"Once I get to Baton Rouge
I won't cry a tear for you
All the way to Jackson
I don't think I'll miss you much"
Det finns nåt osmakligt i hela den Pihlblad-Schenströmaffären. Jag uppskattar lika mycket som andra med hjärtat till vänster när moderater och andra borgerliga politiker ertappas med hela näven i syltburken. Men jag finner det högst motbjudande när en statsekreterares salongsberusning och flirtande på krogen blir till förstasidesnyheter utifrån nån absurd moral som ingen nyhetsredaktör själv kan leva upp till. Och det är här nånstans det börjar bli obehagligt. Schenström tiger och det tycker jag att hon gör rätt i. TV4-killen talar däremot ut i alla media och hoppas därmed på att bli rentvådd från misstankar om att hans ställning som politisk reporter har urholkats. Pussen han gav Schenström på krogen är inget mot den Judaskyss han nu ger henne. Med lite stake hade han kunnat avfärda allt med att vad som hände där på krogen är deras ensak. Inte då. Pihlblad fegar ur och blir babbligare än om han druckit några glas rödvin och några mellis. Efter den mediala ringdansen kan man bara hoppas på att Pihlblad förflyttas till nån lokalredaktion för att sköta trafikinformationen för en större pajas har jag inte skådat på länge.
Den enda relevanta frågan i sammanhanget är om Schenström hade jourtjänst eller inte. Att pimpla ett par glas vin i tjänsten är nog inte så klokt. Hade regeringschefen sagt att han har haft ett samtal med Schenström och att historien för hans del är utagerad hade kanske allt varit över. I stället kommer sekretesstämpeln fram och stämplas över journalerna. Handlingen misstänkliggör Schenström. Och i och med sekretessen blir det till en nyhet av något som aldrig borde ha varit en nyhet från början. Kul med en sån arbetsgivare.
onsdag 31 oktober 2007
tisdag 30 oktober 2007
Dumheter
"Sometimes I don't know right from wrong
I find it easy to fall
It's hard when I been up all night long
That's when I want you most of all"
Jag läste i LO-tidningen att den gamla kommunisten Per Sundgren har skrivit en bok där han driver tesen att nån arbetarkultur aldrig har existerat. Innan jag totalt sågar hans tes, ska jag väl kasta in en brasklapp om att jag inte läst boken och troligen inte heller kommer att göra det. Men är det så att han driver den tesen pissar han på Moa Martinssons grav. Och det har han väl all rätt i världen att göra, men det blir grunt och historielöst. Mer anmärkningsvärt är att Sundgren tydligen sätter likhetstecken mellan borgerlig upplysningskultur och arbetarkultur. Han tar för givet att den måste vara intellektuellt upplyftande och helst upplysande. Men är det så? Nej, självklart inte. Vad Sundgren missar, medvetet eller ej, är dansen. Arbetare samlades ofta till dans vid nån vägkorsning på allmänningen på lördagkvällarna. Går man till läggen kan man läsa om slagsmål och polisingripanden. Med populärkulturens inträde kom först jazzen. Vad, kamrat Sundgren, ska vi kalla den? Borgerlig finkultur eller amerikansk arbetar/slavkultur? Och bluesen? Rythm 'n' Bluesen? Countryn? Rock 'n' Rollen? Soulen? Popen? Punken? Hip Hopen? Ingen arbetarkultur? Nej, säkert inte.
I find it easy to fall
It's hard when I been up all night long
That's when I want you most of all"
Jag läste i LO-tidningen att den gamla kommunisten Per Sundgren har skrivit en bok där han driver tesen att nån arbetarkultur aldrig har existerat. Innan jag totalt sågar hans tes, ska jag väl kasta in en brasklapp om att jag inte läst boken och troligen inte heller kommer att göra det. Men är det så att han driver den tesen pissar han på Moa Martinssons grav. Och det har han väl all rätt i världen att göra, men det blir grunt och historielöst. Mer anmärkningsvärt är att Sundgren tydligen sätter likhetstecken mellan borgerlig upplysningskultur och arbetarkultur. Han tar för givet att den måste vara intellektuellt upplyftande och helst upplysande. Men är det så? Nej, självklart inte. Vad Sundgren missar, medvetet eller ej, är dansen. Arbetare samlades ofta till dans vid nån vägkorsning på allmänningen på lördagkvällarna. Går man till läggen kan man läsa om slagsmål och polisingripanden. Med populärkulturens inträde kom först jazzen. Vad, kamrat Sundgren, ska vi kalla den? Borgerlig finkultur eller amerikansk arbetar/slavkultur? Och bluesen? Rythm 'n' Bluesen? Countryn? Rock 'n' Rollen? Soulen? Popen? Punken? Hip Hopen? Ingen arbetarkultur? Nej, säkert inte.
