Nattamat

Att ha cirka 200 gram utplattad köttfärs i frysen gör inte ont. Särskilt när du kommer hem hungrig från krogen. Släng ned en stor klick smör i stekpannan och stek upp köttfärsbiten på lagom hög värme. Precis när den har slutat palta är den klar. Salta och peppra efter tycke och smak. Serveras med stekt ägg, Chili Sause och HP Sause.

Ockuperad

"Think you know everything
You really don't know nothing
I wish that you were more intelligent
So you could see that what you are doing is
So shitty, to me"

Huvudet är ockuperat av tankar på mitt jobb, min närmaste chef och framtiden. Allt för mycket av min vakna tid går just nu åt till att leta utvägar, alternativ eller kanske snarare nya utmaningar. Jag vet inte om du har tittat in på ams hemsida på sistone, men i mina ögon är det inte många jobb som lockar. Inte ens under rubriken "Kultur och media". Och det ju just det, jag går runt på stan och ser alla mäniskor som arbetar med allehanda ting och försöker föreställa mig i deras arbete. Det går si så där. Oftast landar jag i slutsatser som; för stelt, för inrutat, för tråkigt. Ibland undrar jag om SL/Veolia/Annat vallfritt skitbolag behöver en spärrvakt till stationen Härboringenskogen. Fast då kommer det väl nån förman och gapar om att man inte får läsa på arbetstid eller att skjortan är ostruken. Starta eget då? Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken, men jag ratar den alltid lika raskt. Att sälja in andra har jag inga som helst problem med, men att snacka för varan Jag, se det går inte alls. Och utan den förmågan tror jag att det blir rätt tomt i kylskåpet.

Att uppskatta det vardagliga

"Monday, you can hold your head
Tuesday, Wednesday stay in bed"

När jag kom ut genom porten i morse fastnade jag nästan i dörröppningen, himlen var vidunderligt vacker i blått, vitt, grått med orangefärgade stråk. De gråare, lägre, molnen flög mot öst, de vita, högre, åt ett annat håll. Det är vid de här tillfällena jag får kraft. Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag förundras allt mer över den skönhet som vi ofta tar för given, det kan vara allt från morgonrodnaden utanför mitt fönster till att vara omgiven av doften från varm skog en vårdag. Fan också, den sista meningen skulle jag inte ha skrivit. Det räcker med en titt i almanackan för att bli nedstämd. Det är minst fyra månader kvar tills tall och gran börjar andas i värmen sådär som den gör på sina ställen längs min väg ner över Södertörn.

***

Hur tolkar man att arbetsgivaren kommer och frågar om bloggar och vill ha med mig i en bloggredaktion? Är faran över eller ska jag arbeta som konsult? Jag orkar inte tänka på det. Jag känner mest tomhet just nu. Och i morgon vankas det julbord...

6 - 4

"När vi vill ha medicin, medicin, medicin med detsamma"*

Igår eftermiddag kom det då till slut, beskedet till oss i personalen; fyra tjänster av sex ska bort. Inte helt oväntat. Men likt förbannat kommer vi inte ifrån att det är taffligt skött. Åtgärder som kunde ha minskat pengaflödet borde ha tagits tidigare, men har nonchalerats. Prioriteringar i verksamheten borde ha gjorts för länge sedan. Prioriteringar som de ansvariga valt att strunta i, eftersom de ville göra avtryck, ville imponera. Från personalklubbens sida har vi länge efterlyst besked och konsekvensutredningar. Men för döva öron.

Ledningens ambition är att få förhandlingarna överstökade innan jul.

Det var många trötta, ledsna, arga ögon på jobbet i morse.

Får jag behålla jobbet? Inte en susning. En del av mitt arbete ses nu som ett prioriterat område, men vem som ska utföra det framgick naturligtvis inte, en annan del av det jag gör funderar de på att ta hand om själva. Så min framtid känns obehagligt oviss.

*Fråga mig inte varför jag har gått och haft Thore Skogmans Apoteksvisan i skallen sen igår. Det bara är så.

Varma fötter - en klassfråga

"Jag känner pojken här i fönstret mittemot
Han samlar drömmar i fickan
På en skenande cykel
Den där pojken blir säkert pilot"

Anneli Jordahl berättar i sin bok Klass - Är du fin nog om när hon och en kompis sitter och myser på tunnelbanan, Anneli har precis varit och köpt ett par varma vinterpjuck för 1 500 spänn. Ute är det svinkallt. Hon sitter där på tricken, varm om fötterna, samtidigt som hon noterar vad medresenärerna har på fötterna, två kvinnor har billiga skor - och säkerligen frusna lila tår - en man har ett par Bally Curlingkängor. Han lär inte frysa. Bara genom en snabb blick på sina medpassagerares skodon har Anneli klassindelat dem, kvinnorna är arbetarklass, mannen är medelklass.

