Smärta

I hurt myself today
to see if I still feel*

Av den där utlovade 30 km/h-klungan, som det babblades om på happymtb, blev det platt intet. När masterbilen släppte farten fri var det som att släppa ett gäng ystra kalvar på vårbete. Farten låg på cirka 40. Det höll. I typ två mil, sen var det bara att släppa. Dessbättre släppte två till strax efter, en kille och en tjej, så det bara bara att mobilisera krafterna för att komma ikapp dem. Lyckades. Låg och hämtade andan och krafterna bakom tjejens bakhjul. Lycra är ett intressant material; när det det blivit lite slitet blir det blir nästan genomskinligt. För er oinvigda kan jag berätta att cyklister sällan har kallingar eller trosor under...

Till slut sa samvetet att det var min tur att hjälpa till att dra. Tappade bort dem vid första depån, där jag kände att det var dags för påfyllning. Fick köra solo några kilometer innan jag hittade tre nya att ty mig till. Men till slut försvann grabbarna och kvar lämnades jag med en trevlig kvinna som var från trakterna. Vi hjälptes åt till den andra depån. Och det behövdes. Både hon och jag var ordentligt trötta i benen. När vi stod vid depån kom dagens hjältar: Fem gubbar från Mariefreds Cykelklubb, smärtsam rulle de sista två milen till mål. Tack!

Smärtdagbok:

Från femte milen, trötthet i ryggen;
Från sjätte milen, känningar i höger knä;
Från sjunde milen, molande värk i både knät och ryggen;
Från åttonde milen; värk i båda knäna. Tack och lov hjälpte stretchen vid andra depån så ryggen funkade;
Efter målgång till Södertälje station, vidrig smärt i båda knäna. Skrek högt vid flera tillfällen. Samma sak från Älvsjö och hem, trots att jag fick voltarensalva av en kille på pendeln.

Gissa vilken låt jag hade i huvudet de sista två milen? Den här:



*Citatet är självfallet fusk. Vad jag hade för låt i skallen i morse. Har smärtan och tröttheten förträngt.