måndag 29 oktober 2007
Inte en meter gratis
"Let's fly away to some foreign country
Where nobody knows who we are
I wish I had a ship to sail the waters
I wish I had about a hundred dollars
But I'll just stand with this glass in my hand
Feeling like nothing even matters"
Where nobody knows who we are
I wish I had a ship to sail the waters
I wish I had about a hundred dollars
But I'll just stand with this glass in my hand
Feeling like nothing even matters"
Snart döper jag om den här bloggen till 'Sånger från Lucinda Williams'. Inte mig emot. Som jag skrev i förrgår är det en ynnest att vakna med hennes låtar i skallen. Att jukeboxen dessutom kör på random gör ju inte saken sämre.
***
Det var ett utmärkt väder igår. För segelflygning eller nåt liknande. Att cykla från Östertälje till Ösmo var däremot på gränsen till vidrigt. Det blåste. Rejält. I ett par nerförsbackar stod vi nästan stilla i motvinden. Jag skrattade, förbannade och bet ihop. Det var sinnesjukt jobbigt. Ryggen skrek. Låren skrek. Det enda som inte skrek var bromsarna för dem behövde vi inte använda, vinden skötte det jobbet alldeles förträffligt. Samtidigt var det nog den bästa sträcka som jag och Marathonmannen har gett oss ut på. Kanonbra vägar genom ett fantastiskt landskap. Till och med den lilla alpstigningen var skön, just där var det ingen motvind bara en klättring på några hundra meter, för att man ser landskapet och en del av backen man just har avverkat nedanför en. Väl uppe på platån kommer kanske den tristaste delen av sträckan; på båda sidor om vägen tallskog. Tack och lov pågår den bara i några kilometer, sen kommer en underbar utförsbacke där vi satte hastighetsrekord: 56,7 km/h. Sen åkte vi in i väggen igen. Galen motvind hela vägen fram till Sorunda.
Marathonmannen tar ett tjusigt självporträtt
När vi väl såg ICA-flaggorna vaja över Ösmo centrum var det nästan så att jag fick en tår i ögat. Sunkbiran slank ned utan bedövning. Marathonmannen var dock lite besviken. Sträckan var på 38,9 kilometer. Alltså har han fortfarande inte cyklat längre än han har sprungit.
Lidandets fysionomi. Notera att cyklisten bär fotbollsskor,
fotbollsstrumpor samt fotbollsknickers.
I ett annat sammanhang skulle nog någon
hävda att han är helt offside.
söndag 28 oktober 2007
LAJ och besöksrekordet
"When you're over me
there's no-one above you"
Ett Twinglyping och nytt besöksrekord. Den här bloggen fick ett nytt besöksrekord igår. Det var hela 266 nyfikna som följde länken från DN hit. 266. För ett par månader sen var det antalet besökare på en vecka. En normal dag kommer ungefär 50 och hälsar på mig. 50 personer gör en bra fest, för då hinner man slänga käft med alla. 266 blir oftast lite rörigt och man hinner bara säga hej och har dåligt samvete för att man inte pratade med fler. Ta bara en sån sak som att 266 kom förbi och bara en nykomling lämnade en kommentar. Är det inte konstigt? I och för sig tyckte jag inte att det jag skrev var särskilt kontroversiellt. Uppenbarligen ingen annan heller. Men jag hade gärna sett att Jah hade hälsat på lite tidigare och uppmärksammat mig på att ett 'jag' saknades samt att ett annat slarvfel fanns i texten. Fast eftersom jag tror på Lagen om alltings jävlighet, LAJ, var det knappast förvånande att gårdagens inlägg skulle innehålla fler fel än vanligt när fler än nånsin kommer på besök.
***
På björken utanför fönstret skvallrar de gula löven om att blåsten tilltar. Ändå känns det som om jag måste ut på cykeln idag. Man vet ju inte. Det här kan vara den sista söndagen för i år att flåsa sig fram på Södertörns småvägar. Resterande söndagar kan ju faktiskt vara fyllda av åska, regn och drivis. Och är det nåt Marathonmannen och jag har lärt oss så är det att i trakterna kring Västerhaninge blåser det alltid.
there's no-one above you"
Ett Twinglyping och nytt besöksrekord. Den här bloggen fick ett nytt besöksrekord igår. Det var hela 266 nyfikna som följde länken från DN hit. 266. För ett par månader sen var det antalet besökare på en vecka. En normal dag kommer ungefär 50 och hälsar på mig. 50 personer gör en bra fest, för då hinner man slänga käft med alla. 266 blir oftast lite rörigt och man hinner bara säga hej och har dåligt samvete för att man inte pratade med fler. Ta bara en sån sak som att 266 kom förbi och bara en nykomling lämnade en kommentar. Är det inte konstigt? I och för sig tyckte jag inte att det jag skrev var särskilt kontroversiellt. Uppenbarligen ingen annan heller. Men jag hade gärna sett att Jah hade hälsat på lite tidigare och uppmärksammat mig på att ett 'jag' saknades samt att ett annat slarvfel fanns i texten. Fast eftersom jag tror på Lagen om alltings jävlighet, LAJ, var det knappast förvånande att gårdagens inlägg skulle innehålla fler fel än vanligt när fler än nånsin kommer på besök.
