1979

"Allez, venez, Milord!
Vous asseoir à ma table;
Il fait si froid, dehors,
Ici c'est confortable."

Melodin till Piafs Milord brukar ibland snurra runt i mitt huvud. Att melodin kom från just låten Milord lyckades jag klura ut genom YouTube. Men nog om Piaf och franska visor nu ska vi förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till året då punken begravde sig själv, 1979.

"Punk was about change. We don't wanna belong to any tradition. We jus wanna look sort...flash these days." Rubriken skreks ut på Sounds förstasida. Bakom rubriken stod The Clash med Yardleys hårfett i håret. De såg ut som... raggare... eller nåt. Gissa om det var som att slänga in en handgranat i Gallerian i Stockholm där vi punkare brukade hänga. Vi var många som gick omkring halvchockade den dan. "Sellouts" var ett vanligt ord. Jag tror att intervjun kom samtidigt med The Cost of Living-EP:n i maj 1979. Den gav en försmak om vad som var på gång. Två stenhårda versioner av 'Capital Radio' och 'I Fought The Law' flankerades av två nya låtar; 'Gates of the West' och 'Groovy Times'. På den senare använde de till och med akustisk gitarr! Trots denna palatsrevolution var vi många punkare som på sensommaren pallrade oss över till Åbo och kollade in bandet. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig har sett nåt bättre band i hela mitt liv. Det var som att beskåda en kärnvapenexplosion. Jag tror att de flesta av oss förlät dem den dan.

Nån gång under hösten ringer min dåvarande flickvän och säger att Erik Hörnfeldt fått ett recensionsex av den nya plattan och undrar om jag vill komma över och lyssna. En guldfisk på land, det är nog den mest bildlika beskrivningen av hur jag såg ut under lyssningen. Vad fan höll de på med? Jazz, raggarrock, discotrummor och pompösa pianolåtar uppblandat med vad man hoppades skulle finnas på plattan. När vi hade hört den en gång satte vi på den en gång till. Vi sa knappt ett ord till varandra under ett par timmar sen skildes vi väldigt förbryllade. Några dar senare kommer ett skivsläpp, en singel; 'Train in Vain'. Soul!?!

Men om vi varit lite mer uppmärksamma hade vi nog både sett och hört att punken låg för döden. Men att det faktiskt inte betydde slutet.

En månad tidigare hade The Jam släppt Setting Sons. Här söker sig Paul Weller tillbaka till sina 60-talsidoler. Även den här plattan vågar lugna ner sig och söka nya och gamla musikaliska vägar. Och jodå soulen finns med på den också. Deras version av 'Heatwave' är lysande.

Men redan i mars kom Patti Smiths Easter, den var förvisso hårdare på sina ställen än föregångarna, fast även mjukare och kanske mer traditionell. Förmodligen beror det på att Bruce Springsteen var en av producenterna. Han gav henne 'Because the Night' som hon skrev om och som hamnade på toptio-listan i USA. Den borde ligga där ännu, så bra är den. Jag får fortfarande gåshud när jag hör henne gå från första versen till refrängen.

1979 var året då glamrocken föddes fast ingen visste om det då. Felet är helt och hållet Generation X. De släppte LP:n Valley of the Dolls som jag misstänker att varenda glamgrupp stått och repat till. Även här handlade det om ett band som sökte sig bakåt till sina rötter. Det är Mott the Hoople, T-Rex och New York Dolls över mycket av låtmaterialet. Som om det inte var nog lyckades de sätta Ian Hunter bakom rattarna. Jag älskar många av låtarna på plattan, men jag köpte den inte förrens den kom remixad på CD. På vinyl låter den lite platt och trumljudet är faktiskt under all kritik.

Kanske var det så enkelt att i och med att Sex Pistols inte längre fanns, så fanns det inte heller längre nån dogm att förhålla sig till. Fast mer troligt är att ju bättre du blir på ditt instrument desto mer vill du utforska det och ta dig till nya svårighetsgrader.

1979 var året som började med Sid Vicious död och avslutades med att skavågen kom med band som The Specials (producerade av Elvis Costello) och Madness. Nu räckte det inte med att poga längre, man skulle dansa också.

Men det säkraste tecknet på att punken var död kom faktiskt i hemmet när ens morsa knackar på till tonårsrummet och försynt frågar om man inte kan sätta på London Calling istället för Sham 69.

Smashing Pumpkins tycker jag på det stora hela är rätt trista, men de har gjort en handfull riktigt bra låtar som till exempel, ja ni anar nog vilken jag menar, 1979. Den får avsluta dagens inlägg.

Frid.

Stel måndag

"...den e giftig å den smittar ner dig
du har hört den förut så du visslar me mej, bah"

Stel. Mange Schmidt i skallen. Otippat? Nix, stelheten kommer från fotbollspremiären igår och att 'Giftig' skulle fastna i skallen var ingen högoddsare, refrängen är som ett hubbabubba under skosulan. Vad som däremot är helt otippat är att jag inte är bakis. Vi blev ändå sittande på 3V från åtta till elva och på den tiden hinner det slinka ner några Urquell. Det blev mycket snack om musik igår; om Manic Street Preachers, Radiohead och Jens Lekman bland andra, om de är bra eller inte. Jag och B landade i att Manics sångare är för opersonlig för att göra några större avtryck i historien. Radiohead, tja, de är för trista kort och gott. Jens Lekman likaså. Det borde införas det inte ett varningssystem inom musiken; tråkar du ut oss en gång, gult kort, tråkar du ut oss en gång till rött kort. Efter ett rött kort ställs nästa spelning in.

***

En annan som borde få rött kort och därmed inte få ställa upp i nästa tävling är Cadel Evans som inte ens försökte vinna etappen, och ta in sekunderna på Contador, utan i stället bevakade sin andraplats. Snacka om tråkig! Är det inte ens förbannade skyldighet i en tävling att försöka, om det finns den minsta chans, att vinna den?

