Gröna vågenkänslor

"Who are you looking away wondering why you can’t eat
Why you never sleep why you’re drunk all the time and you’re cold in the heat
Cos' what sow man its what you reap"

Vet inte varför, men jag kunde inte låta bli att titta närmre på en annons om ett hus i Nyköpingstrakten. Det var väl något med den pastorala idyllen som slog an en ton i mig. Och visst vore det underbart att ta morgonfikat och tidningen ner till bryggan och sitta där och meditera i lugn och ro. Samma på kvällen, ta en kall tysk eller tjeck ur kylen glida ner och lyssna till vågornas kluckande. Vore det inte livet?

Jo, säkert. Men det är bara några mindre problem. Priset. Minst 3,7 mille. Inga problem om det bara fanns nån att dela kostnaden med. Förvisso lite långt för M att ta sig till skolan. Finns det skolskjuts? Mina vänner bor inte i närheten. Förvisso hyr T, M & M sommarstugor i krokarna, men att vänta på att dom kommer ut nåra gånger om året skulle förmodligen tära på vänskapen rätt rejält. Jag skulle antagligen inte lämna deras tomter när de väl kom ner. Jag är en social människa som gillar att träffa vännerna över mat och dryck. Att leva i nån självvald tvåsam isolering är inget för mig. Sen var det ju ett litet problem till. Jag har inget körkort. Varför skulle jag ha det? Jag är ju stockholmare.

Vid närmare eftertanke var det rätt skönt på balkongen igår. Pilsnern smakade förträffligt i eftermiddagssolen. Idag kanske jag ska klä av vinrankan vinterskruden. Jag tror nog att vintern gjort sitt.

Apropå att så vad man skördar, tycks FN:s klimatrapport inte var nån rolig läsning. Samtidigt kan jag inte säga att jag är förvånad. Forskare har i mer än tio års tid varnat för de scenarion som nu skissas upp. Men eftersom de vetenskapliga rönen kräver kraftfulla åtgärder som hotar industrins kortsiktiga vinstintressen har forskningen motarbetats aktivt. Vad som får mig att må riktigt illa är det schackrande som pågår inom FN:s klimatpanel om hur allvarligt hotet mot allas vår miljö verkligen är. Där länder av ekonomisk-politiska skäl kräver att allvaret skrivs ned eller på annat sätt bagatelliserar problemen. Det finns de som tror att den här oljetankern kommer att ändra kurs. Tyvärr är jag inte lika optimistisk. Men det har jag å andra sidan aldrig varit. Trots det anser jag man måste kämpa. För om det finns en enda chans i helvetet är det vår plikt att att åtminstone försöka påverka makthavarna att ändra kurs.