***
På björken utanför fönstret skvallrar de gula löven om att blåsten tilltar. Ändå känns det som om jag måste ut på cykeln idag. Man vet ju inte. Det här kan vara den sista söndagen för i år att flåsa sig fram på Södertörns småvägar. Resterande söndagar kan ju faktiskt vara fyllda av åska, regn och drivis. Och är det nåt Marathonmannen och jag har lärt oss så är det att i trakterna kring Västerhaninge blåser det alltid.
lördag 27 oktober 2007
En dubbelmoralists bekännelse
"Leaning against the railing of a Lake Charles bridge
Overlooking the river, leaning over the edge
He asked me, "Baby, would you jump into the water with me?"
I told him, "No way, baby, that's your own death, you see""
Vilken ynnest; ännu en morgon med Lucinda. Det bekräftar min tes om att lite av min sjukdom kan styras. Lyssnar jag mycket på en viss typ av musik återspeglas det i morgonjukeboxen. De senaste dagarna har det varit Lucinda-dagar. Hennes senaste plattor passar utmärkt i höstvädret; det är sprött, trasigt och vackert. Låtarna ofta mörka och handlar ofta om trasiga relationer mellan "skadade" människor. På nåt sätt känner jag igen mig där. Inte i våldet som går igen i flera av hennes låtar, men i tomheten och sökandet efter värme och bekräftelse. Tyvärr kommer jag inte att se henne när hon besöker stan. De bästa biljetterna hade nån typ av mattvång och att sitta bland en massa mätta och salongsberusade människor och lyssna på Lucinda Williams känns inte riktigt rätt. Det blir lite som att se Linton Kwesi Johnson på moderaternas partistämma.
***
Det verkar som om Naomi Klein har skrivit ännu en tegelsten man blir tvungen att läsa. Jag uppskattade verkligen 'No Logo' för det grundliga researcharbete hon hade gjort. Att på en rapp journalistisk prosa berätta hur klädföretagen flyttar hela produktionsanläggningar mellan länder för att ständigt pressa priset tror jag var en av förklaringarna till succén. Även om våra konsumtionsmönster inte har förändrats särskilt mycket sedan boken kom ut har dock 'No Logo' inneburit att förståelsen för Rättvisemärkningen av varor ökat. Det sätts idag lite mer press på storföretagen att agera etiskt, även om det fortfarande är en lång väg och ett hårt arbete att få dem att acceptera oberoende fackföreningar inom produktionsanläggningarnas väggar. Även här kan vi göra medvetna val, om vi vill. Skrev han som precis beställt jeans och en jacka från USA...
***
Nu får vi lägga ned, dottern pockar på uppmärksamhet. Eller rättare; vill ha datorn.
Overlooking the river, leaning over the edge
He asked me, "Baby, would you jump into the water with me?"
I told him, "No way, baby, that's your own death, you see""
Vilken ynnest; ännu en morgon med Lucinda. Det bekräftar min tes om att lite av min sjukdom kan styras. Lyssnar jag mycket på en viss typ av musik återspeglas det i morgonjukeboxen. De senaste dagarna har det varit Lucinda-dagar. Hennes senaste plattor passar utmärkt i höstvädret; det är sprött, trasigt och vackert. Låtarna ofta mörka och handlar ofta om trasiga relationer mellan "skadade" människor. På nåt sätt känner jag igen mig där. Inte i våldet som går igen i flera av hennes låtar, men i tomheten och sökandet efter värme och bekräftelse. Tyvärr kommer jag inte att se henne när hon besöker stan. De bästa biljetterna hade nån typ av mattvång och att sitta bland en massa mätta och salongsberusade människor och lyssna på Lucinda Williams känns inte riktigt rätt. Det blir lite som att se Linton Kwesi Johnson på moderaternas partistämma.
***
Det verkar som om Naomi Klein har skrivit ännu en tegelsten man blir tvungen att läsa. Jag uppskattade verkligen 'No Logo' för det grundliga researcharbete hon hade gjort. Att på en rapp journalistisk prosa berätta hur klädföretagen flyttar hela produktionsanläggningar mellan länder för att ständigt pressa priset tror jag var en av förklaringarna till succén. Även om våra konsumtionsmönster inte har förändrats särskilt mycket sedan boken kom ut har dock 'No Logo' inneburit att förståelsen för Rättvisemärkningen av varor ökat. Det sätts idag lite mer press på storföretagen att agera etiskt, även om det fortfarande är en lång väg och ett hårt arbete att få dem att acceptera oberoende fackföreningar inom produktionsanläggningarnas väggar. Även här kan vi göra medvetna val, om vi vill. Skrev han som precis beställt jeans och en jacka från USA...
