Vaknade strax efter fem. Inget läge att somna om då väckningen stod på 05.30. Gick upp och värmde på spaghettin och köttfärssåsen från igår. Hällde upp ett glas jos. Satte på kaffe och hämtade tidningen. Noterade med förvåningen att Majlard, den majlarden, fortfarande är kvar. Satt och funderade på hur det kan komma sig, utan att komma på en enda anledning. Hann göra morgonjympan innan det var dags att rulla iväg. I bilen på väg till Uppsala hade jag en spänd förväntan. Vad hade jag gett mig in på? Ok för att rulla runt Södertörn i ensamt majestät. Men cykla klunga! Aldrig gjort förr.
Innan jag vaknade drömde jag att jag lirade fotboll. Kanske gjorde jag det i sömnen också för ena vaden kändes stel när jag satt där i bilen och fylldes av tvivel. Väl framme fick vi våra nummerlappar. Eftersom vi hade anlänt i god tid fanns det alldeles för mycket tid till att gå omkring och titta på fincyklar. Och de andra cyklisterna. Med klubbtröjor. Valde att sätta mig i en mellangrupp och hoppas på det bästa. Sen bar det av. I minst en och halv mil satt jag alldeles för spänd med händer på bromsarna. Ögon gick som en pingisboll mellan framförvarande cyklist och täten. Det var skitläskigt. Och hur kul som helst. Tempot låg kring 30 km/h. För att få släppa krampgreppet om bromsarna bestämde jag mig för att gå upp och ta några förningar. Hur lätt som helst. Med vinden i ryggen. Och regnet som blötte ner allt som gick att blöta ned. Klarade backarna bra och fick till och med order om att slå av på tempot. Framme vid depån träffade vi den andra mellangruppen. Snabba gruppen hade gett sig iväg till Löwenströmska sjukhuset för att få i sig lite kaffe och hitta skydd från regnet. Planen om att alla skulle åka gemensamt från depån fick flyttas fram.
Vår grupp åt snabbt upp och precis när vi ska dra kommer det två motorcykelpoliser som undrar vad det är för lopp som vi cyklar. Nån berättar att det är ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden. Sen slängs det käft i några minuter. Varpå nån annan undrar om de är vår eskort till Stockholm. Då garvar poliserna och säger att de kan eskortera oss förbi golftävlingen vid Arlanda stad. Vi rullar ut. Med två motorcykelpoliser framför oss med blåljusen på. Fy fan vad kul det var att ligga där längst fram i gruppen och se minerna från förvånade golfentusiaster. TdF någon? Efter ett par kilometer fick vi klara oss själva.
På Löwenströmska sjukhuset satt både snabba gruppen och den andra mellangruppen och fikade. Det blev en lång seg väntan. Långsamma gruppen var inte bara långsam den hade cyklat fel också. Till slut kommer en rapport om att de redan har passerat oss. Upp igen. Då jag hade hunnit bli lite kall bestämde jag mig för att köra på för att få upp värmen. Efter nån mil märker jag att jag är på väg att bli sist. I den snabba gruppen. Samåkningen är nu ett minne blott. Hänger på så gott det går. Då den delen av norra förorterna är Terra Nullius i min värld så vill jag för allt i världen inte bli avhängd. Blir det ändå vid Ulriksdals station. Tack och lov hade jag de andra hela tiden i sikte.
Strax nedanför Karolinska samlas vi igen. Efter en kvarts väntan dyker resten upp och i samlad tropp åker vi upp till Astrid Lindgrens barnsjukhus där en symbolisk gåva ämnades över. En av sponsorerna lovar också en gåva till sjukhuset. Jag, S och M bestämmer oss för att inte köra vidare till målet på Gärdet. Vi har uppnått det vi bestämde oss för att uppnå. Vårt mål ligger i stället på 3V i Kransen.
Jag kan lova att biffen med bea aldrig har smakat så gott som idag. Ölen behöver vi inte orda om.
Hemma. Det är svårt att få bort det trötta och nöjda flinet ur fejset. Jag grejade det! Och ryggen? Tja, den känns inte värre än vanligt. Om två veckor rullar vi igen.
***
Morgonlåt? 05.10? Glöm det.
