"Vi går ut lugnt, va?"

"Daddy was a bankrobber, he never hurt nobody
he just loved to live that way and he loved to steal your money"

Kanske var musiken som väckte mig en varning. Jo, så var det nog. Skit i vägen förbi Hall, var nog den undermedvetna varningen. Men inte lyssnade jag inte.

Marathonmannen och jag bestämde oss för en ny tur: Östertälje till Västerhaninge. Inte så jävla blodigt kan tyckas; 3,4 mil. Och det är förvisso sant om det bara är avståndet vi mäter. Men stigningen förbi kriminalvårdsanstalten Hall borde ha varit en varning, det här kan bli jobbigt, men nej då. Ös på, eller hur var det vi sa där på stationen vid Östertälje; "Vi går ut lugnt, va?". Eller hur. Det tog inte många kilometer för än vi låg och växeldrog. Sen trodde till råga på allt att vi hade åkt fel och nu var på väg till Nynäshamn. Ok, 5 mil ska vi väl klara tänkte vi och drog ner lite på tempot så att vi kunde surra lite med varandra och så att vi skulle orka sträckan. Sen kommer det efter ett tag en skylt: Västerhaninge 14. Vi tar naturligtvis av och börjar ösa på igen. Sen tar det nästan stopp. "Vad fan händer", ropar Marathonmannen, "antingen är det en stigning eller nåt fel på asfalten. Jag flåsar som en pensionerad bandhund efter honom och kastar ett getöga över högeraxeln, fan vilken jävla stigning och den bara fortsätter. När vi kommit runt en sväng och backen bara fortsätter går jag rakt in i väggen; mjölksyran får benen att stumna till två stockar. Platsen vi befinner oss på heter tydligen Rosenhill. Lårenhill hade varit ett mer passande namn. Har du väl gått in i väggen finns det inte många vägar ut, det är bara att försöka hitta ett tempo som gör att du kan ta dig i mål. I backarna upp mot Västerhaninge kände jag helt plötsligt "ah vad fan nu är det bara EN backe kvar" och jag lägger i allt vad jag har kvar på de tyngsta växlarna och spurtar förbi Marathonmeannen i backens början, han försöker hänga på men jag lyckas hålla honom ifrån mig över krönet. Då upptäcker jag att det inte var sista backen. Det var den nästsista.

Vi kom fram. Ölen var nästan för kall en dag som denna. Pommesen och bean var som manna från himlen. Ska jag skylla på nåt? Jag var väl inte helt kry. Vill jag göra om det? Jo, men först ska vi nog undersöka den längre vägen, jag misstänker att den har färre mördarstigningar.