***
Nu får vi lägga ned, dottern pockar på uppmärksamhet. Eller rättare; vill ha datorn.
fredag 26 oktober 2007
Inte så illa
"you can shop around and look around
but you'll never find
another one quite like this one anyplace
and believe me, it won't be easy
to repair it this time cuz it's my heart
and there's a price you have to pay"
Eftersom jag vaknade med Lucinda Williams i huvudet har jag inte mycket att tillägga. Ni får i stället njuta av henne. Ge henne lite tid, det är live och ljudet är inte det bästa men hon gör en bra version av 'Right In Time', det är hon värd.
Låten jag vaknade med heter förresten 'Price To Pay'.
but you'll never find
another one quite like this one anyplace
and believe me, it won't be easy
to repair it this time cuz it's my heart
and there's a price you have to pay"
Eftersom jag vaknade med Lucinda Williams i huvudet har jag inte mycket att tillägga. Ni får i stället njuta av henne. Ge henne lite tid, det är live och ljudet är inte det bästa men hon gör en bra version av 'Right In Time', det är hon värd.
Låten jag vaknade med heter förresten 'Price To Pay'.
torsdag 25 oktober 2007
Matildas the defendant
"And its a battered old suitcase to a hotel someplace
And a wound that will never heal
No prima donna, the perfume is on an
Old shirt that is stained with blood and whiskey
And goodnight to the street sweepers, the night watchmen flame keepers
And goodnight to Matilda, too"
Jag stod i duschen och tänkte precis "jaha, en tyst morgon" då utgångsraderna på Tom Waits 'Tom Traubert's Blues' kom nerdimpande i skallen. Det var inte bara texten det var melodin också. Det är i det läget man önskar sig Tom Waits röst. Tänk att yla igång hela huset klockan halv sju med en sån pipa. Fast jag hade nog skrämt dottern.
Tom Traubert's Blues bygger på Waltzing Matilda. En melodi som jag ibland får i skallen. Och det är verkligen en fenomenal melodi. Men jag ger inte mycket för originalet, det säger mig inte så där jättemycket, utan det är Tom Waits och Skids versioner som jag brukar lyssna på. Skids gör en fantastisk acapellaversion. Inte heller den har originaltexten, utan handlar om en från 1:a världskriget hemvändande aussiesoldat som berättar sin historia om anfallet av Gallipolli. Sången avslutas med att mannen sitter på verandan och ser veteranparaden gå förbi:
"And so now every April, I sit on my porch
And I watch the parade pass before me.
And I see my old comrades, how proudly they march,
Reviving old dreams of past glory,
And the old men march slowly, all bones stiff and sore,
They're tired old heroes from a forgotten war
And the young people ask "What are they marching for?"
And I ask meself the same question.
But the band plays "Waltzing Matilda,"
And the old men still answer the call,
But as year follows year, more old men disappear
Someday, no one will march there at all."
En så god antikrigssång som någon.
And a wound that will never heal
No prima donna, the perfume is on an
Old shirt that is stained with blood and whiskey
And goodnight to the street sweepers, the night watchmen flame keepers
And goodnight to Matilda, too"
Jag stod i duschen och tänkte precis "jaha, en tyst morgon" då utgångsraderna på Tom Waits 'Tom Traubert's Blues' kom nerdimpande i skallen. Det var inte bara texten det var melodin också. Det är i det läget man önskar sig Tom Waits röst. Tänk att yla igång hela huset klockan halv sju med en sån pipa. Fast jag hade nog skrämt dottern.
Tom Traubert's Blues bygger på Waltzing Matilda. En melodi som jag ibland får i skallen. Och det är verkligen en fenomenal melodi. Men jag ger inte mycket för originalet, det säger mig inte så där jättemycket, utan det är Tom Waits och Skids versioner som jag brukar lyssna på. Skids gör en fantastisk acapellaversion. Inte heller den har originaltexten, utan handlar om en från 1:a världskriget hemvändande aussiesoldat som berättar sin historia om anfallet av Gallipolli. Sången avslutas med att mannen sitter på verandan och ser veteranparaden gå förbi:
"And so now every April, I sit on my porch
And I watch the parade pass before me.
And I see my old comrades, how proudly they march,
Reviving old dreams of past glory,
And the old men march slowly, all bones stiff and sore,
They're tired old heroes from a forgotten war
And the young people ask "What are they marching for?"
