"I bet that you look good on the dancefloor
I don't know if you’re looking for romance or..."
Är man nöjesskribent kan man säkert unna sig att hoppa på höga hästar och njuta av utsikten. Lever man som jag ett mer ordinärt liv, där musik är fritidsintresse som håller galenskapen stången, blir det svårare att vara nån snobb. Därför erkänner kag villigt att jag köper Mojo och Uncut. Jag är en sucker. Det räcker med att de placerar Dylan, Clash, Patti Smith eller några andra gamla hjältar på omslaget så har jag tidningen i min hand. Reportagen bygger, precis som Lokko noterade, ofta på gammal skåpmat. Men det är faktiskt inte bara för reportagen som tidningen åker med hem. Nej, det är för cd-skivorna som följer med. Ett utmärkt samarbete mellan tidningen och skivbolagen. Bolagen får en annons som man kan lyssna på och tidningen får en bonus till läsarna, smart. Ofta är det samlingar runt olika teman: mods, punk, reggae eller nån artists inspirationskällor. Jag är otroligt svag för den senare kategorin. Både Dylans och Stooges-samlingarna var briljanta. För att inte tala om Studio One Selector!
Visst, allt det här är rena stenåldern och platsar kanske bäst på ett museum. Men glöm inte en viktig detalj: De allra flesta band som skapar nåt nytt har oftast hela rockhistorien i skivsamlingen. Joe Strummer och Mick Jones var två vandrande rockencyklopedier. Därför kunde de med hedern i behåll ta sig ur punken när ramarna blev för snäva. Eller som de själva sa i Sounds 1979: "Punk was about change."
Men för mig är inte Mojo och Uncut bara en vandring i nostalgins tempel, utan lika mycket ett sätt att få nya intryck. I förra numret av Uncut följde det med cd med amerikansk indie, tack så mycket. I senaste numret av Mojo följde Made in Britain 2007 med. Jag har bara hunnit lyssna på plattan en gång men gillade Noisettes Don't Give Up och 1990s Arcade Precinct. Så att bara anklaga Mojo och Uncut för att vara mysiga pensionärstidningar kan man väl kosta på sig om sitter i London med en juste lön för att just bevaka musik och kultur. Själv är jag glad över att få nya intryck oavsett om det är utgivet 1950 eller 2007.
5 kommentarer:
Kunde inte sagt det bättre själv! Stooges-blandskivan snurrar här hemma i skrivande stund. Jag upptäcker ständigt nya gamlingar och älskar gubbrockblaskorna för deras mix av old chool och lite nyare oldschool;) Rock on!
Man måste nog vara väldigt mån om sin cred för att bli sååå nervös över ett Mojo- eller uncutinköp. Fast jag undrar om inte Lokkos inlägg bara var en reaktion på att han upptäckt sin egen ålder och att det för var dag blir allt svårare att hitta nåt som får honom att känna "wow, fy fan va fräscht!", snarare än "det här har jag hört förrut". Och då får man väl fejka...
Köper också båda tidningarna med jämna mellanrum. Mojo mer för historien. Uncut för... ja? Gillar musik bara.
Ah, fler som vågar komma ut. Härligt, vi får snart starta en bastuklubb eller nåt.
Bastuklubb ei?! Ja för fn! Bärka, Bastu och bra Musik. Och kanske lite högläsning från senaste Uncut...
Skicka en kommentar