Esperanza

"Boulevard Brune il est minuit.
Elle était blonde et si jolie
Comme si la brume s'était posée
Sur mon regard"

I morse var jag nattklubbsägare. Inte en gång utan två. Det var ett rätt litet och schabbigt ställe jag förestod. Jag satt på en liten scen och lirade bastonerna på ett elpiano, nån dam lirade resten. Först var det jazz, sen vaknade jag, kollade klockan, somnade om och hamnade på scenen igen och lirade nåt souligare. Det var inte många gäster och de som var där brydde sig inte om att det lät för illa. Det är inte ofta man återvänder till samma plats och samma dröm, men i morse var det så. Kanske berodde det på att jag såg slutet på Upp till kamp i går kväll.

Upp till kamp ja. Vad som var fint skildrat i slutavsnittet var hur familjelivet nöter ned de alternativa och rebelliska levnadssättet. Hur idealen krockar med vardag och ansvar. Att det man har att sätta emot den fullständiga försoffningen är vardagssolidariteten mellan vänner och familj. Visst det var på gränsen att bli smetigt. Ett par pistolskott löste dock den saken - lite för - elegant. Men jag sympatiserar med tanken och tror faktiskt att det är just i vardagen man som människa kan göra den största politiska skillnaden. Det handlar om ett slags vardagsmod; att våga ta ansvar för lite mer än sig själv. Det vill säga våga engagera sig. Eller som Manu Chao sa i en intervju:

–Man kan välja cynism, men det är inte särskilt modigt. Eller nihilism, men det är inte min livsfilosofi. Så vad är kvar? Hoppet, esperanza.

***

Om de dumma spelar oavgjort eller torskar sina matcher och Bajen vinner sina...

***

Och nu dagens väderprognos: En liten men enträgen sol lyser från Söder igenom stockholmsdiset till irritation för känsliga derbyögon.