And I ask meself the same question.
But the band plays "Waltzing Matilda,"
And the old men still answer the call,
But as year follows year, more old men disappear
Someday, no one will march there at all."
En så god antikrigssång som någon.
onsdag 24 oktober 2007
Skitsaker
"People so busy, makes me feel dizzy
Taxi light shines so bright"
Larmrapporterna avlöser varandra och jag drabbas av den stora tröttheten. De senaste tio åren har koldioxidutsläppen ökat, inte minskat; naturen bryter allt saktare ned gifterna; polarisarna smälter snabbare än beräknat och jag tittar i min soppåse och ser alumium och plast. Vid den enda sopstationen i hela förorten ligger glas, billbatterier, tidningspapper, konserver, madrasser och Gud vet vad spritt överallt. Jag satt och tittade på min dotters ansikte innan jag väckte henne och undrade över hennes liv. Vilken framtid lämnar vi efter oss? Vi har så fullt upp med våra egna små liv att vi inte orkar bry oss om våra barns framtid. Vad som ska fram på matbordet är det längsta vi orkar tänka till. Vi får nästan ingen hjälp alls av våra politiker. Vore det för mycket begärt att kräva att alla fastighetsägare har återvinningsrum så att sopsorterandet blir enkelt? Är det för mycket begärt att kräva ett producentansvar på alla icke nedbrytbara produkter? När vågar politkerna ta i med hårdhandskarna mot transportindustrin (oavsett om de fraktar gods eller människor)? Visst är jag motsägelsefull. Jag kräver att nån annan (politikerna) ska ta ansvar medan jag glatt, nåja, går ut med min soppåse. Visst ska jag ha skit för att jag inte gör det rätta, men större delen av mina grannar är kärringar och gubbar med käppar och rullatorer, de kommer inte iväg till sopstationen. Och ska förändringar bli av måste så många som möjligt omfattas av dem. Mitt skräp är en skitsak. Men allas våra sopor och utsläpp är ett megaproblem. De måste lösas. Nu.
Och den som får USA och Kina att underteckna ett enda bindande åtagande i miljöfrågan borde få samtliga nobelpris.
Jo, jag ska försöka bättra mig. Bära bort plast och metaller. Kanske till och med skriva en gnällig insändare om sopsortering. Plita ihop en motion till bostadsrättsföreningen.
Jag vill kunna se min dotter i ansiktet och kunna säga, jag försökte.
Eller som Jonatan sa:
- Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.
- Varför då, frågade Skorpan.
- För annars är man ingen människa...utan bara en liten lort, svarade Jonatan.*
*Ur minnet, Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren.
Taxi light shines so bright"
Larmrapporterna avlöser varandra och jag drabbas av den stora tröttheten. De senaste tio åren har koldioxidutsläppen ökat, inte minskat; naturen bryter allt saktare ned gifterna; polarisarna smälter snabbare än beräknat och jag tittar i min soppåse och ser alumium och plast. Vid den enda sopstationen i hela förorten ligger glas, billbatterier, tidningspapper, konserver, madrasser och Gud vet vad spritt överallt. Jag satt och tittade på min dotters ansikte innan jag väckte henne och undrade över hennes liv. Vilken framtid lämnar vi efter oss? Vi har så fullt upp med våra egna små liv att vi inte orkar bry oss om våra barns framtid. Vad som ska fram på matbordet är det längsta vi orkar tänka till. Vi får nästan ingen hjälp alls av våra politiker. Vore det för mycket begärt att kräva att alla fastighetsägare har återvinningsrum så att sopsorterandet blir enkelt? Är det för mycket begärt att kräva ett producentansvar på alla icke nedbrytbara produkter? När vågar politkerna ta i med hårdhandskarna mot transportindustrin (oavsett om de fraktar gods eller människor)? Visst är jag motsägelsefull. Jag kräver att nån annan (politikerna) ska ta ansvar medan jag glatt, nåja, går ut med min soppåse. Visst ska jag ha skit för att jag inte gör det rätta, men större delen av mina grannar är kärringar och gubbar med käppar och rullatorer, de kommer inte iväg till sopstationen. Och ska förändringar bli av måste så många som möjligt omfattas av dem. Mitt skräp är en skitsak. Men allas våra sopor och utsläpp är ett megaproblem. De måste lösas. Nu.
Och den som får USA och Kina att underteckna ett enda bindande åtagande i miljöfrågan borde få samtliga nobelpris.
Jo, jag ska försöka bättra mig. Bära bort plast och metaller. Kanske till och med skriva en gnällig insändare om sopsortering. Plita ihop en motion till bostadsrättsföreningen.
Jag vill kunna se min dotter i ansiktet och kunna säga, jag försökte.
