"Sometimes I don't know right from wrong
I find it easy to fall
It's hard when I been up all night long
That's when I want you most of all"
Jag läste i LO-tidningen att den gamla kommunisten Per Sundgren har skrivit en bok där han driver tesen att nån arbetarkultur aldrig har existerat. Innan jag totalt sågar hans tes, ska jag väl kasta in en brasklapp om att jag inte läst boken och troligen inte heller kommer att göra det. Men är det så att han driver den tesen pissar han på Moa Martinssons grav. Och det har han väl all rätt i världen att göra, men det blir grunt och historielöst. Mer anmärkningsvärt är att Sundgren tydligen sätter likhetstecken mellan borgerlig upplysningskultur och arbetarkultur. Han tar för givet att den måste vara intellektuellt upplyftande och helst upplysande. Men är det så? Nej, självklart inte. Vad Sundgren missar, medvetet eller ej, är dansen. Arbetare samlades ofta till dans vid nån vägkorsning på allmänningen på lördagkvällarna. Går man till läggen kan man läsa om slagsmål och polisingripanden. Med populärkulturens inträde kom först jazzen. Vad, kamrat Sundgren, ska vi kalla den? Borgerlig finkultur eller amerikansk arbetar/slavkultur? Och bluesen? Rythm 'n' Bluesen? Countryn? Rock 'n' Rollen? Soulen? Popen? Punken? Hip Hopen? Ingen arbetarkultur? Nej, säkert inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Men du, Sånger...
Det du räknar upp är ju ammärrikansk kultur... Och i USA finns det ju inga socialister. ;-)
http://www.cpusa.org/
Jag är skadad, helt klart. Men nog inledde jag uppräkningen med "dansen", om det sen var hambo eller vad nu gammeltjoat hette, det har jag ingen aning om.
Glöm inte dansbandsmusiken.
Den mörka sidan av arbetarkulturen.
:-)
Den ligger då och då nära countryn (jag är sannerligen ingen expert på dansbandsmusik) som väl bygger på europeisk musik som omformats i USA.
Jag är ingen expert på dansbandsmusik, men countryn uppstod väl som ett möte mellan främst irländsk och brittisk folkmusik och andra folkmusiktraditioner i just Ammärrika...
Jag vill nog påstå att countryn inte vore vad den blev rätt tidigt utan korsbefruktingen med blues, gospel och annan dåtida (40-talet) svart amerikansk musikkultur. Skulle nog till och med vilja säga att detta är allmänt vedertaget. Ta Jimmie Rodgers exempelvis. Sen att nån Elvis och några till tog det ett steg till coh korsade dåtidens country med dåtidens (50-tal) Rnb är en annan sak.
Så visst är dasnbandsmusik påverkad av svart arbetar-kultur. Tilläggas ska väl att även den europiska delen av countryn måste sägas vara av tydlig arbetar- eller möjligen småbondebakgrund. The Carter Family till exempel, hade det nog ursprungligen inte sådär jävla fett. Det var nåt om nåt riktigt litet ruckel.
för de som vill fördjupa sig countryns historia har wikipedia en bra artikel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Country_music
Jag vill nog ändå framhärda i att country till allra största delen bygger på den musik europeiska immigranter hade med sig till USA.
Country har mycket europeisk folkmusik i botten.
Visst finns det influenser från den svarta musiken som växt fram i USA (bluesen är ju en form som används flitigt i country).
Men jag tycker det säger en hel del att svarta countrymusiker är ungefär lika lätträknade som svarta hockeyspelare.
Vill man veta hur rock´n´roll uppstod i USA då ska man kolla The Last Waltz. En rätt stenad Levon Helm i The Band berättar detta i en av många underbara intervjusekvenser i filmen.
Bara ett tips! :-)
Jag känner Per Sundgren och har svårt att tro att han står för det påståendet. Har boken/avhandlingen här hemma i bokhyllan men har inte läst den ännu.
Från baksidestexten: "Den viktigaste motsättningen på kulturens område har inte gått mellan borgerlighet och arbetarrörelse, utan mellan elit och massa, mellan akademiskt utbildade ledare och deras medlemmar och väljare"
Så jag tolkar det inte som att Per förnekar arbetarkultur, han driver bara tesen att arbetarrörelsens elit har haft en kultursyn som varit mer i överensstämmelse med den borgerliga eliten.
Du får väl låna boken av mig.
Den lånar jag gärna. Då är det inga nyheter han kommer med utan han trampar alltså på Ronny Ambjörnssons och Olle Sahlströms spår.
Nu blev jag sugen på att läsa Ronny Ambjörnsson. Morfars bror bodde i Hagalund på 1920-talet och vågade inte berätta var han bodde när han sökte jobb.
Skicka en kommentar