Dopingdrev på fludder

"Come on outside - I'll sing you a lullaby,
Or tell a tale of how goodness prevailed.
We ruled the world - we killed and robbed,
The fucking lot - but we dont feel bad.
It was done beneath the flag of democracy,
You'll believe and I do - yes I do - yes I do -Yes I do"

Nu är jag mer än lovligt trött på att så fort nån säger cykel eller Tour de France så poppar ordet doping upp. I skuggan av det stora cykelloppet och under samma tid har inte mindre än tre friidrottare ertappats som dopare. Det vill säga lika många som har ertappats under Touren. Trots det skriver media spaltmetrar om friidrott varje dag utan att den för cykel obligatoriska spalten med dopingfall finns med. Världens största cykellopp är däremot förpassat till notiser, med bifogad dopingspalt. Enda undantaget är Svenskan, som har haft en bra bevakning av Touren, men inte ens de klarar av att hålla två saker isär. Friidrotten har tydligen en egen medial måttstock. Ibland undrar jag om inte sportjournalisterna själva är dopade, för mycket fludder kanske, eftersom att det ofta bara blir pladder*.

Föga förvånande presterar de två cykelälskarna Roberto Vacchi och Anders Adamson på Eurosport den bästa journalistiken om cykling; de undersöker och förklarar regler, granskar hur kontrollerna görs och förklarar skillnader och berättar hur de anser att det borde se ut. Visst det är subjektivt, men vilken journalistik är inte det? Glömde jag att berätta att de inte är journalister?

Samtidigt utvecklar sig Touren till att bli en av de mer spännande loppen på årtionden. Jag har följt loppet i många år och kan inte minnas när den sista etappen faktiskt var betydelsefull. Den som haft den gula ledartröjan tidigare år ska ha minst fått hjärtinfarkt för att missa slutsegern. I år skiljer det trettioen sekunder mellan ettan och trean. Tvåan, Cadel Evans, ligger 23 sekunder efter. Och nu kommer det bästa: Om han kommer i mål först av alla och fyra sekunder före ettan, Alberto Contador, vinner han hela Tour de France. Varför? Jo, en etappsegrare får tjugo bonussekunder! Vad jag ska göra i eftermiddag? Ja gissa.

***

Appropå cykel. I förrgår såg jag en snubbe gå och dra en barnvagn iklädd den snyggaste cykeljacka jag nånsin sett. Undrar om Linton är medlem?

***

Den borgerliga partierna talar alla om att de vill "reformera" arbetsrätten, en del av dem hänvisar till Danmark som nån förebild. Och så här roligt kan det bli då.

***

Kul att vakna med The Jam i huvudet. Det var verkligen inte igår. Låten heter 'Little Boy Soldier' och finns på, i mitt tycke deras bästa skiva, Setting Sons. Här har ni ett nervigt framträdande från 1980 med 'Set The House Ablaze' (från Sound Affects) och 'Little Boy Soldiers'. Frågan är om inte den är mer aktuell idag än när den skrevs.

* Fludder är en benämning på neråtpiller.

Puzzle

"I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm
I'm a runaway son of the nuclear a-bomb
I am a worlds forgotten boy
The one who searches and destroys"

I natt hemsöktes jag igen av Å. Hon dök upp i det stora tidningshuset i Marieberg, där jag uppenbarligen jobbade kvar på plåtframställningen. Precis som i de tidigare drömarna spelade hon ingen huvudroll utan fanns där i bakgrunden som ett störande inslag. I den här drömmen blev jag erbjuden att gå en ombudsmannautbildning av facket. Vad Å hade på mitt jobb att göra har jag ingen aning om. Vill hon mig nåt kan hon väl ringa i stället för att hemsöka mina drömmar.

På nåt sätt lägger jag puzzel. I går var jag förbi Pet Sounds som hade bokrea. Jag kom därifrån med Sniffin Glue - The Essential Punk Accessory och Passion Is A Fashion. Mina senaste inköp från Ginza var Iggy Pop & The Stooges, Raw power; New York Dolls, Rock 'n' Roll; The Kinks, The Single Collection och Johnny Thunders, So Alone. Böckerna geggar i punkhistorien. Sniffin Glue var ett av Englands viktigaste punk-fanzine. Passion Is A Fashion är en biografi om The Clash skriven av Mojo-journalisten Pat Gilbert. Plattorna är sånt som jag inte haft i min egen skivsamling och inte heller behövt eftersom att polarna hade dem. Om jag backar bandet så fanns det en tid då jag ofta krashade på nåns soffa lika gärna som att åka hem. Och på efterfesterna fanns musiken. Nu för tiden sover jag helst hemma, även om jag fortfarande har en kärlek till långa efterfester, och då saknar jag en massa plattor. Eller snarare låtar. Och det är väl här puzzlet kommer in. Jag letar efter bitarna till min historia, till vad som gjorde mig till den jag är. Jag vet inte om de är viktiga och jag tror inte att det handlar om nostalgi. För så förbannat kul var det inte alltid att vara en 15-årig punkare från Hässelby Gård. Det var misshandel och knivhot bara för att man inte såg ut som övriga världen. Men nåt från den här tiden sitter kvar i mig, på gott och ont. Och kanske är det jag geggar i.

Ett erkännande: Som punkare tyckte jag att The Stooges bara var ett jävla slammer med för långa gitarrsolon. Tyckandet baserades väl på en eller två låtar, sen blockerade jag korkat nog rubbet. Tyckandet förändrades inte av att jag såg Iggy i London 1980. Bandet som kompande honom var bara bakgrundsmusiker, upptryckta mot väggarna så att det såg ut som om de var rädda för karln. Dan efter träffade jag honom back stage på The Clash där han påtänd frågade alla om efterfest. Jag tyckte han var en pinsam gammal gubbe. Nu, långt senare, inser jag hur viktiga The Stooges var för vad som skulle komma senare. Både första plattan och Raw Power har låtar med en energi som fortfarande berör. Ta 'I Wanna Be Your Dog' eller 'Search & Destroy', låtar som formligen blåser vad som helst av banan. På YouTube finns det ett underbart klipp på 9 minuter när de gör tv-debut. Klippet innehåller både speaker och reklamklipp och på så sätt är det ett obetalbart tidsdokument. Men frågan är om inte publiken var för stenad för att fatta vad som drabbade dem.