Berättar skorna vilken klass du tillhör, tillhör jag nu medelklassen. Jag hatar att frysa om fossingarna. I flera dar har jag jagat ett par vinterkängor. Varenda sportbutikskedja har jag besökt. Resultatlöst. De snyggaste var de billigaste. Men det går jag inte på en gång till. Gjorde den missen för ett par år sen. Kängorna för femhundringen var slut innan vintern var det. Idag gick till Kängspecialisten och testade fyra olika par. Tack och lov var de "billigaste" skönast. Nu är jag 1 599 kronor fattigare. Men jag är varm om fossingarna när jag nu tar mina steg in i medelklassen.

***

I morgon blir det MBL-information, då berättar ledningen hur planerna för framtiden ska se ut och underförstått vilka som får fortsätta, även om detta nu är förhandlingsfråga. Men vi är en liten arbetsplats där var och en är anställd för sina särskilda kunskaper. När jag skriver dessa rader känner jag en oro i magen. Det kommer att bli jobbigt.

This is Religion

"This is my face
I've got a thousand opinions
And half the time I'm trying to explain"

Lars Vilks är Sveriges nu mest kontroversielle konstnär. Han verk Nimis skapade en enorm debatt i lokalpressen. Var det Vilks gjort konst eller en skräpig provokation? Med Muhammed som rondellhund gick Vilks från att vara en rätt lokalt känd konstnär till att bli Sveriges störste provokatör. Jag kan inte direkt påstå att jag följt debatten särskilt noga. Inte heller har jag läst om vilka motiv Vilks har haft med verken. Tills nu. Igår sattes tydligen upp ett verk, Dogs, av Vilks på ABF-huset i Stockholm. I den efterföljande debatten hängde tydligen smockan i luften, så till den milda grad att Vilks slussades ut bakvägen av polis.

Nyheten gjorde mig förbannad. Vilks sätter upp ett verk och inbjuder till debatt. Det är uppenbart att Vilks belackare inte är intresserade av hans motiv bakom de verk han gör. Här, här och här kan du läsa lite mer om Vilks egna tankar kring Muhammed som rondellund och här om Vilks tankar kring Dogs. Inom konstvärlden sägs att alla gränser är sprängda, alla tabun är borta. Vilks undersöker påståendet genom rondellhunden Muhammed och Dogs och landar i den föga förvånade upptäckten att det visst finns gränser. Det går bra att i vårt sekulariserade samhälle att driva med eller ifrågasätta alla religioner, utom islam och judendomen. Då är rätten begränsad, endast en muslim eller jude får driva med den egna religionen. Vilks inte bara undersöker frågan, han ifrågasätter dessa religioners synliga och osynliga exklusivitet att avgöra vem som är kvalificerad att yppa kritik. Med all rätt. Lever vi i ett sekulariserat samhälle med både religionsfrihet och yttrandefrihet får faktiskt de religiösa samfunden acceptera att vi som inte är troende ifrågasätter och gör satir över deras religioner. Särskilt när de gör anspråk på att vara universella och inrymma hela sanningen. Sorry, men lämnar man målet så öppet går det inte att låta bli att sätta bollen i mål.

Och till dem som hotade Vilks igår, ingen tvingade er dit. Ni kunde ha stannat hemma och tittat på tv om ni inte orkar lyssna, få era uppfattningar ifrågasatta, eller var intresserade av att diskutera frågan om konstens gränser.

Stockholmsnatt

Igår var det fest på Kapsylen. Det blev blött. Och sent.

facebooksyndromet

"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"

I stället för aggressionsterapi

"Now the drugs don't work

They just make you worse"

Allt för länge har jag retat mig på tjattret från medresenärerna på min väg till och från jobbet. Intima detaljer ur människors liv blandas med innehållslöst skvaller och hackar som hackspettar på mina trumhinnor vareviga dag från människor jag inte känner och heller inte vill lära känna. Men nu är det nog! Nu tänker jag stänga av och stänga er ute. Ni får pladdra på i godan ro om era sexuella preferenser och vem som sa vad till vem och när och bla, bla, bla. Med min nya mp3:a ska jag hålla er borta. Långt borta. Ser ni nån på tricken som ler idag, då kan det vara jag.

