Tre silver. Så här långt. "Sveriges sämsta OS på 104 år!" skriker rubrikerna i dagens tidningar. Svenskans papperstidning säger 112 år. Sånt vet jag ingenting om. Och jag är inte heller riktigt säker på att jag bryr mig. Visst är det trist när en handfull medaljkandidater inte finns med på pallen. Men det är inte världens undergång för det. Vare sig för Sanna Kallur eller Therese Alshammar. Trots att envetna mikrofoner har stuckits upp under gråtsnoriga näsor och velat veta exakt hur djävligt det känns. Frågan, hur känns det? kan ibland vara bra för att det kan komma raka svar som ger bra rubriker. Samtidigt, finns det lägen då den faktiskt inte behövs, som när någon gråter mitt framför dig.
Tre silver. Så här långt. Två av dem i cykel. Det är inte utan att jag skulle vilja höra Chris Härenstam och Pamela Andersson summera OS. Eller nej, det vill jag faktiskt inte. Däremot skulle jag vilja fråga dem: Hur känns det att cykelgrenen räddade Sverige från ett fullständigt fiasko i detta OS?
***
Vilken låt jag vaknade med tänker jag inte berätta. Jag är nämligen skittrött på att det är nån låt som använts i reklamsyfte som jag sen får i skallen. Det spelar ingen roll om låten är bra eller ren dynga. Jag vill inte ha reklamlåtar i skallen. Punkt.
***
Jag långsint? Inte då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
I morgon tar Sverige guld i segling.
It ain´t over ´til The Fat Lady sings!
:-)
Och det här med Kallurs gråtande i tv har ju kvällstidningarna, som gärna visar paparazzibilder av amerikanska underhållningsstjärnor som får riktiga psykiska sammanbrott, också försökt tjäna en hacka på.
Snacka om hyckleri i kubik!
Hade jag vart Kallur hade jag bara gått förbi, fattar inte varför hon skulle stå där o snörvla för.
Segling,jösses...
Tårar säljer, tyvärr.
Jag skulle inte bli förvånad om någon av de berörda SVT-reportrarna blir premierade när nästa journalisternas olympiad för inbördes beundran går av stapeln.
Vad gäller cyklingen är det allltid gott att få rätt. I liten elefant bor nog i de flesta av oss.
En sån tur att ditt översta inlägg handlade om cykel. Träffade Roberto Vacchi på Ullevi igår (han var planspeaker) och passade på att snacka cykel. Han tror mycket på en mountainbikeåkare, vars namn jag glömt, också. Han förvånades inte alls över de silver vi tagit. Och redan i meningarna ovan märker du min egen okunskap och den berättade jag mycket riktigt för Vacchi om.
Han sade då enkelt att jag knappast var ensam om den okunskapen.
Slow, överste Hathi är mitt andranamn.
Glenn-Peter, jag misstänker att namnet du glömt var Fredrik Kessiakoffs.
Skicka en kommentar