lördag 27 oktober 2007

En dubbelmoralists bekännelse

"Leaning against the railing of a Lake Charles bridge
Overlooking the river, leaning over the edge
He asked me, "Baby, would you jump into the water with me?"
I told him, "No way, baby, that's your own death, you see""


Vilken ynnest; ännu en morgon med Lucinda. Det bekräftar min tes om att lite av min sjukdom kan styras. Lyssnar jag mycket på en viss typ av musik återspeglas det i morgonjukeboxen. De senaste dagarna har det varit Lucinda-dagar. Hennes senaste plattor passar utmärkt i höstvädret; det är sprött, trasigt och vackert. Låtarna ofta mörka och handlar ofta om trasiga relationer mellan "skadade" människor. På nåt sätt känner jag igen mig där. Inte i våldet som går igen i flera av hennes låtar, men i tomheten och sökandet efter värme och bekräftelse. Tyvärr kommer jag inte att se henne när hon besöker stan. De bästa biljetterna hade nån typ av mattvång och att sitta bland en massa mätta och salongsberusade människor och lyssna på Lucinda Williams känns inte riktigt rätt. Det blir lite som att se Linton Kwesi Johnson på moderaternas partistämma.

***

Det verkar som om Naomi Klein har skrivit ännu en tegelsten man blir tvungen att läsa. Jag uppskattade verkligen 'No Logo' för det grundliga researcharbete hon hade gjort. Att på en rapp journalistisk prosa berätta hur klädföretagen flyttar hela produktionsanläggningar mellan länder för att ständigt pressa priset tror jag var en av förklaringarna till succén. Även om våra konsumtionsmönster inte har förändrats särskilt mycket sedan boken kom ut har dock 'No Logo' inneburit att förståelsen för Rättvisemärkningen av varor ökat. Det sätts idag lite mer press på storföretagen att agera etiskt, även om det fortfarande är en lång väg och ett hårt arbete att få dem att acceptera oberoende fackföreningar inom produktionsanläggningarnas väggar. Även här kan vi göra medvetna val, om vi vill. Skrev han som precis beställt jeans och en jacka från USA...

***

Nu får vi lägga ned, dottern pockar på uppmärksamhet. Eller rättare; vill ha datorn.

6 kommentarer:

dhea sa...

Vet du...jag hör åxå (sen 7-8 månader tillbaka) melodier i huvudet direkt när jag vaknar.Dom senaste mornarna har det varit "the lady is a tramp" med F Sinatra..trots att jag inte kan påminna mig att jag hört den på evigheter..ibland är det gamla reklamslingor..å ibland nåt helt out of the blue..typ.."Lite socker i botten så går medicinen ner" I somras vaknade jag i ett par veckors tid med srubssignaturen...."I`m no superman"

det verkar som det blir värre när man känner sig lite stressad..
Vad e det här för nått egentligen?

Sånger från nedre botten sa...

Jag har så länge jag kan minnas haft min "sjukdom", och precis som i ditt fall kommer låtar och slingor ibland farande ifrån det blå. Men det spelar ingen roll om jag är stressad eller inte. Och jag gillar för det mesta min mentala jukebox. Vad det här e? Jo det är en kommentarstråd till en blogg.

dhea sa...

aha! det hade jag aldrig kunnat gissa:)
Gillar oftast mina melodier jag med..utom när de biter sig fast för länge,men jag har märkt, precis som du att det går att styra upp utbudet lite genom att fylla på med duktigt mycket låtar som man gillar...under dagen.

sidekick sa...

När jag gör saker med ryggmärgen på jobbet kommer oroande ofta signaturen till Fleksnes i huvudet.Som en typ av pausmusik liksom.

Jah Hollis sa...

Fleksnes-signaturen!
Ja, där kan man verkligen undra över vilka krafter det är som styr det valet.

Sånger från nedre botten sa...

Sidekick, se det som en varningssignal.