Boktipset: Tortyrens återkomst

"Promised you a miracle
Belief is a beauty thing"

Det var nog fler än jag som anade att rättegången mot Lynndie England och hennes kollegor från Abu Ghraibfängelset var en fars och en mörkläggning när inte en enda officer dömdes för tortyr. Att tortyrmetoderna var sanktionerade långt upp i hierarkin verkade mer än troligt. Frågan var egentligen hur långt upp. Svaret har nu Mattias Gardell gett i boken Tortyrens återkomst (Leopard förlag): George W Bush och rakt ned genom kommandokedjan är skyldiga till brott mot amerikansk lag, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen och Romstadgan.

Mattias Gardell har gått igenom mängder med offentliga dokument och det råder ingen tvekan att det förhåller sig på det viset. Tortyr som förhörsmetod mot misstänkta "illegala kombattanter" är sanktionerat från högsta ort. Att det är ett brott mot både amerikansk lag och internationell rätt spelar ingen roll. George W Bush har genom presidentdekret upplöst alla juridiska risker för att han eller någon annan i ledande ställning ska ställas till svars för sina order och handlingar. Problemet för Bush är att Genèvekonventionen inte ger utrymme för sådana friskrivningar från presidenter.

Men bland det vidrigaste av allt är att Pentagons egna utredningar visar majoriteten av dem som har fängslats och skickats till Guantanamo och Abu Ghraibfängelset var oskyldiga. Tusentals oskyldiga har således torterats för den "goda sakens" skull. Vi kan inte längre säga att vi inget visste. Ty därtill är dokumentationen allt för omfattande. Frågan är vilka konsekvenser de borde få?

Här kan du läsa DN:s och Expressens recensioner av Tortyrens återkomst.

Vill du lyssna när Mattias Gardell berättar om boken kan jag tipsa om Café Lika Värde på torsdag, kl 18.00. Den öppna föreläsningen hålls i Grafiska Fackföreningens lokaler på Västmannagatan 1 (bredvid LO-borgen).

Längtan

"People so busy, makes me feel dizzy
Taxi light shines so bright"

Fotbollsäsongen är tack och lov över. Cykelsäsongen är tyvärr också över. När morgonsolen bröt igenom molnen och fick putsen i husen runt omkring att glittra guldfärgat längtade jag omedelbart ut på vägarna. I stället blir det Friskis efter lunch. Följa sjukgymnastens råd, bygga benmuskler. Jag är fortfarande i stadiet att jag helst har nån med mig, men träningsdisciplinen böjar äntligen komma.

Apropå cykel, det är cirka åtta månader till den 20:e etappen i nästa års Tour de France. Ju mer jag tänker på den längtar jag efter att få följa skådespelet. Näst sista dan, 167 km bergsetapp som avslutas med klättringen upp för Mont Ventoux. Vad som än hänt i Touren fram till dess lär vara av akademisk betydelse. Mont Ventoux kommer att punktera åtskilliga drömmar. Kvastbilen kommer skoningslöst att sopa upp resterna dem vars drömmar ligger utspridda längs vägen. Efter 3 118 km i benen lär dagsformen (och förmodligen en och annan läkare) vara det som avgör hela 2009 års upplaga av TdF. Ett grymt raffinerat upplägg!

Ni skulle ha sagt nåt

Men hallå, jag misstänker att flera av er som besöker mig här är lite intresserade av musik. Eller har jag fel? Nej, jag tänkte väl det. Men varför tipsade ni mig då inte om den här tjejen:

Mötet

Skumt. I natt drömde jag åter om svikaren. I vilket sammanhang har jag ingen aning om. Sex timmar senare möts vi genom våra döttrar. Jag får en allvarlig blick. Vad jag gav för en blick vet jag inte. Förmodligen en kort. Jag nickade i alla fall igenkännande. Tycker att det räcker. På vägen hem komponerade jag en refräng till en låt som aldrig kommer att spelas. Sen dök Pistols upp:

Dax att bli ego

"Telling tales of drunkenness and cruelty.
Now Im sitting here/
The state of the roofs is a pity though
Generations all cramped with their kids in tow/
No chance to emigrate,
Im deep in debt and now its much too late..."

