Hem till gården

"dum dudum duduu dum, dum dudum duduu dum,

dum dudum duduu dum, dum dudum duduu dum"

I den porten är jag uppväxt. På vår balkong, nederst till vänster, blev jag biten i läppen av en tax när jag var liten. Jag hade satt en klädnypa i svansen på jycken. Klart att den bet ifrån. Ärret är kvar, men både jag och min mamma har flyttat. Jag hade inte varit på gården på åtta år när jag besökte den i förra veckan. Mycket slits på åtta år. Den här bilden är egentligen en försköning. Visst, man ser att brädor saknas i staketet, men man ser inte flagorna under balkongerna. Inte heller de ogräsfyllda planteringarna, där det växte massor av buskar när jag var barn. Buskar som var perfekta gömställen att spionera ur. Den som tittar noggrant på bilden ser att källarfönstren till höger om porten är täckta med papp. Där låg en herrfrisör. Hans måndagsklippningar var ökända, han var lite törstig på söndagarna. I lägenheten bredvid bodde tant M som städade trapporna. Jag minns inte hennes man, fanns det nån herr M? Jag tror det fast jag ser inget ansikte. I lägenheten ovanför bodde familjen B med två söner, de blev mina bästa vänner. Vi höll ihop. Våra föräldrar var kommunister, så vi var alltid Sovjet när vi lirade landhockey. Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när de flyttade till Vällingby. Det var en vidrig skilsmässa som avslutades med att pappan tog livet av sig. Vi sa att vi skulle hålla kontakten och hälsa på varandra, men man säger så mycket. Hur gammal var jag då? 10, eller?

***

När jag gick omkring i mina barndomskvarter blev jag hela tiden påmind om förfallet, småsaker som ingen längre bryr sig om att fixa blir i längden förfall. När jag själv bodde där var det en dagpatient från Beckis som hade bruna pappkassar för fönstren. Nu var det minst en fyra fem fönster som var mörklagda med lakan eller filtar. Trasiga kvarter för trasiga människor. När jag började hänga i stan i slutet på sjuttiotalet kunde man se förfallna hus som beboddes av fyllon, knarkare och dårar. Husen fanns i nästan alla stadsdelar. Idag finns det inte ett enda sådant hus i innerstan, däremot i förorterna. Skillnaden är att hus byggda vid förra sekelskiftet får nån sorts patina över sitt förfall. Det får inte hus byggda på femtio- och sextiotalen, de ser bara vanvårdade ut. Fastighetsägarna är smarta, de gör bara så mycket underhåll de behöver för att inte husen deras ska tvångsinlösas. All form av misskötsel borde i första hand ge dryga böter och om det inte hjälper tvångsinlösning. För vad är egentligen budskapet till dem som bor i husen från dessa fastighetsägare? Jo, ni är skit och ni förtjänar att bo i skit.