna. I stället var det han som höll på att ge upp i sista backen och hoppa av cykeln för att leda den upp. Gissa om tuppkammen växte. Hursomhelst hade vi båda kul och bestämde oss för att köra sträckan på söndag igen.

Idag är jag bara lite stel i ryggen och har en liten antydan till träningsvärk i låren.

***

Ännu en Snoddasmorgon. Vad säger man?

I'll be Your Mirror

"We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved"

Så har man fallit för nyfikenheten och skaffat sig ett förstoringsglas ut i cyberrymden, eller ska man kalla det för en spegel; du ser mig - jag ser dig. Hursomhelst med min Site Meter, vet jag nu att Jah Hollis har prickiga kalsingar och att Ankan luktar Guiness, att nån stackare har hamnat hemma hos mig för att han eller hon har googlat på "Basshunter", en annan googlade på "förruttnelse" (numret till jourhavande präst är 112) och att nån pajsare från Tampere letar efter en Kona Jake 2008. Vidare kan jag se att nån annan morgonpigg dåre, från Djursholm - hör och häpna -, svischade förbi klockan 07:42, att jag har haft 55 besökare sen i fredagskväll och att den genomsnittliga besökstiden är på 5:03. Vilket måste betyda att några faktiskt läser det jag skriver och det är onekligen uppmuntrande, We only wanted to be loved! Därför vill jag komma med en uppmaning; kommentera gärna vad jag skriver. Det är liksom därför kommentarsfunktionen finns. Jag lovar dessutom att svara så fort som möjligt. Men snälla du, var inte anonym. Det är så jävla trist.

***

Jag funderar på att ge mig ut på min första långtur med räsern idag, Södertörn runt etapp 3, men sträckan på 4,1 mil vet jag inte om min rygg pallar. Turen börjar i Västerhaninge och slutar i Nynäshamn. Det ser tack och lov ut som man kan hoppa på pendeln vid Ösmo om man inte orkar hela vägen. Och det känns tryggt.

One Love!

I'm a Lazy Sod

"You've got me pretty deep baby
I cant figure out your watery love
I gotta solve your mystery
Your sitting it out in heaven above"



Kårhuset i Stockholm 1977 (tack till Markus som visade hur jag ska göra).

The Crooked Beat

"Sister Sue tell me baby what are we gonna do
She said take two candles,
And then you burn them out
Make a paper boat, light it and.... send it out
send it out now"

Idag är jag slut som artist. Morgonen inleddes med stretching, dusch, ligga på is. Sen var det dags för frukost. Med en sån start på dan längtar man faktiskt bara tillbaka till bingen igen. Nu har jag bokat tid till en naprapat. Tre veckor med stel rygg är faktiskt två för många. Jag hade tur och fick en tid redan idag. Med lite tur kommer det att kännas så pass bra att cykelturen över till BBB går lekande lätt, hem är jag inte orolig för eftersom att han lovade att köpa bärs. Jag tror dock inte att han har fått de här intressanta bärsen än. Jag ska gå igenom delar av hans treåriga bloggskörd och se vad vi kan göra med det till BBB:s treårskalas. Sen har han tydligen redan köpt en kopia av This is England. Både Markus och jag ogillar skarpt biograf(o-)kulturen som råder. Det kan nog bli en bra kväll. Om ryggen vill.

***

Johan Mjällby om Kim Källström inför träningsmatchen mot USA: " Kim är en underbar talang". Är man en talang om man spelar mer eller mindre ordinarie i Lyon?

***

Alex James: "De som brukade köpa Blur-skivor har slutat köpa skivor, de köper ost nu."

Spretigt inlägg

"If I gave you my heart would you love me forever
Would you pick up the pieces if I stumble and fall
If my world falls apart could you keep it together"

Först lite fotboll. Vi kan konstatera att det som såg kul ut på pappret inte var så där jättefestligt; Källström var knappt med i matchen, Elmander påstods vara på plan, men jag såg honom aldrig, Chippen såg ut att sakna matchtempo, Kennedy var lite stiff i första men jobbade sig in bra i andra halvlek och var väl en av de mer konstruktiva spelarna för dagen. Och Zlatan, tja, han gjorde väl det han brukar om än lite mer. I backlinjen känns det alltmer som om Mellberg har tjänat in samtliga sina ATP-poäng och att det är dags för guldklockan. Majstorovic visade sig vara betydligt pålitligare än vad jag trott, även om jänkarna inte var lika på när han var inne, så skötte han sig exemplariskt. Nyckelpositionen som bekymrar är den defensiva mittfältaren; Linderoths terrierbeteende saknades, även om Sidledsdanne gjorde bättre ifrån sig i andra med några pass längs marken uppåt i banan, så är oavsett dessa båda herrar en position som inte till fullo har fyllts ut. Jag längtar efter en Makelele/Gattuso-typ som inte bara befinner sig på rätt plats, som aldrig ger sig, utan som också har ett konstruktivt passningsspel. Nåväl, 1-0 får väl ändå ses som ok inför Danmarksmatchen.

Sen spelades det lite annan fotboll igår. Eller näh, det gjorde det inte. Ansvaret för torsken faller hårt på tränartrion som babblade sönder tjejernas förberedelser.