Snoddasmorgon

"Hälsa dom där hemma,
hälsa far och mor,
hälsa gröna hagen,
hälsa lille bror"

Så var det dags för en Snoddasmorgon. I en timmes tid har melodin gnagt inne i skallen. Föga förvånande var det morgontoalettbesöket som krystade fram ovanstående rader. En riktig Allsång-på-Skansen-låt. Varför får man en sån i skallen när man inte ens ser programmet? Vem som skrev och framförde låten har jag ingen aning om, men jag misstänker att Jah i Malmö har full koll. Till och med på skivetiketten.

***

På kommentarstråden till förra inlägget konstaterar Ankan han också hade massor av knasiga drömmar när han var ute i obygden på semestern. Själv blev jag hemsökt av ett ex. Hon återvände två dar på raken, den andra natten medverkade hon i samma dröm som S som hon vänstrade med. Det är 17 år sen vi bröt upp. Och fem år sen vi sågs senast.

***

I min föreställningsvärld dricker jag tjeckisk öl av två skäl; den är god och man vill ju stödja små bryggerier som gör godsaker. Tji fick jag. Det öl jag helst dricker på 3V ägs av SABMiller som även har Gambrinus. SABMiller är ett av världens största brygerriföretag. Min andra favvobira, Staropramen, ägs av världens största öltillverkare, belgiska Inbev. Livsmedelsindustrin blir allt mer monopoliserad. Frågan är om det inte är dags att börja dricka tyskt.

***

Skönheten ni ser på bilden är en Kona Jake 2008 som jag funderar på att köpa.

Drönartillvaro

"What a liv an bamba yay - it dread - when the two sevens clash
What a liv an bamba yay - when the two sevens clash"

Tillbaka i stan efter fem dar bland mygg, broms, flugor, grodor, kor, huggorm, havsörn plus en uppsjö av andra fåglar och åtta aborrar. De sistnämnda hamnade på grillen. Nu var det inte min förtjänst att vi fick färsk fisk utan min väns son som plockade upp allihop på en halvtimme medans hans far och jag stod var sin sida och blev allt mer avundsjuka eftersom våra kast var fullständigt resultatlösa. Vännen hyr ett torp i närheten av sjön till vänster på bilden. Om det inte regnar är livet där enkelt; ut med båten till nån av öarna för bad och fiske, tillbaks när man känner för det, ungarna lattjar runt med fotbollar, badminton eller i snickarboa, T går och fixar med kåken, jag läser, hjälper till om det kniper, fixar käk, dricker öl. Ungarna blandar hallon och vinbär med snask. Nytt för i år var att T tagit med sig sin Fender Twin Reverb, stratan, en virvel med vispar och en bas. Det blev lite Clash och Ramones för att äldsta sonen har börjat lira lite och gillar dem (vilket vi naturligtvis inte gör, nej då). På en urusel cd-spelare gick Säkert, Culture och Lucinda Williams varma. Kort och gott var det en behaglig tillvaro.

***

Jag fick läsintresset tillbaka lite av Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, en bok som jag inte velat läsa eftersom den var så omsnackad och att jag rent generellt har svårt det ämnet. Kanske är det minnet av min morsa och jag inlåsta på toaletten nån gång på 1970-talet som gör att jag inte har nån lust att läsa om karlar som beter sig som svin. Men nu fick jag boken av morsan så den åkte med av bara farten och jorå, den är rätt spännande.

***

Tillbaka i stan och i närheten av nyheter känns som om den förra tillvaron utan nyhetsflödet var skönare. Michael Rasmussen fick sparken av Radobank och Vinokourov bloddopad. Årets Tour börjar dessvärre bli parodisk. Den påminner om friidrotten för några år sen när varje löpare som tog en medalj fick lämna tilbaka den på grund av doping. Med tanke på allt fler avslöjas fattar jag inte riktigt hur man tänker när man accepterar att få ett, eller självmant petar i sig ett, preparat som inte är tillåtet. Kan de inte föreställa sig skammen när de står där med brallorna nere?

***

Knäppast i år: Både jag och T drömde, samma natt, om att korna kom in i trägårn från samma ställe...

..näst knäppast: Jag har byggt en övergång till en kohage.

Holidays in the Sun, eller vad det nu är

"But maybe my head’s in the clouds
And I don’t even know..."

Huvudet är tomt. Grannarna städar inte tvättstugan efter sig. Utanför fönstret pågår semestrarna för fullt. Jag återkommer. Eventuella besökare hänvisas till länkarna.

Armagideon Times

"She's so untouchable, she's so untouchable
she's so untouchable, but I can touch"

FN:s klimatrapport kritiserades av egna forskare eftersom att de ansåg att det gått politik i slutrapporten. De ansåg att forskningsresultat som betonade situtionens allvar tonades ned. Men vissa saker går inte att gömma. Ny forskning visar att glaciärerna smälter snabbare än vad FN:s klimatpanel beräknade, vilket kommer att leda till både torka och översvämningar. Dessutom visar de att glaciärernas nedsmältning kommer att påverka havsnivån mer än vad som tidigare ansetts. Mänskligheten tycks sitta i en formel 1-bil som i högsta hastighet är på väg in i en bergvägg. Några bromsar finns inte, eftersom att de är för dyra att tillverka eller anses störa körupplevelsen. För att uttrycka saken på ren svenska. I ett kapitalistiskt samhälle kan marknaden inte reglera miljöintresset självt så länge det inte finns en konkurrensfördel i det. Regeringarna är lamslagna eftersom att industrin hotar med att flytta produktionen om det kommer lagar som reglerar att produktionen ska vara ekologiskt hållbar. Därför kommer den ena tandlösa kompromissen efter den andra. Tack vare USA och Australien har patienten hittills ordinerats Albyl för cancern. Australien och USA står tillsammans för 30 procent av de globala utsläppen. Och domedagspartyt fortsätter i oförminskad styrka. Tack George och John och alla ni andra som tycker att partyt ska fortsätta. Ni kan väl slå oss en signal när ni har nyktrat till. Vi hjälper gärna till med att vända skutan så att även våra barn kan få njuta av utsikten på däck.

