"In Trash City on Party Avenue
I got a girl from Kalamazoo
In Trash City on a transit line
I put you on hold but you're looking fine"
I går landade den äntligen i brevlådan, filmen som jag nu har väntat nästan ett halvår på. Jorå, det blev lite blött om kinderna på slutet, jag är trots allt en rätt blödig typ. Att mot slutet av filmen höra honom tala om människornas inneboende kraft fick mig att tänka på hur han inspirerat mig att försöka gå min egen väg. Jag träffade honom ett antal gånger i slutet på sjuttio- och i början av åttiotalet och det som alltid slog mig var den nyfikenhet, vänlighet men framförallt uppmuntran som han visade gentemot oss fans. Minnena från Åbo, Stockholm, Lund och London svischade förbi samtidigt som han från tv-skärmen säger: "Människor kan förändra vad som helst". Och så är det, men vi vet inte om det.
Det är ingen idé att fråga mig om filmen är bra eller inte. Jag är partisk. Som en av Stockholms största Clashfans när det begav sig var det inte mycket som var nytt för mig, mer än filmsnuttar från olika tidperioder. Att åren efter The Clashs splittring var mörka och förvirrade för Joe har jag kunnat ana. Men att vägen för att hitta tillbaka till sig själv vår så lång och krokig, visste jag inte. Och som vanligt är det ödets ironi att när en människa till slut landar i sig själv, då dör hon.
***
Apropå döda människor höll mitt hjärta på att stanna igår när jag i korsningen av Olof Palmes gata/Vasagatan såg Hatte Stiwenius komma farande på en cykel. Det som först fick mig att se att det inte var han var cykeln; en vit oväxlad åttiotalare. Sen var det ju en del annat som inte stämde när dubbelgångaren for förbi.
3 kommentarer:
Tänk vad tiden går. Jag minns när du beklagade dig över hur länge du skulle få vänta på Strummer-filmen.
Var glad att du fick träffa honom. Det måste ha varit stort. Som om jag skulle få träffa Dylan.
Jag minns en gång hemma i hemstan när vi satt i en polares lilla lägenhet och rökte på innan vi skulle höra på veckans skivinköp: The Clash, första plattan, och Trench Town Mix Up med Gladiators.
Samma andas barn fast från två olika öar.
Och musik som håller än i dag.
Det är jag. Det märkliga var att det inte kändes stort utan bara självklart och att det var känslan handlar om deras förhållningssätt till fansen. De var ju själva fans.
Jag misstänker att Clashplattan inte riktigt kom till sin rätt efter ett par holkar? Den gör sig bättre på speed eller alkohol.
Gladiators gjorde sig bättre i det läget. Helt klart.
Skicka en kommentar