***

Jag har fortfarande inte kommit mig för att (under-)söka ett nytt jobb. Papperen ligger bredvid mig på jobbet. Jag vet inte varför. Eller jo, det vet jag nog; som vanligt taskigt självförtroende. Vilket jag inte borde ha. Utan att vara förmäten skulle jag vilja påstå att jag är en av stans bästa på en av mina arbetsuppgifter. Trots det är det nånting inom mig som håller mig på mattan, som är rädd för att få ett nej, rädd för att få ett ja och tvingas bevisa och livrädd för att misslyckas. Även om jobbet jag borde (under-)söka inte är drömjobbet vore det rätt kul att söka det och ange han som dummade sig som referens. Jag tror att signalen skulle uppfattas.

***

Låttexten kommer från Little Steven & the Disciples of Souls låt 'Forever' från debutplattan Men Whitout Women som kom 1982. Den var rätt kul då, en form av power-soul med catschiga refränger. Och visst finns det spår på plattan som håller fortfarande, bland dem 'Forever' som nu dök upp i skallen.

***

Jag slogs av ett citat i boken England's Dreaming, skriven av Jon Savage och som handlar om Sex Pistols och punken. Citatet säger nåt om tiden i kalla krigets skugga:

"We had been promised the end of the world as children, and we weren't getting it."

Samtidigt som jag skriver det här går en kille förbi mitt fönster med de typiska punk-solbrillorna, de där lite fyrkantiga med tjocka vita plastbågar och svart glas. I övrigt ser han ut som vem som helst.

Matchdag

"When all is said and all is done, what was said was never done.
Don't panic, it's not really worth your while"

Både jag och dottern var riktigt trötta i morse. Jag var tvungen att lyfta ur henne från bingen för att få henne till frukostbordet. Inte ens det patenterade knepet dusch och rakning har funkat för mig, grustaget i ögonen tycks inte ha nån botten. Vi får hoppas att åtminstone dottern vaknar till liv för idag drar Sanktan igång igen för hennes del. Det är derby mot grann-förstaden. Igår hade vi första träningen med hela laget, vi tog det lugnt och lirade lite match sen gick hela laget med föräldrar iväg och grillade hamburgare tillsammans. Det verkade som om tjejerna gillade det.

***

Herrlandslagets träningsmatcher brukar vare sig vara intressanta eller särskilt underhållande, men av nån anledning brukar jag glo på dem ändå. Men med tanke på den svenska startelvan är jag för en gångs skull nyfiken. Ok, jag skulle gärna byta ut Mellberg, men jag är inte övertygad om att Majstorovic är killen att hålla i handen när det börjar bli allvar. Om backlinjen finns det väl inte mycket övrigt att orda om. Edman och Nilsson i form kan skapa tryck bakifrån. På bänken finns det inte heller nån som kan ersätta Sidledsdanne, som aldrig har imponerat på mig. Men tydligen har han några kvaliteter som Lagerbäck vet om. I övrigt, tycker jag att uttagningen är riktigt underhållande; Chippen och Kennedy på var sin kant är offensivt så det förslår. En hårt arbetande Källström på mitten kan bli hur kul som helst om han kommer till skottlägen. Sen med Elmander och Zlatan på topp.

***

Ibland förvånar min mentala jukebox mig verkligen. Som i morse. Det måste vara år sen jag lyssnade på Blurs 'Bang' och så pop är den där. 'Bang' håller än. Tror du mig inte? Kolla själv:

"Bang goes another day, where it went I could not say.
Now I'll have to wait another week"

***

Jo, jag är fortfarande arg.

Karriärmöjligheter

"They’re gonna have to introduce conscription
They’re gonna have to take away my prescription
If they wanna get me making toys
If they wanna get me, well I got not choice"

En del människor är som katter, hur de än faller landar de på tassarna. En sådan är folkpartiets tidigare partisekreterare, Johan Jakobsson, ni vet han som 'inte hade en aning om' var alla uppgifter från sossarna kom ifrån under senaste valrörelsen. Genom att han 'inte hade en aning om' det friades han av tingsrätten för dataintrång. Nu har han äntligen fått nytt jobb. På Kreab. Ett spindoctorföretag på högerkanten. Ett år på kassan är ju inte så där jättekul och med nya reglerna var det väl dags att skära lite i utbetalningarna för Jakobsson. Så där ser man vad regeringens ekonomiska incitament får fart på de arbetslösa! Liknelsen med katter kanske är orättvis, mot katterna, han kan ju haft kontakter också.

Är du fortfarande arg

"You're the twinkle in your daddy's eye, a name you spray and scribble,
You made the girls all turn their heads, and in turn they made you miserable.
To be the heir apparent, to the kingdom of the invisible."

Startade dan med en promenad för att få igång ryggen och tänka över min situation. Men jag är fortfarande arg. Arbetskamraterna blev också rätt sura när jag berättade om "erbjudandet". Jag har kommit fram till att jag åtminstone ska söka andra arbeten, så får vi se vad det leder till.

Land of 1001 Dances

Yes! Jag finns. Tror jag. Ettusen och en mustryckare har velat se min "profil". Vad förvånade de måste ha blivit när det enda de såg var bokstäver.