Cold Turkey

"She walked up to me and she asked me to dance
I asked her her name and in a dark brown voice she said, Lola"

Har du börjat knarka får du skylla dig själv om du får gulsot eller hiv. Så resonerar den borgerliga majoriteten här i stan. Antalet missbrukare i Stockholm som har fått hiv har ökat med 29 nya fall sedan årskiftet. I Malmö är antalet noll. Varför? Jo, de har ett fungerande sprututbytesprogram. Enligt de som styr i den här stan uppmuntrar man i Malmö missbrukarna att knarka. Här är tanken bakom politiken att det ska vara ett helvete att knarka. Jag tror inte att det är en framkomlig linje. Den som är torsk är torsk. Han eller hon kommer inte att sluta punda bara för att verktygen är slitna eller skitiga. Tyvärr. Behandlar samhället narkomaner inhumant får vi inhumana narkomaner. Svårare än så är det inte. Det borde vara så att den som till slut inte längre pallar att punda bör få en ordentlig uppställning från samhällets sida. Men som det är nu tycks det vara rena rama lotteriet om du som missbrukare kommer att få hjälp med att tända av. Har du väl kommit över tröskeln väntar en gigantisk flora med mer eller mindre seriösa vårdinrättningar. Uppföljningen på resultaten från dessa är trots omfattande kritik fortfarande usel från kommunernas sida. Har samhället inte en fungerande narkomanvård är rena sprutor faktiskt det minsta man bör kunna erbjuda tills dess att man har fått ordning på vården.

***

Dottern ville se Allsång på Skansen och då var det bara att kapitulera. Satte mig vid datorn och letade cykel i stället. Cirka fyrtio minuter in i programet är det nåt som stör mig; en melodi jag så väl känner igen kommer från tv:n, en kille sjunger om nån pokerkväll i Vårby Gård, ackomanjerad av ett bekant blås. Årets stöld är ett faktum. Florence Valentin, som bandet heter, har kapat det väsentligaste av The Clashs Rudie Can't Fail.

***

Idag är det dags för Bajen att ta livet av ytterligare ett spöke.

Here We Go Again!

"Nina's in the bedroom
She said time to go now
But leaving it ain't easy
I got to let go
I got to let go"

På Hellas är både bangolfen och kanotuthyrningen stängda på måndagar. Tack och lov hade ingen tagit bort sjön. Som sagt det är enkelt. Dottern var i plurret minst tjugo gånger. Pappan satt och log vid sidan av. Vi tog en kort promenad längs med nån av stigarna och det tog nog inte mer än femton meter förräns min morsa stannade till med orden "Sommar-Kalle!". Jaha, vi var inte klädda för att leta kantareller, men kom ändå därifrån med lagom många för att dottern och jag skulle få varsin liten knäcke med 'Sommar-Kalle' på. Ner i stekpannan med en klick smör. Fram med Vika-knäcket. Lite salt och vitpeppar på. Voila! Behöver jag säga att det smakade utsökt? Så finns det dem som bara svischar förbi maten. Fast det såg rätt kul ut, även om vi höll på att bli överkörda av tre snubbar.

I dag väntar nästa naturupplevelse, Tyresta nationalpark med lite nordisk urskog.

***

Några timmar senare: Vid sjön på bilden satt vi och åt lunch. Vatten, ciabatta och en salami Napoli Piccante. Sen en kopp kaffe. Tyresta är helt klart värt ett besök, skogslandskapet skiftar så att det aldrig blir tråkigt. Från myrar till berg till trollskog. Hur skönt som helst med en plats där jag bara hörde skogens ljud. Jo, och dottern förstås. Fast det är inte utan att man undrar hur folk är funtade. Åka ut i en nationalpark med hunden, hunden skiter, nån tar upp bajset med en bajspåse och slänger den i ett dike. Hur fan tänker man då? Att påsen bryts ner snabbare än hundbajset? Vad ger ni era djur att äta, bly?

Sunny Afternoon

"Stop making the eyes at me, I'll stop making the eyes at you
And what it is that surprises me is that I don't really want you to"

Dottern har inte vaknat. SMHI har lovat sol. Pappan sitter vid datorn och försöker komma på nåt vettigt att göra för dan. Egentligen behöver det inte vara så krångligt. Egentligen är det bara att ta på sig badbrallorna och dra iväg till nåt bad. Om det inte vore för att jag: 1. är en badkruka; 2. hatar att ligga och steka mig på en strand. I stället sitter jag och googlar på kanotuthyrning och kanotleder. Så får det bli. Vi drar till Hellasgården. Där finns det både bad, bangolf och kanotuthyrning.

***

Att Linus Gerdemann inte skulle palla att försvara ledartröjan var nästan helt klart. Att en före detta världsmästare i Mountain Bike vinner den hittills tuffaste bergsetappen och dessutom tar över ledartröjan säger kanske nåt om årets Tour. Hursomhelst blir det mer spännande. Men det är hatten av för Michael Rasmussen, vilken körning! Sen kan T-Mobile hävda att han "stal den gula" bäst de vill. Det är laget som ska försvara en ledartröja.

***

Nyamko Sabuni går från klarhet till klarhet. Från SVT:s hemsida:

"Till SVT:s Rapport sade hon att de flyktingar som vistas i landet utan tillstånd är vuxna människor som gjort ett eget val.

-Vi underlättar hemvändande om du vill. Men väljer man att stanna har man ju skapat ett problem för sig själv, sade Sabuni på lördagen."

Vissa bloggare tycks bli förvånade över att Sabuni intar en liberal ståndpunkt. Inte jag. Ståndpunkten är helt i linje med den nyliberala strömfåra som den här regeringen har valt som signum. Var och en sitt eget ansvar bär. No matter what.

***

Ettan, tvåan, trean och fyran har svenskt tal, varför inte femman?

