"Leva livet, nu ska jag leva livet,
ja, leva livet, ja, leva livet.
Dom ska få se,
vem dom roat sej med."
I senaste numret av Mojo det en kort artikel om den osannolika förhållandet mellan punks och rastas. Under sin exil i London 1977 upptäckte Bob Marley punken genom The Clashs version av Police & Thieves, lyssnandet gick från skepticism till entusiasm och fick honom att kasta sig in i studion och spela in Punky Reggae Party.
Relationen mellan punk och reggae fanns där från början. John Lydon, Paul Simonon och flera andra tongivande punkare växte upp med Jamaikansk populärmusik. Det tillhörde deras rötter lika mycket som Stones, T. Rex och Bowie. Något som Don Letts också berättar i artikeln:
"People make a big deal of me turning the white kids onto reggae but there is a tradition in this country of white working-class kids gravitating to black music"
Att Don Letts kom att bli DJ på punkklubben Roxy och i huvudsak bara lirade reggaesinglar berodde främst på omständigheter, en av de viktigaste var nog att det inte fanns så där väldigt många punkplattor att spela 1977 och att han kände ägarna. Men det som jag tror var än viktigare för punken var nog att Don fick med sig sina västindiska polare att jobba och hänga på Roxy, på så sätt vaccinerades punken från rasism. Samtidigt ska man kanske inte dra för stora växlar på det:
"For a 100 days that was as real as the punky reggae party ever got."
Men tryckvågen från Roxy spred sig långt utanför London. I Sverige fanns uppstod liknande länkar. Peps och Tony Ellis brukade lira tillsammans med punkband 1978. Grisen Skriker lirade reggae på sitt sätt. Band som Cellskräck körde fifty-fifty punk/reggae. På Zionsteppers konserter var det nästan bara punkare som diggade loss.
Och på radion igår snackade Ulf Lundell om the summer of love. Att det är 40-årsjubileum. Med tanke på hur ofta vi matats med romantiken och storheten i 60-talets sista flämtande år borde vi väl leva i utopia nu. Men jag upphör aldrig att förvåna mig över hur lite den generationen faktiskt förändrade världen (om vi inte ser till deras privata rikedomar). Jag menar de var ju delar av en massrörelse. Vi, punkarna, förändrade lika lite/mycket, genom att bara vara en subkultur.
4 kommentarer:
Zion steppers. Jag tror jag fotograferade dom någon gång när dom spelade i Hultsfred i början av 1980-talet.
Sedan tycker jag du är ute på lite tunn is när det gäller 60- kontra 70-talet.
Även den musik och livsstilarna som tog fart på 60-talet började som subkulturer.
Och vad det gäller inkomster tror jag inte det går någon nöd på till exempel Johnny Lydon.
Ulf Lundell sade också i sitt Sommar att de bra sakerna från 60-talet faktiskt aldrig slog igenom i massorna på det viset man kanske trodde de skulle göra då. Det var fel lag som vann i längden, då också.
Tyvärr.
Jah, jag vet mycket väl att punken inte ens hade funnits utan sextiotalets motkultur, jag är bara så jävla less på att höra att livet började och slutade då och att alla var med och att det betydde så fantastiskt mycket för resten av planeten i alla generationer efteråt. Det är det jag fikar efter är att alla inte var med och the summer of love inte betydde så jävla mycket i längden, mer än för dem som verkligen var med och för nyhippiesarna som drömmer om att det ska inträffa igen.
När det gäller stålarna var det mer en spark på skp:arna som idag tillhör eliten oavsett om vi talar om kapitalet eller statsförvaltning eller i fackliga organisationer.
Jag förstår att du är lite avis för att du inte var med. :-D
Nej ärligt så var punken när den kom, som en fortsättning på det som jag var med om under 60-talet och det tidiga 70-talet. För mig hänger det ihop och det är rörelser som ändrat folks sätt att tänka och leva.
Skp:are var med redan på min tid och många av dom är duktiga på att vända kappan efter vinden, det kan jag hålla med om.
För övrigt är jag stolt innehavare av en Marley-tolva med Jamming på ena sidan och Punky Reggae Party på den andra.
Var du en sån som visade kompisarna vad du fått för lördagsgodis när dom inte hade fått nåt?
Skicka en kommentar