Utpressning

"In the sweet old country where I come from
Nobody ever works
Yeah nothing gets done
We hang fire, we hang fire"

Sur och trött. Det är min söndag den 19 augusti. Tröttheten kommer delvis från kräftskivan igår. Tack och lov var dottern med så att det blev en någorlunda tidig kväll. Surheten kommer sig av att jag på mitt jobb har blivit utsatt för utpressning. Både jag och arbetsgivaren vill att jag ska överta en arbetsuppgift. Problemet med arbetsuppgiften är att den inte är på heltid. Jag har förklarat för dem att det arbete jag har nu inte kan skötas av två utan att det blir en massa strul. Jag hade i min enfald trott att de skulle lyssna på sakargument, men icke: Nu vill de att jag ska dela mitt nuvarande arbete med en annan kille, plus ta över det nya jobbet. Som det presenterades är det nu upp till mig om den andra killen ska få jobba kvar på heltid. Fuck You very much!

Jag kan inte direkt påstå att jag längtar till jobbet i morgon.

Den sista utposten

Här är det i vanliga fall en textsnutt från låten jag vaknade med. Men eftersom att Charlie Chaplin inte hade nån text till låten han sjöng, utan tappade bort den, får ni själva kolla in en av världens bästa melodier. Återigen en låt som förföljer mig. Den är från Moderna tider. Vars titel Bobby D lånade härrom året.

När Björn Rosengren utnämnde Norge till den sista Sovjetstaten hade han uppenbarligen inte satt sin fot på Gröna Lund. Det är nämligen Gröna Lund som är Sovjetstatens sista utpost. Även om det för ögat inte ser som det; för all reklam som hänger överallt inne på området, så är det ett faktum. Häng med:

När jag och dottern anländer med Djurgårdsfärjan och letar oss mot entrén upptäcker jag att de har nån sorts kölappssystem. Blir tvungen att fråga var man hittar kölapparna eftersom att det knappt är skyltat var de är. Tar vårt nummer, 493, kollar in nummerskylten; 376. En halvtimme går innan vi kommer fram till luckan. Väl inne på området väljer dotter att hon vill åka Nyckelpigan, vi går dit, köar i tjugo minuter. Därefter Lilla vikingagungan, kö i tio minuter. Flygande mattan, kö femton minuter. Berg- och dalbanan, kö i femton minuter. Mitt under The Arks uppträdande går jag och dotterns plastsyrra för att åka den nya attraktionen, Kvasten, köar i en halvtimme för nåt som är över på 30 sekunder. Efter det var det inte tal om att ställa sig i en enda kö till. Måttet var liksom rågat. Slängde bort en hundring vid chokladhjulet, tack och lov ingen vinst. Två kilo choklad känns som, tja, två kilo choklad.

Ok, jag vet att jag är gnällig. Köandet till trots: Dottern var helnöjd. Att få sitta på både pappas och mammas axlar genom en The Ark-konsert med sin egengjorda The Ark-skylt kommer hon nog bära med sig ett tag. Och det var det viktigaste.

(This Is Not A) Love Song

"Gimme a ticket for an aeroplane,
Ain't got time to take a fast train.
Lonely days are gone, I'm a-goin' home,
'Cause my baby just a-wrote me a letter."

Minns du vilken kärlekslåt som var din första, den som förklarade allt, som visste vad du kände, som du kunde lyssna på om och om och om igen, tills dess att spåren eller nålen var utplånad, minns du det? Jag kom på min i morse. Det var The Box Tops 'The Letter'. Å var i Grekland med en kompis och jag var så nykär att det gjorde ont att skiljas från henne långt innan hon åkte. Jag bodde i Tensta tillsammans med två kompisar. Om det var nån av dom som hade 'The Letter' eller om jag hade den på band kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur jag spelade den igen och igen. Och längtade. Ibland varvades den med The Jams 'Monday', vilken var passande eftesom hon skulle komma hem på en måndag. Musiken som redan betydde så mycket för mig fick en dimension till.

En kväll när jag var på väg hem från jobbet tittade jag upp mot himlen, månen var uppe och den var alldeles röd. Precis i det ögonblicket drabbas jag av insikten att Å är med nån annan. Jag går hem med tårarna rinnande nerför kinderna. Låser in mig på rummet och spelar Bob Dylans 'Idiot Wind' i hörlurarna ett par gånger innan jag inser att min längtan fortfarande är som ett stort hål, varpå jag sätter på 'Monday' igen. När Å kommer hem visar det sig mycket riktigt att hon hade fallit för nån strandraggare på Kreta. Men vaddå, vi hade ju ett "fritt förhållande" och det var inte den sista gången hon skulle såra mig. Jag skulle komma att såra henne med, många gånger.

Kapitulation

"You get under my skin
I don't find it irritating
You always play to win
I don't need rehabilitating"

Jaha, så har man kapitulerat. Dottern och jag ska gå och se Armhålan Salo på fredag. Och ska sanningen fram, så är jag nog lite road. Jo det är jag. Jag har nåt avlägset minne från min egen barndom då jag var i Östersunds folkets park och såg Abba, eller om det var Rockfolket, hur imponerad jag blev av ljuset, ljudet och kläderna. Det räckte ju med att titta sig omkring för att förstå att det som var på scen var löftet om nåt roligare än ett liv med gällivarehäng, jeansjacka och träskor i all evighet. Och hur mycket Salo tjuvar från det tidiga 1970-talet så måste jag ändå ge honom cred för att han vågar gå hela vägen, sen förefaller han av de intervjuer jag ha hört med honom ha huvudet någorlunda på skaft. Så sämre idoler än The Ark kan nog en åttaårig tjej ha.