Bakfylle-TV

"And then the nineteenth hour was falling upon Desolation Row
Some outlaw band, had the last drop on the go
Let's siphon up some gas! Lets get this show on the road!
Said the coma girl, to the excitement gang
Into action , everybody sprang
And the oil drums were beating out, dulang, dulang"

Igår orkade jag inte skriva en rad eftersom jag kvällen innan var ute med en gammal vän. Det verkar som om Strumpan har beslagtagit jukeboxen, igår var det återigen 'Long Shadow' och idag en av hans absolut bästa låtar; Coma Girl. Han får gärna fortsätta hemsöka mig ett tag till.

***

Jag har alltid hävdat att backhoppningen från Garmisch på nyårsdan är världens bästa bakfylleprogram, särskilt när det är dimma. Men igår ändrade jag mig, det är faktisk Tour de France. Oftast tar det några timmar innan nåt händer, att några försöker sticka iväg, men det är sällan nåt att bry sig om. Ty vill klungan äta upp utbrytarna, ja då gör dom det. Förutsatt att det inte är en bergsetapp. Och det var det igår. Helt otippat vann Linus Gerdemann inte bara etappen, han tog dessutom över den gula ledartröjan. Klättringen upp för berget var perfekt underhållning när jag så sakta började komma till liv och när Gerdemann lämnade Dmitriy Fofonov efter sig blev det riktigt spännande. I studion tyckte Anders Adamson och Roberto Vacchi att Gerdemann tog ett felbeslut och att han nästan var dumdristig, men det var han inte. Han vann över den lilla klungan med favoriter med 3 minuter och 38 sekunder. Frågan är om Gerdemann kommer att kunna behålla den gula tröjan. Efter gårdagens otroliga körning lär han nog inte vara så pigg i benen. Dagens bergsetapp ser ut att vara riktigt skitjobbig, med tre kategori 1 stigningar (de värsta). Tyvärr lär jag inte få se det live. Dottern har nog andra planer. Så det får bli sammandraget sent ikväll i stället.

Hey Joe

"Well I’ll tell you one thing that I know
You don’t face you demons down
You got to grab `em, jack
and pin `em to the ground"

Joe x 2. Det är inte en så dum morgon om man tänker efter. Man har ju varit med om sämre. Jag vaknade nån gång vid femrycket och fick genast Long Shadow i skallen. Gjorde vad jag skulle och somnade om. Vaknade en timme senare och hinner knappt sätta mig upp för att kolla klockan förräns Joe gapar loss igen; Letsagetabitarockin! Ja då var det kört att ligga kvar och dra sig. Inte för att det såg ut att rocka allt för mycket utanför fönstret, där var det lika grått och blött som vanligt. Men i takt med kaffedoften började hjärnan gå igång och jag tänkte på när jag träffade Joe första gången i Åbo 1979.

Jag och sju andra punkare från Sverige hade sovit över i hans hotellrum efter giget. Jag hamnade under samma filt som L. Hon var några år äldre och tog tillfället i akt att förföra mig på plats och ställe. Jag vaknade tidigt dan efter och det gjorde Joe också så vi gick ner till matsalen och käkade frukost han och jag. Han undrade om jag och min flickvän skulle gifta oss. Då berättade jag att min flickvän befann sig i London. Aha, sa han "jag som trodde att det var du och din flickvän som höll oss vakna i natt". Jag skämdes lite. Sen började han att snacka om nån Montgomery som hade tagit en massa droger och som gillade killar. Jag trodde att han menade den engelska generalen Mongomery och hummade lite bortkommet och sa nåt om att man nog inte vet så mycket om gamla hjältar och det höll Joe med om.

Först när London Calling kom ut fattade jag att han hade snackat om en skådis som hette Montgomery Clift. När frukosten var avklarad frågade Joe om jag trodde att man kunde gå ut och gå i skogen vid hotellet. Självklart, svarade jag och tyckte att det var en konstig fråga. Ett par timmar senare kommer Joe tillbaka och ser ut som ett barn och pladdrar lyriskt om sin tur i skogen samtidigt som han håller en skatfjäder i handen. Efter en lunch tillsammans med fansen så bar det av. För oss till färjan, för Joe och resten av bandet tillbaka till studion för fortsatta inspelningar av London Calling.

Här får ni en länk till ett coolt framträdande hos Letterman.

Får jag be om största möjliga tystnad?

"I get up in the evening, and I aint got nothing to say
I come home in the morning, I go to bed feeling the same way
I aint nothing but tired, man I'm just tired and bored with myself"

Ännu en morgon med ett otippat låtval från min mentala dj, Springsteens 'Dancing In The Dark'. Jag har alltid gillat låten, men aldrig framförandet. 'Dancing In The Dark' är en låt som gjord för Nebraska-plattan. Tänk er den med endast en acka som monotont hackar fram kompet till de inledande versraderna; I get up in the evening... Håll med om att den genast blev mycket bättre. Om resten av Born In The U.S.A-plattan bör man tala tyst, mycket tyst, den är så svulstig i sig själv att det enda sättet att bemöta den är genom att sänka rösten: både plattan med sin hopplösa 80-talsproduktion och turnén fick mig att tröttna på karln för lång tid framåt. born In the u.s.a förstörde trumljudet på rader av efterkommande plattor; det skulle vara stort, dånande och svulstigt. alla band sprang och köpte d-drums och med facit i hand lät det faktiskt skit. så nu fick jag det sagt.

***

Nu är det bara två arbetsdar kvar, sen börjar en treveckors semester. Skönt, hoppas jag. Kollar man runt i bloggossfären är det däremot redan semester. Flera av dem jag länkar till tycks antingen ha hittat en gnutta solsken att steka sig i eller korkek att kvarta under. Kanske har de drabbats av sommardepression? Eller har de bara försvunnit?

***

Det är något spöklikt över bloggar som inte uppdateras, ungefär som övergivna hus på landsbygden. Man går in och hittar minnen från förr, kvarlämnade till beskådan för dem som vågar kika in. Man undrar vart de tog vägen, de som bodde här. Och varför tog de inte med sig de här sakerna när de drog, varför lämnades allt vind för våg?

***

Låten Nebraska får mig att tänka på en annnan låt; Säkerts Allt som är ditt. Men nu har skotten redan fallit. Varför blir jag inte upprörd?

