onsdag 24 oktober 2007

Skitsaker

"People so busy, makes me feel dizzy
Taxi light shines so bright"

Larmrapporterna avlöser varandra och jag drabbas av den stora tröttheten. De senaste tio åren har koldioxidutsläppen ökat, inte minskat; naturen bryter allt saktare ned gifterna; polarisarna smälter snabbare än beräknat och jag tittar i min soppåse och ser alumium och plast. Vid den enda sopstationen i hela förorten ligger glas, billbatterier, tidningspapper, konserver, madrasser och Gud vet vad spritt överallt. Jag satt och tittade på min dotters ansikte innan jag väckte henne och undrade över hennes liv. Vilken framtid lämnar vi efter oss? Vi har så fullt upp med våra egna små liv att vi inte orkar bry oss om våra barns framtid. Vad som ska fram på matbordet är det längsta vi orkar tänka till. Vi får nästan ingen hjälp alls av våra politiker. Vore det för mycket begärt att kräva att alla fastighetsägare har återvinningsrum så att sopsorterandet blir enkelt? Är det för mycket begärt att kräva ett producentansvar på alla icke nedbrytbara produkter? När vågar politkerna ta i med hårdhandskarna mot transportindustrin (oavsett om de fraktar gods eller människor)? Visst är jag motsägelsefull. Jag kräver att nån annan (politikerna) ska ta ansvar medan jag glatt, nåja, går ut med min soppåse. Visst ska jag ha skit för att jag inte gör det rätta, men större delen av mina grannar är kärringar och gubbar med käppar och rullatorer, de kommer inte iväg till sopstationen. Och ska förändringar bli av måste så många som möjligt omfattas av dem. Mitt skräp är en skitsak. Men allas våra sopor och utsläpp är ett megaproblem. De måste lösas. Nu.

Och den som får USA och Kina att underteckna ett enda bindande åtagande i miljöfrågan borde få samtliga nobelpris.

Jo, jag ska försöka bättra mig. Bära bort plast och metaller. Kanske till och med skriva en gnällig insändare om sopsortering. Plita ihop en motion till bostadsrättsföreningen.

Jag vill kunna se min dotter i ansiktet och kunna säga, jag försökte.

Eller som Jonatan sa:

- Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.
- Varför då, frågade Skorpan.
- För annars är man ingen människa...utan bara en liten lort, svarade Jonatan.*

*Ur minnet, Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Det var det bästa citat jag sett i det här sammanhanget! Lika sant som det är sagt.

Jah Hollis sa...

Waterloo Sunset är en av kandidaterna om jag skulle tvingas välja alla tiders bästa poplåt.

Och jag tror dessvärre att barnen som växer upp nu kommer att få många anledningar att förbanna oss, oavsett om vi kan säga att vi försökte eller inte.

Sånger från nedre botten sa...

tyvärr tror jag att du har rätt, men vi kan väl göra ett försök?

Jah Hollis sa...

Givetvis ska vi det. Jag har inga egna barn, men en guddotter som är elva år. Jag tänker ofta på hur hon ska få det i framtiden och för hennes, och andra barns skull, vill jag verkligen försöka.

Martin sa...

Jag tackar redan nu å min dotters vägnar. Waterloo Sunset i all ära men idag skulle jag som så ofta sätta Days överst bland Rays låtar. Undrar hur hans nya soloplatta är?

Sånger från nedre botten sa...

Vassego, Martin, Och om du hjälper till så tackar jag å min dotters vägnar. När det gäller morgonjukeboxens låtval har jag endast ringa inflytande. I morse var det inte text och sång jag vaknade av utan bara fragment av melodin. Det var lite retsamt för först kom jag inte på vilken låt det var, sen brakade den igång och då var den efterlängtad. Finns inget värre en melodi som du inte kommer ihåg varifrån den kommer.

Neander sa...

"Waterloo Sunset" är verkligen knäckande bra.
Mats Olssons bästa krönika någonsin hade rubriken "Män som älskar Ray Davies för mycket" och publicerades ursprungligen på Feber.
Det är ett sällskap jag skulle kunna kunna tänka mig att söka inträde i.

Martin sa...

Vi gör vad vi kan. Eller det var nog inte sant men vi försöker göra mer och mer. De där melodi- eller textfragmenten som bara dyker upp. Ibland tar det mig dagar att komma på vad det är.