***

Jag är som bekant ingen stor fan av att gå på bio, men nu tror jag nog att jag kommer pallra mig iväg för att se This is England. Av de intervjuer med regissören, Shane Meadows, jag läst blir jag inte mindre nyfiken. Historien är till stora delar självbiografisk och inspelad utan manus, men med en tydlig idé tyder på en hel del mod eller dumdristighet. Det kan bära eller brista. Men jag minns ju själv när skinheadkulturen kom till Sverige och ska villigt erkänna att det inte är några trevligare minnen. Jag minns hur besviken jag blev på Peppe (R.I.P) efter att jag fått spö av hans polare för att han inte vågade gå i mellan eller ta snacket med polarna om hur de borde bete sig, utan kapitulerade för våldet.

***

Jag hörde på Radio Stockholm i morse att utförsäljningen av allmännyttan på Järvafältet inte riktigt går som borgarrådet tänkt sig. Däremot finns det snart inte en enda kommunal lägenhet i Stockholms innerstad. Något hon naturligvis försökte tona ned. För i retoriken har det alltid hetat att allmännyttans dominerande ställning ska minska. De har aldrig sagt att allmännyttan ska utplånas, vilket nu är effekten i innerstan.

Krokar är ett måste

"Vi dansade i samma takt
likadana hjärnor som redan tänkt på allt
innan nånting hänt
gjort om till ironi, rädd för nåt som känns
låt mig slippa vara smart i kväll."

Det är skönt nu när dottern är hemma. Hon har varit i Italien över helgen. Vet inte varför, men är hon hos sin mamma i stan känner jag inte samma saknad och övergivenhet som när hon är bortrest. Då går jag och tänker på henne och tycker att livet är ganska tråkigt eller snarare lite meningslöst, även om det naturligtvis öppnar dörren för diverse utsvävningar som jag inte kan ägna mig åt när hon är hemma. Därför känns det skönt att livet börjar återgå till sitt normala lunk; första fotbollsträningen med tjejerna igår, plugget börjar nästa vecka, första höstmatchen i Sanktan likaså.

Visst, det är skönt att drälla omkring i lalalala-land utan mening och mål ett tag. Låta livet bara flyta på runt omkring en. Men bara en tid, sen måste livet faktiskt få struktur, få sina krokar som man kan hänga upp tillvaron på. Kanske är därför jag har svårt för längre ledigheter, jag får inte ett skit gjort. Ingen planerad renovering av kvarten kommer till stånd och inga drömresor blir gjorda. Löser korsord och läser deckare. Öppnar en öl. Tvingar nån mig så kan jag väl fixa ihop nåt käk eller gå och bada. När klockan sedan klämtar och det är 48 timmar kvar till att visslan ljuder drabbas jag av total deprimerad rastlöshet. 'Is that all there is my friend?' undrar jag samtidigt som jag frenetiskt börjar ringa vännerna för att få ut dem på ölhävning. Tre veckor har gått. Till ingen nytta.

En spegelbild genom tiden

"You're still young, that's your fault,
There's so much you have to go through"

I morse mötte jag en ung kille vars blick och hela uppenbarelse var full av smärta. Ögonen sökte genom dimman efter något eller någon. Men på Vasagatan finns bara tillfällig smärtlindring att få. Jag kände igen mig.

Utanför ämnet, igen

Nej. Det här duger inte. Ok, det är inte lätt att vinna matcher när domaren låter motståndarna gå fram som slåttermaskiner, men lägena! De ska sitta.

Tyckte du också att "expertkommentatorn" i sr:s webradio lät partisk? Det var han. "Putte" Carlsson är fetgårdare. Vilket tyder på en mycket slapp policy från sr:s sida. Vad blir nästa steg? Ett av licenspengar betalt samarbete mellan sr och dif media? Visst, det är inte många meter mellan radiohuset och kaknäs, men nån jävla måtta får det faktiskt vara.

Nothing but a Dreamer

"Shot through the heart
And youre to blame
You give love a bad name"

Känner ni igen texten? Hör ni melodin? Dåså. De flesta av er som läser det jag skriver förstår att den morgonen var traumatisk. Vi snackar samma klass som The Ark och Basshunter. Nej förresten, det är värre, det är nåt Tomas Ledinskt över Bon Jovi.

***

Jag läste precis intervjun med Manu Chao i DN och berördes av ett par saker han sa.

Om murarna mellan generationerna: - Man kunde se en gammal fiskare dricka med en punkare och verkligen umgås. Vi har förlorat det och det är ett stort problem som gör mig väldigt ledsen.

Om text, musik och energi: -Cynism är enkelt, men inte så modigt.