Eller som Jonatan sa:
- Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.
- Varför då, frågade Skorpan.
- För annars är man ingen människa...utan bara en liten lort, svarade Jonatan.*
*Ur minnet, Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren.
måndag 22 oktober 2007
Glenns åtta
"Damn all these beautiful girls
They only wanna do your dirt
They'll have you suicidal, suicidal
When they say it's over"
Glenn, ja jag vet att han envisas med att kalla sig Peter men han rensar fisk och då heter man Glenn, i Halmstad har kastat ut en utmaning jag inte kan nobba: Åtta saker jag inte tänker ge en chans. Som med alla listor är det ju antalet som är det knepiga; bara åtta saker? Jesus, jag skulle på rak arm kunna lista hundra. Men okidoki, vi samlar väl tankarna och konstaterar att vi inte är immuna mot trender, vi hatar dem nämligen, så på första plats har vi:
1. Foppatoffeln. Att överhuvudtaget behöva förklara varför jag inte kommer att ge denna vidriga plasttingest en chans är att förolämpa dig käre läsare. Därför låter vi bli.
2. Krogköer. Aldrig mer. Jag har redan avtjänat allt för lång tid i krogköer och är det nåt jag vet så är det att inte en enda krog har varit värd den tid jag har tvingats stå och frysa för att komma in.
3. Borgerliga partier. Jag kommer aldrig nånsin att rösta på ett borgerligt parti. Inte ens i protest mot Mona, Lasse och vad nu de två miljömupparna heter. Hellre sofflocket. Egoideologier äcklar mig, så är det bara.
4. Religion. Min morfar var agnostiker, vilket kan tyckas vara en sund hållning. Själv är jag av åsikten att människan har ett behov att ingå i en större helhet och därför gör vad som helst för att mystifiera en sådan helhet. Och det är ju just det, att allt hokus pokus som gör folk stjärnögda borde göra oss rädda, för det strör grus i våra ögon så att vår förmåga att se klart minskas. Av det enkla skälet tänker jag inte bekänna mig till nån religion.
5. Göteborg. Nix, aldrig nånsin att jag skulle flytta dit. Stan lider av ett gigantiskt storebrorskomplex gentemot Stockholm. Och om jag flyttade dit skulle min dyrbara tid på denna jord bara upptas av en massa tjafs om min dialekt och hur mycket ”bättre Götet är” om man jämför. Lägg av! Ni fattar ingenting, för att travestera en sillstrypare.
6. Malmö. Av samma skäl som ovan. Men jag har på senare år kommit att uppskatta Malmö mer.
7. Hårdrockare. Kommer aldrig nånsin att ske. Hårdrockare är svenssons. Jo, det är förvisso jag också numera, men hårdrockare är det till mentaliteten.
8. Rasist. Jag kommer alltid att hata alla idioter. Jag kommer fortsätta att låta bli att bry mig om dem jag inte vill bry mig om. Jag kommer att falla för och älska alla älskvärda.
***
Risken tyck förresten överhängande att jag om en vecka slutar läsa Glenns inlägg. Jag befarar att han kommer att vara så där vidrigt dryg som bara de där på baksidan kan vara när de har tittat för djupt ned i en pokal.
They only wanna do your dirt
They'll have you suicidal, suicidal
When they say it's over"
Glenn, ja jag vet att han envisas med att kalla sig Peter men han rensar fisk och då heter man Glenn, i Halmstad har kastat ut en utmaning jag inte kan nobba: Åtta saker jag inte tänker ge en chans. Som med alla listor är det ju antalet som är det knepiga; bara åtta saker? Jesus, jag skulle på rak arm kunna lista hundra. Men okidoki, vi samlar väl tankarna och konstaterar att vi inte är immuna mot trender, vi hatar dem nämligen, så på första plats har vi:
1. Foppatoffeln. Att överhuvudtaget behöva förklara varför jag inte kommer att ge denna vidriga plasttingest en chans är att förolämpa dig käre läsare. Därför låter vi bli.
2. Krogköer. Aldrig mer. Jag har redan avtjänat allt för lång tid i krogköer och är det nåt jag vet så är det att inte en enda krog har varit värd den tid jag har tvingats stå och frysa för att komma in.
3. Borgerliga partier. Jag kommer aldrig nånsin att rösta på ett borgerligt parti. Inte ens i protest mot Mona, Lasse och vad nu de två miljömupparna heter. Hellre sofflocket. Egoideologier äcklar mig, så är det bara.
4. Religion. Min morfar var agnostiker, vilket kan tyckas vara en sund hållning. Själv är jag av åsikten att människan har ett behov att ingå i en större helhet och därför gör vad som helst för att mystifiera en sådan helhet. Och det är ju just det, att allt hokus pokus som gör folk stjärnögda borde göra oss rädda, för det strör grus i våra ögon så att vår förmåga att se klart minskas. Av det enkla skälet tänker jag inte bekänna mig till nån religion.
