"Wanna Die In Beat City And Go, Go, Go
You Can't Come With Me Cause You're Just Too Slow
Inject The Stars Make Them Glow
Put Up A Fight And Put On A Show"
Det privata är det mest politiska. Pride-paraden samlade 45 000 igår. Senast en demonstration var i närheten av de siffrorna var väl dagarna innan Bush och Blair anföll Irak. Sossarnas och vänsterns demonstrationståg, här i stan, samlar i bästa fall mellan 10-15 000 var. Och då menar jag verkligen i bästa fall. Sanningen är nog att de ligger mellan 5-10 000 var. Protesttågen mot försämringarna i a-kassan fick väl knappt ihop 10 000 första året och den senaste i november 2 500. I början av sommaren var det ett protestmöte mot försämringar i sjukförsäkringen. Var det 2 000 samlade på Mynttorget? Så går det att forsätta listan. Nånstans stämmer det till eftertanke. Det är inte så att jag ogillar Pride-paraden. Inte alls. Jag är så pass "PK" att jag gillar den och tycker att den är viktig. Jag ser på Pride-paraden som i första hand en medborgarrättsmarsch, i andra hand som det privata ställningstagandet att "komma ut" och i tredje hand har det blivit ett sätt för oss hetros att visa vår sympati. Och så länge "bög" används som skälsord på skolgårdarna och så länge som homosexualitet tydligen provocerar så mycket att en del unga män måste slå ned nån för att de flirtar eller visar känslor offentligt är Pride skitviktigt.
Men som sagt, det stämmer till eftertanke att Pride-paraden samlar fler människor än vilka andra protesttåg som helst. Rätten till sin sexuella läggning är viktig, men är det den absolut viktigaste politiska frågan? Eller kanske är det så enkelt att arbetarrörelsen har nåt att lära av Pride?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hear, hear. Nog har arbetarrörelsen något att lära av pride-rörelsen. Eftersom alla partier är där, både i parken och i paraden och festar/arbetar som bara den, kanske man kunde börja att ta hem en del erfarenheter. Sedan ska man inte glömma att pride-rörelsen, uppslutningen i paraden till trots, har egna problem att dras med. Maktstrukturer finns även i HBT-världen.
Men arbetarrörelsens motsvarighet till Pride-paraden borde väl vara 1 maj. men det verkar inte vara så mycket drag kring 1 maj längre.
(OBS! ordvitsen "drag") :-)
Bra skrivet. Lite mer festlighet och kreativitet i sin fackliga kamp kan arbetarrörelsen absolut lära av Pride.
Asd, vilka sociala rörelser dras inte med interna strider och kulturella/politiska karriärister?
Jah, så är det tyvärr.
Asd och Cliff nog har arbetarrörelsen en hel del att lära. Gör om 1 maj till kampfestdag. Skicka partierna till slutet av tåget och låt den fackliga rörelsen manifestera sina krav i ett gigantiskt kanevalståg.
Skicka en kommentar