Jag har länge drömt om en 'Club Social' för mina vänner och våra barn, en plats som står öppen dagligen dit man kan gå och laga och äta middag tillsammans sitta kvar och umgås, titta på tv, lyssna på musik eller gå hem när man käkat. Ett avslappnat rum för likasinnade. Problemet med den här stan är att alla bor så jävla långt ifrån varandra så att det inte skulle funka. För att ett sånt här rum ska kunna leva gäller närhetsprincipen. Det ska inte upplevas som ett projekt att gå dit. Men kanske när vi blir pensionärer att vi kan samlas i nån by i Frankrike eller Spanien, diskutera vilket band som var bäst; Pistols eller Clash.

200 spänn gör mig inte friskare

"Fear is just another commodity here
They sell us peeping holes to peek when we hear
A bang on the door resoundingly clear
Who would really want to move in here?
The children play faraway, the corridors are bare
This room is a cage it’s like captivity
How can anyone exist in such misery?"

Ok, nu ska alla - även låginkomsttagarna - få ta del av den berömda tusenlappen som moderaterna lovade väljarna i valet. Man räknar med att reformen kommer att kosta nånstans mellan åtta och elva miljarder. Visst låter det najs! Bortsett ifrån att det inte är ett naturligt överskott som de här stålarna ska tas ifrån. Nix, moderaterna vill att skattereformen ska möjliggöras genom nedskärningar i socialförsäkringssystemet. Vi kan alltså räkna med en andra karensdag. De som har sämst sjukpening ska nu alltså få 200 spänn mer i månaden, men tvingas att fundera både en två och tre gånger om han eller hon verkligen är så sjuk så att det kan motivera en sjukskrivning. Vad Freddan och hans gäng inte tycks fatta är att sjuknärvaro redan är ett problem, framförallt bland låginkomsttagare. På ren svenska betyder att många människor av ekonomiska skäl redan går till jobbet sjuka. En ytterligare karensdag spär bara på orättvisan att de som har råd att vara sjuka kan vara sjuka, medan de som inte har det tvingas arbeta.

***

Idag drar veteranserien igång igen. Som på beställning höll jag inte på att komma ur sängen i morse på grund av min stela rygg. Tack och lov är vädret perfekt för en timmes fotbollsmatch.

***

Jag hävdat det hela tiden. The Clash dog när de sparkade Topper. Joe Strummer, 2001: - It had been limping to it's death from the day we got rid of Topper.

Nya bloggtips

"When the moon come up - the sun go down"

Dessa lata okultiverade amerikaner. Nu har jag suttit i nästan en halvtimme och försökt hitta texten till Mink de Villes 'Cadillac Walk' genom Google utan resultat. Jag hade ju i min fåfänga tro på mänskligheten hoppats på att nån av kusinerna på andra sidan pölen gjort sitt jobb och skrivit in texten. Nå, nu får ni hålla till godo med inledningsraden och försöka utyda resten här.

***

Jag lagt till tre nya länkar som jag gillar: Glenn kallar sig för Peter är en studioman i Gbg som otippat nog håller på ifk fiskrens men som trots det har en del justa åsikter, känsliga läsare varnas dock för att han kan vara ganska kategorisk, om än underhållande; Herr Alarik är inte bara en gotisk kung som bor i närheten av Högalidskyrkan, han är dessutom något så udda som en siriussupporter - bara detta faktum kan ur ett psykologiskt perspektiv vara värt att undersöka vidare - och ett hängivet docenterna-fan. I övrigt skriver Herr Alarik om de ämnen jag gillar; musiken och livet; Inte som andra flickor, eller Snusa som det står i bloggrubriken, gör underbart naivistiska illustrationer med kluriga texter. En klockren favorit.

Ur takt med tiden

"I've been crying'
Cause I'm lonely (for you)
Smiles have all turned to tears
But tears won't wash away the fears
That you're never ever gonna return
To ease the fire that within me burns"

Det finns nåt världsfrånvänt i folkpartiet. Trots de radikala förslagen som de spottar ur sig, känns det aldrig som om de är ideologiskt förankrade utan snarare som är planerade efter hur många borgerliga väljare de kan ta ifrån nåt av de andra partierna. Det skulle vara intressant att sitta med på ett partistyrelsemöte och höra hur tongångarna går: "Det här var ju tidigare moderaternas hjärtefråga, men nu har de lämnat fältet fritt. Jag tycker att det är dags för ett ordentligt utspel i frågan." Varpå resten nickar instämmande eller entusiastiskt ropar sitt bifall. Sen tycks det vara struntsamma om det är frågor som går i takt med väljarna eller inte. En fråga som helt klart går i otakt med väljarna är Cecilia Malmströms och partistyrelsens förslag om en ny EMU-omröstning. Hade det varit omröstning i maj hade än fler röstat nej än vid folkomröstningen 2003, enligt siffror från SCB hade 54 procent sagt nej. Det är inte utan att man frågar sig varför vi ska gå med i EMU. Den svenska ekonomin går bra och arbetslösheten sjunker. Jämför det med många andra EU-länder vars ekonomiska politik är bakbundna av medlemskapet i EMU.

***

För ett par dagar sen hävdade jag att Sandinista! är the Clashs viktigaste platta. För att ge mer stöd till den tesen hämtar vi ett par citat från Rick Rubin: "They were the first band to really embrace that cross-cultural revolution." "I don't think the Beastie Boys would have been as into hip-hop if it wasn't for the Clash. The Beasties were really influenced by those Bond's shows."