5. Göteborg. Nix, aldrig nånsin att jag skulle flytta dit. Stan lider av ett gigantiskt storebrorskomplex gentemot Stockholm. Och om jag flyttade dit skulle min dyrbara tid på denna jord bara upptas av en massa tjafs om min dialekt och hur mycket ”bättre Götet är” om man jämför. Lägg av! Ni fattar ingenting, för att travestera en sillstrypare.
6. Malmö. Av samma skäl som ovan. Men jag har på senare år kommit att uppskatta Malmö mer.
7. Hårdrockare. Kommer aldrig nånsin att ske. Hårdrockare är svenssons. Jo, det är förvisso jag också numera, men hårdrockare är det till mentaliteten.
8. Rasist. Jag kommer alltid att hata alla idioter. Jag kommer fortsätta att låta bli att bry mig om dem jag inte vill bry mig om. Jag kommer att falla för och älska alla älskvärda.
***
Risken tyck förresten överhängande att jag om en vecka slutar läsa Glenns inlägg. Jag befarar att han kommer att vara så där vidrigt dryg som bara de där på baksidan kan vara när de har tittat för djupt ned i en pokal.
Are You Alright?
"?"
Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.
Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:
"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"
En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?
Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.
Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':
För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.
***
Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?
*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs
Jag minns inte vilken låt som for förbi i morse, ni får förlåta mig, men för en gångs skull var mitt fokus helt inställt på jobb från frukostkaffet tills för en timme sen. Därför har jag förträngt morgonmusiken. Sorry.
Nå, nu sitter jag här med Lucinda Williams strömmande ur högtalarna. Tempot och känslan i låtarna känns helt rätt just nu. Lite blått, lite trasigt och väldigt vackert. De senaste dagarna har varit lite omvälvande. På ansiktsboken har en mängd gamla vänner dykt upp. Nån tjej hade startat en grupp "för såna som oss"* och där poppar en det ena och än det andra bekanta ansiktet upp. Ansikten jag i många fall inte sett på nästan trettio år. Det blir en del märkliga virituella möten, ungefär som i Thåströms Söndagsmåndagssång:
"Massa människor säger hej
jag kan bara namnet på en del
Jag säger hej tillbaks och jag låtsas att jag vet
Folk jag inte sett sen nån gång när vi va punk
Men jag är glad att se att dom lever
och tiden stannar en sekund"
En Richard hörde av sig och ville bli min "vän". Jag kunde för min själ inte komma ihåg nån Richard som såg ut på det viset. Men efter en timme föll poletten ned: Det var ju K! K som jag lirat med. Jag hade helt glömt bort vad K hette egentligen och bilden som var lite oskarp var i halvfigur och ansiktet i profil med lite skägg. Hur skulle jag kunna plocka hem den på första försöket, efter nästan 25 år?
Och idag hörde en E av sig. Jag hade inte en susning. Jag luskade runt lite och hittade några bilder från när vi var unga och då känner jag ju igen henne, men minns inte så mycket mer än så. Men ändå är det gott att se att ännu en lever och mår någorlunda bra.
Alla dessa möten fick mig att tänka på Lucinda Williams 'Are You Alright':
För det ju trots allt kanske mest vad man vill veta. Att allt är bra. Inte att vi ska börja umgås igen eller vad som helst. Men visst finns det trådar som hänger och slänger lite grann som gör en nyfiken på ett möte eller två.
***
Har ni märkt att allt fler skivbolag stoppar länkmöjligheten från Youtube? Är det inte fascinerande att se dem gräva sin egen grav?
*Ebba Grön, We're Only In It For The Drugs
söndag 21 oktober 2007
"Vi går ut lugnt, va?"
"Daddy was a bankrobber, he never hurt nobody
he just loved to live that way and he loved to steal your money"
Kanske var musiken som väckte mig en varning. Jo, så var det nog. Skit i vägen förbi Hall, var nog den undermedvetna varningen. Men inte lyssnade jag inte.