Film är (inte) bäst på bio

"Right here, right now
there is no other place I want to be
Right here, right now
watching the world wake up from history"

Det där var inte sant. Jag kan tänka mig hundratals platser jag hellre skulle befinna mig på här och nu. De flesta av de platserna ligger runt Medelhavet. Av nån märklig anledning dök Jesus Jones gamla hit från 1991 tillbaka till mitt huvud häromdan. Hur det gick till är en gåta. Jag blev i alla fall tvungen att leta upp vaxet och till min förvåning är det en låt som fortfarande står sig rätt bra. Fast i sanningens namn var aldrig de där baseballkepsarna särskilt snygga. Nåt man idag kan le lite generat åt. Precis som många grabbar kommer att göra om några år när de ser bilder på sig själva där de har dojor med kardborreband. Jesus, vad de kommer att skämmas.

***

En del nyheter gör en lite mer ledsen än andra, till exempel att SF nu har monopol på biomarknaden. Samtidigt har jag inget att gnälla över. När gick jag på bio senast? Det är så länge sen att jag faktiskt har glömt bort det. Jag minns inte ens vilken film det var. I själva verket har det att göra med ett medvetet val från min sida: Jag går inte på bio. Och det är inget konstigt med det. Ända sen videons intrång i vår vardag har folk blivit allt mer själviska under sina biobesök, det ska snackas en jävla massa under förtext och film och sen mobiltelefonen blev var mans egendom har det spårat ut fullständigt. Vill jag se en rulle väntar jag fogligt tills att den finns på dvd. Trots att jag inte har byggt en hembio, utan fortfarande sitter och glor på en alldeles vanlig dumburk. Att sen några av mina bästa filmminnen kommer från mörkret i en biosalong är nu bara ren och skär nostalgi. SF:s slogan 'Film är bäst på bio' var knappt sann när nån fyndig typ hittade på den. Eller så glömde de kanske fortsättning 'utan andra människor'.

Up In Heaven

"The towers of London, these crumbling Blocks
Reality estates that the hero’s got
And every hour’s maked by the chime of a clock
And whatcha gonna do when the darkness surrounds?
You can piss in the lifts which have broken down
You can watch from the Debris the last bedroom light
We’re invisible here just past midnight"

Hur ofta fastnar du framför ett program på Kunskapskanalen? Inte ofta eller hur. Igår tokfastnade jag framför dokumentären ‘Generation Yamakasi’, som handlar om första generationens ”gatugymnaster” eller ”förflyttningskonstnärer”. Du har sett dem studsa omkring i en del musikvideor, bland annat i Madonnas video 'Jump' eller i den senaste Bondfilmen. Men det här var en hel film om dem som startade allting, om deras grupp Yamakasi och om deras filosofi. Le Parkour är en livsstil/sport som har sitt ursprung i Paris förorter och är en utveckling av bland annat den militära hinderbaneträningen. Tanken är att kunna ta sig förbi alla hinder som om man vore jagad eller jagade. Att se vad den mänskliga kroppen faktiskt är i stånd till att träna upp var otroligt fascinerande, att vi med rätt träning har en sån utvecklad balans och vighet är det väldigt lätt att glömma bort framför datorn eller tv:n. Troligtvis är våra kroppar egentligen mer ämnade för Le Parkour än det liv vi lever nu. Men det är ett helt annat inlägg och låter sig inte heller skrivas på en lunchrast efter en marockansk köttgryta.

Har du inte sett filmen kan jag rekommenderar dig att se hela filmen här. Den är bara 1 och 11 minuter, det har du tid med.

Ibland är jag också ute och cyklar

"Måndagen är fjärran den finns bortom bergen
Där skuggan från skorsten är hundra meter lång"

Jag vet inte om det var ölen igårkväll eller vad det var som gjorde att jag sov oroligt. Men en dröm var rätt kul; jag drömde att jag var tillbaka i Hässelby gård och skulle testköra en racercykel. Jag tog fart efter en tjej som jag såg svänga upp på Astrakangatan, tänkte kolla om jag hann ikapp i uppförsbacken och det gjorde jag och det var en fröjd att flyga upp för backen och förbi damen. När jag kom upp till krönet var all asfalt uppriven och låg som en storr barriär framför mig så det var bara att stanna och då kom tjejen ikapp och bad mig hålla hennes cykel medans hon skulle fixa nåt. Sen vaknade jag. Somnade om efter lite vattendrickande och vaknade nån timme senare av nästa dröm som var ett gräl med S. Hon är skitjobbig att gräla med oavsett om jag drömmer eller är vaken. Så det var inte så konstigt att jag vaknade och satte på tv:n för att lugna ned mig och bli trött igen. En repris av Mythbusters på Discovery gjorde susen och snart sov jag igen. Sen vaknade jag ytterligare en gång, men av vad? Det har jag ingen aning om.

Det känns som om det här kommer att bli en lång dag.

En vecka kvar till semester.

Idag såg jag en annons på en Miyata racer för 1500 spänn. Hmm.

Rocken räddar inte ett skit

"A woman on the radio talked about revolution
when it's already passed her by
Bob Dylan didn't have this to sing about you
you know it feels good to be alive"

Mänskligheten står inför sin största utmaning nånsin; att se till att planeten är beboelig även för kommande generationer. Men går det att vara nåt annat än ambivalent till Live Earth som företeelse? Återigen ska en gigantisk rockåpopgala rädda mänskligheten. Jag garvade rätt ordentligt när jag läste Andres Lokkos ironiska krönika i Svenskan häromdan. Självklart har han en rätt fet poäng när han skriver:

"Det är ju ett välkänt faktum att rock alltid har varit det absolut effektivaste botemedlet för precis allt som någonsin drabbat mänskligheten. Genom århundraden har rocken på egen hand utrotat alla former av apartheid, aids, barnarbete och världssvält."