Tings An' Times

"Wi will fite yu in di street wid we han
wi hav a plan
soh lissen man
get ready fi tek some blows
Cos All Wi Doin is Defendin"

Nu var inte det ni nyss läste den första melodi jag hade i skallen när jag vaknade, så egentligen är det fusk, men eftersom jag inte kan noter kan jag heller inte förmedla den melodi som jag gått och burit på ett tag och som poppade upp i morse. Därför får ni helt sonika nöja er med Linton Kwesi Johnsons 'All Wi Doin Is Defendin' som var jukeboxens andraval idag. Faktiskt redan innan jag hade kokat kaffe, brett mackor och väckt dottern. Dessutom ger det mig nåt att skriva om, vilket inte är så dumt.

Nu minns jag inte om det var 1979 eller 1980 som Linton lirade på Mariahissen, alldeles oavsett var jag där med en annan punkare, så det borde rimligen varit -79. Nå, vi var där i god tid. Det var inte så många på nedre plan. Mitt på golvet satt tre övervintrade hippies stenade långt bortom vintergatan. Ett annat gäng flummare satt i en trappa längst bak i lokalen och rökte på så det stod härliga till. Jag och M ställde oss framför scenen och väntade. Då hör jag en av hippiesarna så där segt och gnälligt säga åt oss "Öhh, sätt er ner". Jag svarar blixtsnabbt: "Ställ er upp, ni är inte på bio nu". Mutter, mutter. Strax efter kommer Linton in tillsammans med två dansare och då kommer det från den fortfarande sittandes hippien "vafan, ere inge band". Hade gänget varit något mer observanta hade de sett att det enda som stod på scenen var ett mickstativ och en bandare på en pall. Vi var inte många som såg den här konserten, kanske ett femtiotal. Men vi som var där dansade desto mer.

***

Törs man önska sig en likartad utveckling i Riksdagen som den i Sumpan?

***

Att Ellos gick vidare i CL är bra för svensk fotboll, i övrigt har jag inget mer att säga.

God Damned Rednecks

"Turiluranlej"

Fråga inte. Jag har absolut ingen aning om var morgonmusiken kom ifrån. Det var iriskt cowboysväng med distade gitarrer och ett "turiluranlej" på slutet. Nästan rena rama Rednex. Vidrigt, om ni undrar.

Musik för Stureplan

Varenda blogg vill kommentera våldtäktsmännen som hänger kring Stureplan eller vårt rättssystem. Andra kan säkert skriva klokare saker än jag kring just det sistnämnda. Därför nöjer jag mig med att smågnola på Ramones. Sjung med om du vill:

"Beat on the brat
Beat on the brat
Beat on the brat with a baseball bat
Oh yeah, oh yeah, uh- oh
What can you do?
What can you do?
With a brat like this always on your back
What can you do? "

Hurt

"Now there's a wall between us, somethin' there's been lost
I took too much for granted, got my signals crossed.
Just to think that it all began on a long-forgotten morn.
"Come in," she said,"I'll give you shelter from the storm.""

Igår var jag helt slut som artist. Jag hade hoppats på att orka se hela Slaget om Alger. Jag hade till och med tagit mig en lur när jag kom hem i ett fåfängt försök att hålla mig vaken under filmen. Vi kan kort och gott konstatera: Det gick åt helvete. Det är alltid lika fascinerande när man tror att man är vaken fast att man tydligt hör hur man snarkar. Slaget om Alger får jag nog låna av en arbetskamrat som håller den som en av världens bästa filmer. Av det jag såg, innan nån släckte ljuset, var av allt att dömma inte så tokigt.

***

Igår införskaffade jag mig ett nytt tortyrredskap, ni ser det på bilden. I affären log gubben lite skälmskt och sa att det var ett bra köp, om jag bara klarar av de första veckornas pina, så har jag en sadel livet ut, förutsatt att man tar hand om den. På Brooks hemsida kan ni se bilder från tillverkningen, en del moment görs fortfarande för hand (scrolla ner till Factory Tour).

***

I Passion Is a Fashion har vi nu kommit till inspelningen av Sandinista!. En skiva som på många sätt är viktigare än den Clash-platta som alla kan älska; London Calling. Så varför är den då viktigare. Till att börja med var det den första europeiska platta där vitingar rappade. Återigen gick The Clash i bräschen för att sprida nyheterna om vad som hände på andra sidan om rasbarriären. Men Sandinista! var också en milstolpe för hur The Clash kom att intigrera Rock 'n' Roll med dansmusik och dub. Både Andrew Weatherall och Bobby Gillispie har berättat i olika intervjuer om att Sandinista! var själva grunden för Primal Screams Screamadelica.

Slutet för världen

"It's the end of the world as we know it.
It's the end of the world as we know it.
It's the end of the world as we know it and I feel fine..."