Innan jag vaknade drömde jag att jag lirade fotboll. Kanske gjorde jag det i sömnen också för ena vaden kändes stel när jag satt där i bilen och fylldes av tvivel. Väl framme fick vi våra nummerlappar. Eftersom vi hade anlänt i god tid fanns det alldeles för mycket tid till att gå omkring och titta på fincyklar. Och de andra cyklisterna. Med klubbtröjor. Valde att sätta mig i en mellangrupp och hoppas på det bästa. Sen bar det av. I minst en och halv mil satt jag alldeles för spänd med händer på bromsarna. Ögon gick som en pingisboll mellan framförvarande cyklist och täten. Det var skitläskigt. Och hur kul som helst. Tempot låg kring 30 km/h. För att få släppa krampgreppet om bromsarna bestämde jag mig för att gå upp och ta några förningar. Hur lätt som helst. Med vinden i ryggen. Och regnet som blötte ner allt som gick att blöta ned. Klarade backarna bra och fick till och med order om att slå av på tempot. Framme vid depån träffade vi den andra mellangruppen. Snabba gruppen hade gett sig iväg till Löwenströmska sjukhuset för att få i sig lite kaffe och hitta skydd från regnet. Planen om att alla skulle åka gemensamt från depån fick flyttas fram.
Vår grupp åt snabbt upp och precis när vi ska dra kommer det två motorcykelpoliser som undrar vad det är för lopp som vi cyklar. Nån berättar att det är ett välgörenhetslopp för Barncancerfonden. Sen slängs det käft i några minuter. Varpå nån annan undrar om de är vår eskort till Stockholm. Då garvar poliserna och säger att de kan eskortera oss förbi golftävlingen vid Arlanda stad. Vi rullar ut. Med två motorcykelpoliser framför oss med blåljusen på. Fy fan vad kul det var att ligga där längst fram i gruppen och se minerna från förvånade golfentusiaster. TdF någon? Efter ett par kilometer fick vi klara oss själva.
På Löwenströmska sjukhuset satt både snabba gruppen och den andra mellangruppen och fikade. Det blev en lång seg väntan. Långsamma gruppen var inte bara långsam den hade cyklat fel också. Till slut kommer en rapport om att de redan har passerat oss. Upp igen. Då jag hade hunnit bli lite kall bestämde jag mig för att köra på för att få upp värmen. Efter nån mil märker jag att jag är på väg att bli sist. I den snabba gruppen. Samåkningen är nu ett minne blott. Hänger på så gott det går. Då den delen av norra förorterna är Terra Nullius i min värld så vill jag för allt i världen inte bli avhängd. Blir det ändå vid Ulriksdals station. Tack och lov hade jag de andra hela tiden i sikte.
Strax nedanför Karolinska samlas vi igen. Efter en kvarts väntan dyker resten upp och i samlad tropp åker vi upp till Astrid Lindgrens barnsjukhus där en symbolisk gåva ämnades över. En av sponsorerna lovar också en gåva till sjukhuset. Jag, S och M bestämmer oss för att inte köra vidare till målet på Gärdet. Vi har uppnått det vi bestämde oss för att uppnå. Vårt mål ligger i stället på 3V i Kransen.
Jag kan lova att biffen med bea aldrig har smakat så gott som idag. Ölen behöver vi inte orda om.
Hemma. Det är svårt att få bort det trötta och nöjda flinet ur fejset. Jag grejade det! Och ryggen? Tja, den känns inte värre än vanligt. Om två veckor rullar vi igen.
***
Morgonlåt? 05.10? Glöm det.
7 kommentarer:
Mycket imponerande! Själv brukar jag bli trött av att ta tåget.
Cykla nästa gång så håller du dig pigg.
;-)
Att Majlard är kvar, beror nog på LAS. Ett större mysterium är hur han kunde bli anställd överhuvudtaget. Jag hade en idé på min blogg för ett tag sedan, att han antingen var supbroder med chefredaktören, eller att det var en bitter avskedad chefredaktörs sista beslut, som en hämnd på arbetsgivaren.
Någon annan orsak kan jag inte ske. Möjligen att han en gång var en lysande skribent, fick en hjärnblödning, och Svenskan känner sit arbetsgivaransvar.
Kanonbra jobbat, Tant är imponerad! Själv låg jag i sängen och lyssnade på regnet - och kände mig supermesig och "dålig människa", nästan en majlard...
Blodad tand verkar det som, härligt och grattis!
Morsan, LAS är dessvärre inte skälet. Tandlösare lag finns nämligen inte. Däremot håller jag på den bittra chefredaktören. Och nu har han nåt på den nuvarande.
Tant, ska inte känna så. Det tr vi igen om två veckor.
Asd, jepp å Tank Jo! Jag hoppas att du inte frös av några fingrar eller tår på Källbrink.
Instämmer.
Bra gjort!
Skicka en kommentar