För självklart är det inte så. Rocken räddar inte ett skit, mer än kanske på ett personligt plan. Ansvaret för den här planeten kan liknas vid ansvaret för arbetsmiljön. I arbetsmiljölagen § 1a står det: "Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö." Byt ut 'Arbetsgivare' mot politiker, 'arbetstagare' mot medborgare och stryk 'arbets' i sista ordet och vi får ett juste ideal att arbeta utifrån, "Politiker och medborgare skall samverka för att åstadkomma en god miljö". Visst låter det najs. Sen kan man fortsätta och skriva om § 2 till följande:

"Politikerna skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att planeten utsätts för utsläpp eller föroreningar. En utgångspunkt ska därvid vara att allt sådant som kan leda till utsläpp eller föroreningar skall ändras eller ersättas så att risken för utsläpp eller föroreningar undanröjs."

Hur det ansvaret ska se ut är också klarlagt i § 2 a:

"Politikerna skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att miljön uppfyller föreskrivna krav på en god miljö. De skall utreda skador, fortlöpande undersöka riskerna i den mänskliga verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras.

Politikerna skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumentera miljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprättas."

Vi har alltså alla ett ansvar för den här planetens framtid. Men huvudansvaret ligger på politikerna att stifta de lagar som behövs, se till att de efterlevs, att straffsanktionerna för miljöbrott blir kännbara, skapa en miljövänlig infrastruktur och ge medborgarna de redskap de behöver för att ta sitt ansvar.

Live Earth då. Tja, om den får några tusen mäniskor till att vakna upp och aktivera sig så att den folkliga blåslampan i politikernas röv får en större låga, ja då var den nog rätt okej ändå. Eller hur Andres?

***

I gårdagens DN fick jag ett fick jag ett sorgligt besked. Att Dee Dee Ramone var död visste jag, att Joey Ramone har gjort Dee Dee sällskap visste jag också, men att Bo Ramone var död sen ett år tillbaka visste jag faktiskt inte.

Bloggen - punkens barnbarn

"You screamed at the back, told her just jack
about how you lived on the weekend"


Även om den här bloggen skrivs på ett publiceringsverktyg som det står 'Blogger' på hade det lika gärna kunnat stå 'Min' på den. Vem som helst som orkar sätta sig med en bok om html-kodningar kan starta sin egen hemsida och därmed köra sin egen blogg. Såvitt jag förstår är det inte särskilt knepigt, men jag är en lat jävel så jag tog första bästa som jag hittade och det blev det Blogger som köptes av Google 2003 och därmed ingår mina texter och bilder i en riktig multis. För att få använda verktyget accepterade jag en lunta med corporate bullshit för att få skriva ur mig det jag vill. Jag har redan förträngt det mesta som jag skulle acceptera. Jag minns dock att de inte tog nåt som helst ansvar om bloggen försvinner på grund av tekniska problem och att de förbehåller sig rätten att fimpa den om de finner det önskvärt. Men som sagt det är smällar man får ta om man är lat.

Min poäng är dock att även om Blogger/Google skulle fimpa mig nu, så skulle jag kunna starta en ny blogg samma dag. Antingen hos nån annat storföretag eller sätta mig och läsa lite om kodningar, skaffa mig en egen domän och köra på: 'Powered By Me'. Att alla bloggare nu är sina egna journalister, krönikörer eller författare har dock ett ursprung: Punken. Under åren 1977-82 startades det med största sannolikhet fler band, skivbolag och egna tidskrifter (fanzines) än under nån annan tidigare period. Hittade du en källare att repa i; upp med äggkartongerna och sätt igång och lira då. Vaddå kan inte, vem bryr sig? Många gav fan i att skicka demos till skivbolagen när inspelningen var klar utan gick raka vägen till skivpressen och "fick 500 ex 7 tum svart vinyl" och sålde singeln till polare eller andra intresserade. Samma sak med alla dem som startade fanzines, inte satt de på kammaren och skrev den ena artikeln efter den andra och fick dem refucerade av Andersson, Hörnfeldt eller Olsson, utan de gick till stencilaparaten i plugget och fixade det antal kopior de behövde. Sen gick de till skivaffärerna som hade lite koll och lämnade en bunt, resten sålde de på gigen.

Idag funkar bloggen på samma sätt. Vilket får en del journalister och författare att skrynkla på näsan och peka den upp i skyn. Men som sagt, vem bryr sig? En del bloggar har fler läsare än vad många av dessa journalister och författare har på finsidorna i drakarna och kulturtidskrifterna. Och det är klart att det måste kännas tufft. Men det är inget nån bör eller ska be om ursäkt för.

Ett osmakligt hafsverk

"And we talk about friends and we talk about records, talk about life and we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this"

En kvarts miljon människor har lämnat sin a-kassa sen årsskiftet, visar siffror från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring. I stället för att lämna den fackliga organisationen har många valt att lämna a-kassan. Förhoppningsvis har alla dem som nu gått ur a-kassan så bra kollektivavtal att deras uppsägningstid överensstämmer med den karenstid som finns för att kunna tillräkna sig a-kassa vid arbetslöshet. I annat fall gamblar de med en hög insats.

Det går inte att komma ifrån att regeringens försämringar i arbetslöhetsförsäkringen inte bara är osmaklig, den framstår allt mer som ett hafsverk. A-kassorna ska själva stå för den fördyring i ökad administration som det nya regelverket innebär, samtidigt som det visar sig att höjning gjort att försäkringen är överfinansierad. Vidare är allt fler som drabbas av arbetslöshet underförsäkrade, det vill säga att de inte får ut 80 procent av sin tidigare lön.

Vi som jobbar och riskerar att bli arbetslösa pröjsar nu mer än dubbelt så mycket för en försäkring som är betydligt sämre.

Ändå har vi som har ett jobb det förhållandevis bra. Våra avgiftshöjningar går ju till att betala våra skattesänkningar. Men då vi ska inte glömma bort att de som drabbats värst är de sjuka och arbetslösa som får betala avgiftshöjningarna, men inte får skatteavdragen. Osmakligt var ordet sa Bull.

Today It's Raining

"Welcome To Paradise, Welcome To Paradise / Today It's Raining, Today It's Raining, Today It's Raining, Today It's Raining / Welcome To Paradise, Welcome To Paradise"

Jag kunde inte låta bli att bjuda er på den här "mormorsblomman" som jag såg i en plantering inne i stan. Jag gillar färgen på blomman, även den får tankarna till mormödrar på nåt sätt. Och när de stod där i full blom i en kruka blev de precis som gamla tanter lite anonyma. Man är tvungen att gå närmre och utforska dem en och en för att till fullo förstå deras egenart och skönhet. Vad blomman heter har jag ingen aning om. Karin?