Jag är inte ett dugg förvånad över att jag vaknade med REM i skallen, inte heller över låtvalet. Igår kväll efter fotbollen blev det en långsittning på 3V. Några av oss hade vår sista semesterdag och den vill man ju gärna dra ut på, så det gjorde vi. Från det att vi ramlade in vid åtta-tiden tills dess att vi drog vid tolv-rycket lirades det bara REM. Det var nästan så att vi till slut längtade efter P som har slutat som servitris. När hon jobbade var det alltid Absolut Svensk Dynga för hela slanten. Nej, nu ljög jag. Jag saknar inte hennes skivor. Kommer aldrig att göra. Att det blev 'It's the end of the world as we know it' är väl inte så konstigt eftersom att jag börjar jobba nu. Sen tycker jag nog att det är REM:s bästa låt och videon är inte heller så pjåkig.

***

Det var bara en som cyklade förbi mig i morse, men han körde å andra sidan mot rött.

På sista semesterdan skiner solen

"Lay that pistol down, babe,
Lay that pistol down.
Pistol packin’ mama,
Lay that pistol down."

Sweet Gene Vincent! Jag vaknar, hör den där unga, vackra och kaxiga rösten: -Lay that pistol down babe, ler åt att få vakna till Sweet Gene Vincent. Somnar om.

"And if you have five seconds to spare
Then I'll tell you the story of my life:
Sixteen, clumsy and shy
That's the story of my life."

Några timmar senare sitter Mr. Smith själv på sängkanten och sjunger för mig. Ok, ok, don't push us, svarar jag och går upp med hans sång ekande i skallen när jag fixar fika och mackor. Fortsätter läsa Passion is a Fashion till frukosten. London Calling spelas in. En fråga: Vad skulle du göra om du var med i ett band och stod och spelade in nån låt när producenten kommer in med en stege och sätter igång att dansa vevandes stegen runt sig själv?

***

Trots att solen skiner så där retfullt ute, som den bara kan göra på ens sista semesterdag, vet jag att hösten snart är här. Jag kunde ju inte låta bli att skriva om Oppigårdens slåtteröl härromdan. Det fick mig att tänka lite mer på öl. De flesta av oss förknippar sommaren med öl. Det är fel. Visst, vi kanske konsumerar mer bira än annars, men den verkliga årstiden för öl närmar sig raskt: September. Det är då oktoberfestbieren kommer, det är då de riktigt goda ölen kan avnjutas till bratwurst, fläsklägg och surkål. Vill man vara lite extra piffig gör man en potatissallad med vinnegrette. Sen äter man och dricker och förstår helt plötsligt hur viss mat och dryck är som ämnade för varandra. Att den här maten inte får samma smak när man tar vilket blaskigt öl som helst till. Nej, det här handlar självklart om hundraåriga kulturtraditioner; att äter man mat från en viss region bör man även dricka det som dricks i regionen till just den maten. Det är då man kan skåda det gastronomiska ljuset. Fan, det är nästan så att jag längtar efter hösten.

***

Köper man nåt begagnat blir det alltid lite kringkostnader. Jag försökte höja styret själv och det gick väl bra, men självklart skulle nåt gå sönder. Stod där och såg ut som ett frågetecken. Tog mod till mig och ringde om hjälp. Dan innan märkte jag dessutom att ena vevaxeln satt lite löst. Men tack vare semi-professionell hjälp från BBB och renodlat professionell hjälp från hans favvomek fick jag en ny stjärna inmonterad i styret. Problemen var dessvärre inte helt lösta för vevarmen som Markus skruvat på ordentligt lossnade på vägen hem. Uppe i hans lägenhet visade det sig att ena armen var helt körd, så han slängde på en reserv tills att jag hittar en ny.

Markus belönas inte bara med ett stort tack, utan; this one's for you kid!

***

Mick Jones duckade och fortsatte spela.

Speed

"I don't wanna walk and talk about Jesus
I just wanna see his face."

På åttiotalet hade jag en racer som blev snodd, på nittiotalet lånade jag ut min mountainbike och fick aldrig tillbaka den. Sen dess har jag åkt på ett långtidslånat vrak utan växlar. Dess främsta kvalitet har var i uppförsbackar, senast i tisdags blåste jag, sittande, förbi två snubbar iklädda cykelkläder på piffiga cyklar med massviss av växlar uppför Liljeholmsbron. Jag hörde på flåset i nacken att det ena jonet försökte komma i kapp, då ställde jag mig och tryckte på lite extra och försvann som en avlöning. Nu har jag själv en piffig cykel med massvis av växlar och kommer väl att bli omåkt av medelålders gubbar på cyklar utan växlar. Hursomhelst var jag tvungen att testa cykeln igår, trots ryggont. Jag letade upp en juste raksträcka för att lära mig hur växlarna funkar. Medan jag satt där cyklandes, fullt upptagen med växeltekniken, kastade jag ett öga ut i trafiken; bilarna åkte bara något snabbare än jag, på en femtiosträcka. Oj, vad fort det går, var min första tanke sen jag fattat att de inte låg och krypkörde för att kolla in det snygga cykelekipaget bredvid dem. Hjälm är nog inte så dumt ändå.

***

Föga förvånande är de allra flesta kritiker överens om att Stones-konserten var en rätt trist historia. Hade de frågat mig kunde jag ha berättat att det var konserterna redan 1982 x 2. Men det finns alltid fanatiker som inte kan se sanningen ens om den står framför dem.

