Matildas the defendant

"And its a battered old suitcase to a hotel someplace
And a wound that will never heal
No prima donna, the perfume is on an
Old shirt that is stained with blood and whiskey
And goodnight to the street sweepers, the night watchmen flame keepers
And goodnight to Matilda, too"

Jag stod i duschen och tänkte precis "jaha, en tyst morgon" då utgångsraderna på Tom Waits 'Tom Traubert's Blues' kom nerdimpande i skallen. Det var inte bara texten det var melodin också. Det är i det läget man önskar sig Tom Waits röst. Tänk att yla igång hela huset klockan halv sju med en sån pipa. Fast jag hade nog skrämt dottern.



Tom Traubert's Blues bygger på Waltzing Matilda. En melodi som jag ibland får i skallen. Och det är verkligen en fenomenal melodi. Men jag ger inte mycket för originalet, det säger mig inte så där jättemycket, utan det är Tom Waits och Skids versioner som jag brukar lyssna på. Skids gör en fantastisk acapellaversion. Inte heller den har originaltexten, utan handlar om en från 1:a världskriget hemvändande aussiesoldat som berättar sin historia om anfallet av Gallipolli. Sången avslutas med att mannen sitter på verandan och ser veteranparaden gå förbi:

"And so now every April, I sit on my porch
And I watch the parade pass before me.
And I see my old comrades, how proudly they march,
Reviving old dreams of past glory,
And the old men march slowly, all bones stiff and sore,
They're tired old heroes from a forgotten war
And the young people ask "What are they marching for?"
And I ask meself the same question.
But the band plays "Waltzing Matilda,"
And the old men still answer the call,
But as year follows year, more old men disappear
Someday, no one will march there at all."

En så god antikrigssång som någon.