"En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön"
Så gick det runt i skallen i morse. Kanske en kommentar till det egna livet? Men ändå inte. Jag har ett ganska fritt jobb och kan ibland styra tiderna själv. Ibland är det astrist. Men vems jobb är inte det?
Igår var det däremot en kul dag. Jag gjorde två intervjuer och den andra måste jag berätta om. Jag träffade en kvinna i femtioårsåldern som fick sitt första fackliga uppdrag förra året. Hon jobbar på en avdelning i en stor svensk koncern som gillar att omorganisera ungefär vartannat år. Hennes avdelning är sammansättning av olika företag som köpts upp. A kommer från byråvärlden där ingen ens kan stava till facket. Under många år var det ingen som orkade eller vågade dra igång någon facklig verksamhet. Den ena uppsägningsförhandlingen efter den andra fick avdelningen sköta. Efter flera möten med personalen som avdelningen arrangerade såddes ett frö; det är vi som kan våra förhållanden bäst, vi startar en klubb. Sagt och gjort. A som inte hade varit tyst på mötena föreslogs att sitta med i klubbstyrelsen, hon tackade ja. Den nya klubbstyrelsen fick den värsta start en klubbstyrelse kan få. Ett par av de största kunderna försvann. In i arbetsbristförhandlingar, nästan en fjärdedel av de anställda varslades. Det var las-listor hit och kompetens dit. Klubben begärde hjälp av avdelningen som skötte förhandlingarna med faktaunderstöd från klubben. Trots den hårda starten finns klubben kvar. Trots att det fortfarande är rörigt vill A fortsätta:
- Vi måste ha något gemensamt. Det kan inte vara ’vilda västern’ på jobbet.
Att träffa A som vågade engagera sig, trots att hon är 50+ och faktiskt riskerar att bli arbetslös i nästa omorgaisation, var otroligt häftigt och upplyftande. Utan såna som A tystnar Sverige. Så vem är det som är en pajas?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Själv har jag precis begärt utträde ur facket. Jag tycker inte att det är värt det. Tyvärr.
Jag kan bara säga att facket som idé bygger på att alla är med och gör nåt åt sin egen situation. Fortfarande. Om allt fler går ur facket finns det ingen vid förhandlingsbordet som håller uppe lägstalönerna, ob:et osv. Och du vet nog vilka som vinner på det. Så i stället för att gå ur är mitt råd: Bli aktiv. Men det är klart är man oersättlig behöver man inget fack.
Sen vet jag också att det finns jon till ombudsmän, men då får man försöka se till att få dem flyttade.
Oersättlig är man aldrig...
Jag jobbar för första gången i mitt liv på en arbetsplats där facket har inflytande och det känns väldigt annorlunda. Det ger en helt annan stämning på arbetsplatsen när folk inte är rädda för arbetsgivaren utan istället är trygga och kan koncentrera sig på att göra ett bra jobb.
Tänk. Visst borde det vara så på alla arbetsplatser.
Uh, jag har jobbat på både arbetsplatser med helt utan fackligt engagemang och på det motsatta extrema. Typ facket själv, eller pressen som representerar facket. Men det motsatta extrema var ju liksom nästan värre, måste jag tyvärr medge. Men givet är jag med i facket och kanske en gång i tiden orkar engagera mig mer också. Och jag hoppas att de är där för mig, när jag behöver det!
Skicka en kommentar