***

Videon till Manu Chaos nya låt, Rainin In Paradise, är regiserad av ingen mindre än Emir Kusturica. Mannen bakom en av filmhistoriens bärsta rullar; Zigenarnas tid.

***

Det finns nåt ironiskt i att när människor längtar ut till naturen så blir de ett problem.

***

Dagens rubrik i DN: "Sexåring svårt skadad av fotbollsmål". Jag vet precis hur det känns, grabben.

Privatiseringsfundamentalister

"Trash, go pick it up, take them lights away
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away
And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,"

På några platser har moderaterna tagits över av boksatvstrogna privatiseringsfundamentalister. De har indoktrinerats i moderata studentförbundet i ultraliberal ekonomisk teori. De är den yttersta högern, ledigt klädda och leende, som vill montera ned och/eller sälja ut allt som de tror är sossesverige. Att det sedan kan vara företeelser hämtade ur god liberal tradition saknar betydelse. Liksom alla andra fundamentalister är de obehagliga eftersom att de sällan har någon som helst förståelse för andras tankar och idéer, de sig själva nock. När de får direkt inflytande över politiken är det primära målet att så få allmänna nyttigheter som möjligt ska ligga under kommunal regi. Deras dröm är att all välfärd ska vara direkt finansierad av den enskilde. De är obehagliga. De saknar kort och gott empati.

***

Det märks att livet har fått andra prioriteringar. Igår gick jag på Tegnérgatan och upptäckte att min gamla arbetsgivare, Tre Backar, hade försvunnit. Och jag har inget märkt. När jag tänker efter minns jag nog en notis om att Christer fick bakslag på rättigheterna till livemusik, nu pratar jag inte ackor och finstämd sång utan om rock ’n’ roll. Det var nån av grannarna som gnällde över att det var liv i stan. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Väljer man att bosätta sig i Stockholms innerstad får man faktiskt tåla att det finns musikställen, barer och restauranger dit människor går för att festa och ha kul. Pallar man inte trycket så lovar jag att det finns andra som gör det. Sverige är fullt av naturskön landsbygd där tystnaden råder. Flytta dit. För man kan inte få både storstad och landsbygd samtidigt.

Jag jobbade på Tre Backar i nästan ett år. Det var oerhört lärorikt. Christer var bra på att ta in folk från gatan och lära upp dem till att bli rätt hyfsade servitörer och servitriser. Hans mantra sitter fortfarande kvar i min skalle; ”På krogen går man aldrig tomhänt”, med det menade han att det finns alltid något att göra även om det inte fanns några gäster.

Jag vet inte hur många gånger jag har lirat på Tre Backar, tio kanske. Det var ett av de bästa spelställena i stan under 80-talet eftersom att man lirade på dörren. Vid ett par tillfällen fyllde vi haket och festade väl upp stålarna samma natt kan jag tänka mig även om jag inte längre minns några detaljer.

Nu verkar det som om Christer har dragit till Västindien. En googling på Tre Backar och jag hamnade på Dominikanska Republiken. Tja, varför inte. Låter som ett soft ställe att pensionera sig på.

***

Ett smakprov från Manu Chaos kommande platta ligger ute på hans hemsida. Och som vanligt turnerar han på fel kontinent.

Förruttnelse

"Thought he was done man, thought he was finished,
But he's back up again
And after about ten clear minutes, he was back in the game."

Tänk att jag alltid glömmer bort att juli är förruttnelsens månad. Jag hoppade av tricken vid Mariatorget och gick upp Torkel Knutssonsgatan, svängde ut i solskenet på Hornsgatan och knockades nästan av stanken. Den kommer inte bara ifrån sopbilarna som gör sina kommandoräder varje morgon. Nej den kommer från all skit och alla picknickrester som stadsmänniskorna slängt i papperskorgar och i rabatter, från nattens fyllor som kommit upp på trottoarerna och i rännsten. Och i värmen jäser det och frodas. På så sätt kan vi få en föraning om hur det stank i städerna för 200 år sedan. Värsta stanken var nog, som vanligt, på Vasagatan utanför McDonalds. Det är inte utan att man funderar över lönesättningen på olika yrkesgrupper en sån här morgon. Att läkare som räddar liv ska en bra lön är nog alla överens om. Men varför en gatsopare, som troligen gör minst lika mycket för folkhälsan, inte ska ha det får ni gärna förklara för mig. Hursomhelst, i morgon tar jag nog en annan väg.

Back In The Game

"Take your brother down to the sea / Have two's on a cigarette / Young sons mozy it happily / Learn facts on the soviets / A crowded room that fits just three / Takes four do you connect /All this shit means fuck all to me"

Surprise! Jamie T i huvudet när jag vaknade. Sen gick jag och spydde. Dagens backsmälla har varit av astronomiska mått. Nu är den nästan botad efter en Ralles special, pizza med oxfilé, sparris, kronärtskocka, tomat och bea på. En fettbomb med andra ord. Jag skulle nog ha käkat den igår innan jag gick på Accelerator, i stället för den toast skagen som blev min middag. Och därmed tror jag att jag har besvarat frågan som Jah Hollis ställde för nån vecka sen.

Vad ska man säga om festivalen då? Att jag höjde medelåldern högst avsevärt. Att indiekidsen är rätt söta. Att The Maccabees var roligast. Att jag dansade mig blöt till dem. Att Jamie T hade band med sig och att de lirade alla låtarna i punktempo. Att Rufus Wainwright inte funkade som huvudakt en lördagkväll när folk är dragna. Att Jens Lekman var så tråkig att klockorna stannade på universitetsområdet. Att indiekidsen, hur söta de än är, är ena bortskämda jävlar som inte orkar klappa fram extranummer. Att spendrups på burk är bland det vidrigaste öl som jag druckit. Att ölen på 3V efteråt var helt i onödan.