En rätt hektisk arbetsvecka går mot sitt slut. Allt för mycket tid har gått åt till att vänta eller städa efter andras oförmåga att göra det de ska och därtill rädda saker från att bli intetsägande. Precis när jag var färdig och andades ut i går eftermiddag fick jag ett positivt samtal. En av de tolv tidningar som jag i torsdags skickade en större artikel till ringde och ville ha in den i januarinumret. Av samtalet att döma hade redaktören inte ens läst artikeln, utan bara följebrevet. Om fler tar in den beror nog till stor del på hur viktig redaktören tycker att ensamrätten till materialet är. En ensamrätt som de av olika skäl inte kommer att få. Utan att gå in på artikelns innehåll var det ett kul knäck göra; att intervjua och fota engagerade, tänkande, människor renar mig en smula från min cynism. Faktiskt så till den milda grad att jag erbjöd redaktionerna artikeln gratis. Nåja, inte riktigt. För att få använda den ska de sätta in ett belopp, efter eget samvete, på en i mina ögon viktig stiftelses konto. Herregud, vad har jag gjort? Tänk om hälften av blaskorna vill ha artikeln! Vilken semesterresa jag och dottern hade kunnat göra. I fortsättning får jag lov att bara intervjua fullskaliga egoister så att jag utan samvete kan sälja artiklarna för egen räkning.

(v) hade fel och rätt på samma dag

"To lonely nights uptown.
Don't let them bring you down,
Lonely nights uptown,
Don't let them bring us down, no"

Tänka sig, igår hade svt-text två artiklar om vänsterpartiet. I sak hade partiet både fel och rätt på samma dag. Förövrigt inte helt ovanligt när det gäller vänstertiet. Den ena handlade om att Lars Ohly kräver att de religiösa samfunden viger homosexuella. Varför då, undrar jag. Vi har religions- och organisationsfrihet i det här landet. Tror ett gäng hedenhösare fortfarande på en avundsjuk massmördare till Gud samtidigt som de dessutom är övertygade om att homosexualitet är en styggelse så är det den sektens frihet att tycka det. Vill en facklig organisation utesluta nazister för att nazismen är emot stadgarnas portalparagraf om alla människors lika värde är det facket frihet att utesluta nassar. I stället för att kräva saker av sekter är det bättre att staten utfärdar vigslar så får samfunden frälsa vilka de vill. Efteråt.

Sen har vänsterpartiet rätt i sin syn när det gäller skattefrågan. Det kan inte vara så att när en borgerlig regering har sänkt skatten på ett område ska den skattesänkningen vara statfäst i lag. Politik handlar om fördelning av resurser och synen på var de resurserna gör mest nytta. Önskar man mindre klyftor i samhället, ja då får man acceptera högre skatter. Inget samhälle har än så länge lyckats bedriva en klassutjämnande politik med ett lågt skattetryck.

Orosmoln

"Hails to the chancers
As boredom kills like cancer"

Ett par snabba ord innan matlagningen drar igång. Just nu är det fullt ös på jobbet och några som lovat leverera gör det inte, ringer heller inte och ber om ursäkt, varpå de får välförtjänta skopor ovett av undertecknad. På torsdag kommer dessutom domen, hur många tjänster som ska skäras bort av kostnadsskäl. Det är med andra ord inte så där jättemuntra miner bland jobbarpolarna. Hur det blir med mina olika jobb har jag ingen aning om och orkar heller inte spekulera.

När arbetsförhållandena är så osäkra gäller det att utnytta de fördelar vi har. Vi har en timmes friskvårdstid i veckan. Jag och en kollega drog till Friskis och tog en halvtimmes av arbetstiden i anslutning till lunchen för spinna på varsin träningscykel. Det var andra gången för mig och första för polaren. Jobbigt som fan. Och svettigt. Men efteråt gick vi tillbaks till jobbet med mungiporna lite högre upp än på ditvägen. På torsdag blir det sjukjympa. Ja, ja, jag vet att sjukgymnasten har friskskrivit mig, men jobbet måste fortsättas med den här åldrande kroppen. Jag inbillar mig att jag på sikt kommer att orka mer och må bättre då. Och blir jag arbetslös framöver lär jag nog behöva all ork i världen.

