söndag 14 oktober 2007

Sunday Morning

"And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again"

Jag måste ha fått virus i hårddisken. Två damer på två dar. Inget testosteron som gapar och skriker när jag ligger där på kudden. Kate Nashs och Regina Spektors låtar skjöljer ur mig från bingen. Ingen otrevlig upplevelse alls. När vaknade jag senast till musik skapad av en kvinna? Ah, nu vet jag! Det var tack och lov inte så länge sen; det var förra söndagen då the Supremes sparkade upp mig ur sängen. Anar jag ett mönster? Är det så att om jag är ledig, utan en massa krav på mig, då tar kvinnorna över? Då ser de chansen att få fritt spelrum utan att en massa ovidkommande krav tar överhanden? Då måste jag bli ledig oftare.

***

I kväll lirar Manu Chao på Hovet och jag ska dit. Sist jag var där och såg ett band var nog 1984 då Joe Strummer och Paul Simonon trodde att The Clash var nåt som skulle funka utan Mick Jones och Topper Headon. Det var löjligt. Jag och min dåvarande gitarrist gick ut och käkade korv under Complete Control. Så plågsamt var det.

Vi får se vad kvällen ger. Risken är väl stor att man blir lite svettig.

På Springsteen 1980 hoppade jag sönder en stol.

På The Clash 1981 räddade ett skinhead livet på mig när jag låg längst ned under stor hög med människor samtidigt som jag hade en stol tryckt mot halsen. Precis när det svartnade känner jag hur trycket lättar och hur en arm sliter upp mig från golvet. Helt plötsligt står jag på en stol med en skinnskalle som håller armen om mig. En minst sagt bisarr känsla infinner sig. Jag står där i nån låt utan att kunna koncentrera mig på nånting. Tackar för hjälpen, hasplar ur mig nån ursäkt och går därifrån. Jag har många gånger under mitt liv tänkt på den där händelsen. Och är det en enda människa på den här jorden som jag skulle vilja bjuda på en öl är det den där killen som räddade livet på mig. Det skulle kännas bra.

***

Men innan kvällens begivenheter ska den Svarte springaren vädras. Var Marathonmannen och jag ska ta vägen idag har vi inte bestämt än. Men det löser sig. Antingen blir det pizzerian i Ösmo eller krogen i Västerhaninge som får besök.

UPPDATERING: Vi skiter nog i Ösmo och Västerhaninge, det blir nog Åsens krog som får ett besök efter turen.

7 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Jag skäms nästan att säga det, men jag var inte i Köpenhamn och kollade Manu Chao i går fastän det fanns biljetter kvar. Sinnesstämningen var inte den rätta för att ge sig iväg ensam på ett sådant äventyr. När han sedan spelar här i Malmö jobbar jag naturligtvis.
Men biljetten till Lucinda Williams i Köpenhamn om två veckor är i alla fall i hamn. Och då spelar det ingen roll att jag får åka ensam.

Anonym sa...

Hälsa springaren. Jag tog min Järnhäst till Huddinge och sköt en anspråkslös liten tävling hos grannklubben. Hösten är favvo.
Efter ett bad väntar nu en Siciliana (salt pizza för salta garabbar) och en hela rött. Till saken:
Kollade så klart Clandestino efter dina tips. Vilken Mano Negra är ett måste?
Concrete Kid

Sånger från nedre botten sa...

Man ska aldrig skämas Jah. Man gör vad man måste och ibland lite mindre.

CK, samlingen Amerika Perdida finns på Ginza till lågt pris och är nästan bättre. Det finns mycket krims-krams på plattorna som kanske var roligt då, men inte idag.

Cliff Hanger sa...

SKRIIIK! (Nu är det inte något "resereportage" som ligger överst på min blogg).

Var Manu Chao bra då? Eller blev det korvar i stället? Vill förresten påminna om att "korvätare" som bekant är ett skällsord på en till Hovet närbelägen arena.

Sånger från nedre botten sa...

Cliff det var sannerligen på tiden!

Korv är gott.

Neander sa...

Måste bryta mig in och puffa lite extra för Mano Negras två första plattor "Putas Fever" och "Patchenka".
Men resten är också bra.
Live-plattan dom spelade in i Japan, som jag glömt namnet på, är vass också.

Sånger från nedre botten sa...

Puffa på du, Neander, inte gör det mig nåt.