Slåtterölet är äntligen tillbaka!

I ren och skär glädje måste jag tipsa er om att denna goda öl från Oppigårdens bryggeri i Dalarna nu finns på systemet. Den första flaskan gjorde sig bra till en enkel rätt bestående av kokt skinka med färskpotatis, legymsallad, sockerärter och pickles. Därefter paus med lite tyska toner; Spaten. Nu är det dags att njuta av den andra flaskan utan tillbehör.

Skål!

Hit the Road Jack

"These days I find that I can't be bothered,
To argue with them, well, what's the point"

Det blev ingen Kona Jake 2008. I går kväll köpte jag i stället en begagnad Surly. På det sättet sparade jag 4 500 kronor. Den ser nästan ut som Surlyn på bilden. Typisk nog kan jag inte kasta mig ut och tokköra den idag, eftersom min rygg krånglar. Däremot ska den få öm omvårdnad, den ska putsas och fejas till dess den svarta lacken glänser. Eftersom att den är begagnad blir jag tvungen att justera en del detaljer som stör det estetiska intrycket. Ny sadel är ett måste. På en svart cykel har man inget annat än en svart sadel. Nytt flaskställ. Pronto! Hur tänkte nån av de förra ägarna när de satte på ett blått flaskställ på en svart cykel? Var det nån absurd hyllning till Rolling Stones eller?

***

Å herregud! Jag som trodde att de värsta stolpskotten var på Söderstadion i förrgår. Så tycks inte vara fallet. Stockholms idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) är ännu en liberal politiker som inte kan lägga ihop ett och ett utan att få det till tre. Som om folkölskonsumtionen inne på arenan var problemet. Det är ungefär som att skylla på ordföranden i Stadshuset för beslut man ogillar.

Propagandajippot som misslyckades

"Now we're back on the train oh,
Back on the chain gang"

Jag tror att det här blir en bra dag. Den började i alla fall bra. Nyheten om att den nyliberala bondeförbundaren Fredrick Federleys salladsbar konkat gjorde det betydligt mycket lättare att hoppa upp ur sängen och sätta på kaffe. Att driva företag förpliktigar, det är inte bara en gudagiven rättighet utan det tillkommer skyldigheter också. Fredrick Federley och Dominika Peczynski startade sin salladsbar som ett rent propagandajippo. "Vi ska inte ha några kollektivavtal" var den viktigaste affärsidén. Och om det är så är det ju lätt att man blir så förblindad av sin egen mission att man missar att kolla upp vissa fundamentala saker i en affärsuppgörelse. Dessutom måste även en salladsbar vara besjälad för att gästerna ska uppskatta den. Eftersom att de själva har "150 andra heltidsarbeten" var det förmodligen anställda som fick ta smällen. Anställda som jag förmodar inte hade 150 andra heltidsarbeten för då skulle de nog inte jobba för firma Kling och Klang. Så nu vältras allt över på staten som ska betala Kling och Klangs skulder. Tyvärr visar konkursen på att det är för lätt för oseriösa företagare att kasta sig in i restaurangbranschen.

***

1-0. Vilken framspelning. Vilket mål.

***

Kasta in saker på plan när man leder matchen. Vilka stolpskott.

***

Och även om man låg under så är det inte sannolikt att inkastade föremål ändrar resultatet till klubbens fördel. Någonsin.

Redaktionella döskallar

"These days I find that you don't listen,
These days I find that we're out of touch"

Jag har verkligen försökt att inte skriva ett dugg om IB-affären. Människor föds och människor dör, vad som händer däremellan är det intressanta. Och jag misstänker att IB fick ett intressant liv. Men hans filmer ger jag inte ett dyft för, de tråkar ut mig. Men nu var det inte hans liv eller filmer som fick mig framför tangentbordet. Utan de häpnadsväckande usla skribenterna och rubriksättare som frossat i IB:s död. Låt oss ta några exempel ur Aftonbladet:

"När Börje Ahlstedt, 68, började som skådespelarelev fick han rykte om sig att ha samarbetssvårigheter."

Johanna, hur gammal är egentligen Börje nu? Det var väl på sextiotalet han var på Dramatens scenskola. Låt oss fortsätta:

"Jag står i kö på mataffären när jag drabbas av nyheten om den svenske filmikonens död."

Kära Anders. Citatet är så tokigt att jag inte vet var jag ska börja. Har de kassorna på taket? Hur drabbas man av att en 89-åring, som man inte är släkt med, dör? Kan en ikon dö? Jag trodde att ikoner redan var döda. IB fick tydligen lite nya vänner på slutet:

"Så minns vännerna Bergman: Woddy Allen, Lena Adelsohn Liljeroth, Henning Mankell,Cissi Elwin, Stellan Skarsgård Carl Bildt, Bibi Andersson, Thommy Berggren, Stig Björkman, Jörn Donner, Lars von Trier och Fredrik Reinfeldt."

Inte visste jag att IB var polare med statsministern och några statsråd, eller med Cissi för den delen. Men man vet så lite nu för tiden.

Och hur var det nu med "Kvinnorna som vakade vid Bergmans dödsbädd", glömde ni att stoppa in artikeln eller var det bara ett bra försäljningsargument?