Uppoffringar

"I play my part and you play your game
You give love a bad name"

Fy fan! Textsnutten här ovan är från en Bon Jovi-låt. Vad var oddsen på att vakna med dem i huvudet? 'You Give Love A Bad Name' har ekat i skallen i snart två timmar. Vidrigt. S kunde naturligtvis inte dölja sin förtjusning som den gamla mjukishårdrockaren hon nu en gång är. I min bok, som man nu även säger på svenska, tillhör den musikkategorin nog bland de tristaste jag vet. Hand i hand med modern r 'n' b är det nog omöjligt att hitta mer sterila musikgenrer, skulle möjligtvis vara tysk reggae. Att You Give Love A Bad Name överhuvudtaget kom in i skallen skyller jag på Idol. Helg med dottern innebär vissa uppoffringar, en av dem stavas Idol. Nu orkar jag inte längre. Jag måste jag omedelbart tvätta öronen med lite Dirty Pretty Things.

Ha en skön söndag!

Typical Girls

Du vet hur det är, du söker efter nåt och hittar nåt annat. Jag letade efter en låt, men fastnade framför ett helt program. Har du tid tycker jag du ska titta lite närmre på de tre första videorna, de är från serien "The Punk Years" avsnitten heter Typical Girls vilket var titeln på en utomordentlig Slitslåt. När jag tittade igenom avsnitten gick mina tankar till Chris, Katti, Pojken, Kicko, Nike, Irre och alla andra tjejer som sparkade in dörrar och rev murar i slutet av sjuttiotalet:







Egentligen letade jag efter den här låten...



..som alltid får mig att tänka på Pauline Murray & The Invisible Girls. Men tyvärr inte den här låten.

My Girl

Dottern är hemma! Om än förkyld. Det är nästan för bra för att vara sant, nu har vi en hel dag att bara skräpa omkring tillsammans mellan hennes snorpapper. En viskning från hennes mamma sa att hon hade saknat mig jättemycket där på andra sidan pölen. Sånt värmer.

Och så var det sagt det som måste sägas

"Look at your ugly shame
What are you talking for?
Look at your ugly shame
There's too much for me to know about"

Igår kunde jag inte hålla tyst längre. Jag sa åt mina arbetsgivare att de var på väg att fullständigt urholka vårt förtroende för dem, att de måste respektera vårt arbete och oss som anställda och människor. Kort sagt att de tar sitt arbetsgivaransvar. Dessvärre tog de nog inte till sig det jag sa. För båda höll därefter var sitt försvarstal fyllda med ursäkter och självförhärliganden, men tillbakavisade det jag krävt på varje punkt. Jag stod fast vid det jag sagt och förklarade att de gärna får tro att de respekterar oss, men om vi upplever att så inte är fallet då är det nog vår känsla som väger tyngst. Jag är rätt nöjd över att jag klarade av att hålla mig kall och inte bli personlig, vilket jag mycket väl hade kunnat bli. Efteråt kändes det riktigt bra. Som om jag fått ur mig nåt som jag burit på allt för länge. Två av mina arbetskamrater berömde mig. Enskilt. Men i natt hemsöktes jag av mina arbetsgivare, vi grälade. Nu är jag trött.

Efter festen kommer baksmällan

"You can fool some people sometimes,
But you can't fool all the people all the time"

Jo, jag måste erkänna att jag blev lite blöt i ögat när jag hörde slutet av Obamas segertal i morse. Jag har sagt det förut, jag är en blödig jävel. Men det kändes stort. S omedelbara fråga var hur lång tid det tar innan han blir skjuten. Låt oss slippa ännu en politisk martyr. Martyrskap grumlar alltid verkligheten och får oss att glömma politiken. Det spelar ingen roll om vi pratar om Kennedy, Palme eller nån annan ikon. Alla har säkert haft sina förtjänster, men ingen av dem var utan politiska eller mänskliga brister.

För Obama väntar en verklighet där hans vallöften om skattesänkningar, sjukvårdsrefomer och Gud vet vad kommer att ställas mot ett budgetunderskott nånstans mellan -700 och -1000 miljarder dollar. Lägg därtill att kostnaderna för krigen inte kommer att minska avsevärt under Obamas mandatperiod eftersom att en omedelbar reträtt är politiskt omöjlig. Utrymmet för alla utlovade reformer är därmed starkt begränsat. Med det sagt är inte slaget förlorat, men vänta inga mirakel. Vill det amerikanska folket, eller för den delen du, se förändringar måste de/du ligga på och kräva dem. Don't give up the fight.

Vredens druvor

"Cos it's gonna take a nitcomb to get rid of me
Cos I just realized that it was meant to be
I'm standing at the sale of the shoes of bankrupt men"

I början av nittiotalet sa jag upp mig från ett relativt välbetalt jobb, tänkte göra som så många polare gjort tidigare genom åren, softa ett tag på a-kassa och fundera över vad jag ville med mitt liv. Jag hade knappt påbörjat min frivilliga arbetslöshet för än nittiotalskrisen slog till med full kraft. Hade du inte gymnasiekompetens fanns det inte ens ett städjobb att få, det var den bistra realiteten. Samtidigt tog borgerliga nationalekonomer tillfället i akt och skyllde arbetslösheten på LAS, MBL och en allt för hög a-kassa. På så vis lyckades de flytta skulden för en kris från en självklar del av det kapitalistiska systemet till den arbetslöse. Mer eller mindre rättframt sa de att hungriga människor jagar bäst. De där galna professorerna som fick spaltkilometers utrymme på debattsidorna fick mig att börja plugga. Målet var en professur så att jag också kunde få torgföra mina åsikter, i stället för vetenskapliga rön, i media. Nu blev det inte så. Barn kom emellan. Och i sanningens namn hade jag mycket svårt för luften i den akademiska världen, den kändes mig unken.

Vi går nu in i en ny kris och jag är jävligt oroad över vilka konsekvenser den kommer att få. Blir den långvarig lär klassklyftorna eskalera i en fart vi nog inte trodde var möjlig i det här landet. Skälen är enkla: A-kasseförsäkringen är inte indexerad, vilket innebär att de 80 procenten, som inte ens var 80 procent då, är långt från 80 procent av lön idag; a-kasseersättningen trappas successivt ned efter tid; a-kassersättningen har fått en bortre parentes, har du tur kommer du in på en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, lönen för den kommer att vara som din a-kassa, när du sen åter blir arbetslös beräknas din a-kassa utifrån vad du hade under åtgärden. Studier räknas inte längre som en arbetsperiod, det geniala i att kristider kan vara tider för kunskapslyft -inte bara för individen utan för hela samhället- och klassresor har minimerats. Alla dessa försämringar i a-kassan är vår nuvarande regering skyldig till. Lägg därtill en försämrad sjukförsäkring och mörkret breder ut sig.

Ökade klyftor i ett samhälle skapar ett hårdare samhällsklimat. Redan nu förfasas vi över tillgången till vapen och ett allt råare våld. Vi får det samhälle vi förtjänar. Väljer vi partier som medvetet ökar klassklyftorna får vi också tas med allt fler (be-)svikna människor som känner att deras möjligheter att förverkliga sina drömmar är nära nog noll och intet. Människor vars framtidsmöjligheter kraftigt begränsas kommer inte bara stå vid sidan och titta på när de rika förlustar sig, de kommer att ta sin del av kakan, med eller utan våld. Så är det. Men det behöver inte vara så. Ondskan är inte genetisk eller etnisk, ondskan skapas av andra människor. Av dig och mig.

Blood & Chocolate

"All of my love

All of my kissin'

You don't know

What you been a missin"

Rastlöst melankolisk. Om man kan vara det är jag nog det. Kanske har det att göra med att dottern är på andra sidan Atlanten med sin mor och sin plastfamilj. Kanske beror det på annat. Det hjälpte inte ens med att jag tog en mikrotur på Surlyn idag. Vädret var perfekt för en längre tur. Men den lilla skräprundan jag tog räckte lagom till att en liten knäkänning gjorde sig påmind. Inte så att det gjorde ont, men ett första symton. Högst irriterande.

Den rastlösa känslan dominerade även fredagkvällen då jag träffade ett gäng gamla punx. Det var trevligt och alla var snälla och fina trots att några blev lite lalliga. Men jag kom liksom aldrig till ro i situationen och efter ett par timmar gjorde jag en Houdini och åkte hem och stekte fiskburgare till nattamat.

På ölfronten har det varit dyra, men goda dar. På OT hade de i fredags Oppigårds Indian Tribute som gästöl. Jag drack den på ölmässan och jodå, den står sig. Sen kanske det inte är världens smartaste trick att starta kvällen med den, för den är kraftig och smakrik. Jag har även hittat Oppigårds starkporter på bolaget. Den är inte gratis, för att uttrycka sig milt, men om du köper den får du mycket porter för pengarna. Samma sak är det med Brother Thelonius, en ale på blygsamma 9,4 procent. Stor arom, men trots procenthalten ingen spritsmak som slår igenom. Brother Thelonius är kanske inte bärsen du ska ta med dig en hel påse av om du ska på middag. Men en kan man alltid ta fram till desserten. Den funkar bra till choklad.