Marathonmannen och jag bestämde oss för en ny tur: Östertälje till Västerhaninge. Inte så jävla blodigt kan tyckas; 3,4 mil. Och det är förvisso sant om det bara är avståndet vi mäter. Men stigningen förbi kriminalvårdsanstalten Hall borde ha varit en varning, det här kan bli jobbigt, men nej då. Ös på, eller hur var det vi sa där på stationen vid Östertälje; "Vi går ut lugnt, va?". Eller hur. Det tog inte många kilometer för än vi låg och växeldrog. Sen trodde till råga på allt att vi hade åkt fel och nu var på väg till Nynäshamn. Ok, 5 mil ska vi väl klara tänkte vi och drog ner lite på tempot så att vi kunde surra lite med varandra och så att vi skulle orka sträckan. Sen kommer det efter ett tag en skylt: Västerhaninge 14. Vi tar naturligtvis av och börjar ösa på igen. Sen tar det nästan stopp. "Vad fan händer", ropar Marathonmannen, "antingen är det en stigning eller nåt fel på asfalten. Jag flåsar som en pensionerad bandhund efter honom och kastar ett getöga över högeraxeln, fan vilken jävla stigning och den bara fortsätter. När vi kommit runt en sväng och backen bara fortsätter går jag rakt in i väggen; mjölksyran får benen att stumna till två stockar. Platsen vi befinner oss på heter tydligen Rosenhill. Lårenhill hade varit ett mer passande namn. Har du väl gått in i väggen finns det inte många vägar ut, det är bara att försöka hitta ett tempo som gör att du kan ta dig i mål. I backarna upp mot Västerhaninge kände jag helt plötsligt "ah vad fan nu är det bara EN backe kvar" och jag lägger i allt vad jag har kvar på de tyngsta växlarna och spurtar förbi Marathonmeannen i backens början, han försöker hänga på men jag lyckas hålla honom ifrån mig över krönet. Då upptäcker jag att det inte var sista backen. Det var den nästsista.
Vi kom fram. Ölen var nästan för kall en dag som denna. Pommesen och bean var som manna från himlen. Ska jag skylla på nåt? Jag var väl inte helt kry. Vill jag göra om det? Jo, men först ska vi nog undersöka den längre vägen, jag misstänker att den har färre mördarstigningar.
he just loved to live that way and he loved to steal your money"
Kanske var musiken som väckte mig en varning. Jo, så var det nog. Skit i vägen förbi Hall, var nog den undermedvetna varningen. Men inte lyssnade jag inte.
Marathonmannen och jag bestämde oss för en ny tur: Östertälje till Västerhaninge. Inte så jävla blodigt kan tyckas; 3,4 mil. Och det är förvisso sant om det bara är avståndet vi mäter. Men stigningen förbi kriminalvårdsanstalten Hall borde ha varit en varning, det här kan bli jobbigt, men nej då. Ös på, eller hur var det vi sa där på stationen vid Östertälje; "Vi går ut lugnt, va?". Eller hur. Det tog inte många kilometer för än vi låg och växeldrog. Sen trodde till råga på allt att vi hade åkt fel och nu var på väg till Nynäshamn. Ok, 5 mil ska vi väl klara tänkte vi och drog ner lite på tempot så att vi kunde surra lite med varandra och så att vi skulle orka sträckan. Sen kommer det efter ett tag en skylt: Västerhaninge 14. Vi tar naturligtvis av och börjar ösa på igen. Sen tar det nästan stopp. "Vad fan händer", ropar Marathonmannen, "antingen är det en stigning eller nåt fel på asfalten. Jag flåsar som en pensionerad bandhund efter honom och kastar ett getöga över högeraxeln, fan vilken jävla stigning och den bara fortsätter. När vi kommit runt en sväng och backen bara fortsätter går jag rakt in i väggen; mjölksyran får benen att stumna till två stockar. Platsen vi befinner oss på heter tydligen Rosenhill. Lårenhill hade varit ett mer passande namn. Har du väl gått in i väggen finns det inte många vägar ut, det är bara att försöka hitta ett tempo som gör att du kan ta dig i mål. I backarna upp mot Västerhaninge kände jag helt plötsligt "ah vad fan nu är det bara EN backe kvar" och jag lägger i allt vad jag har kvar på de tyngsta växlarna och spurtar förbi Marathonmeannen i backens början, han försöker hänga på men jag lyckas hålla honom ifrån mig över krönet. Då upptäcker jag att det inte var sista backen. Det var den nästsista.
Vi kom fram. Ölen var nästan för kall en dag som denna. Pommesen och bean var som manna från himlen. Ska jag skylla på nåt? Jag var väl inte helt kry. Vill jag göra om det? Jo, men först ska vi nog undersöka den längre vägen, jag misstänker att den har färre mördarstigningar.
fredag 19 oktober 2007
Rauk On!
Trött och hemkommen från ett vackert höstsprakande Gotland. Vilken låt jag hade i huvudet minns jag inte längre, men det kan ha varit så jävla illa att det var ett svenskt hårdrocksband, som jag inte kan namnet på, som sjunger nåt om "Bring me anyone" eller nåt lika fantasilöst.
Nå, några turistbilder blev det ändå:
Nå, några turistbilder blev det ändå:
torsdag 18 oktober 2007
Blåsarr
Pa rarara - Pa dadada - Pa rarara
Pa rarara - Pa dadada - Pa rarara
Hör ni blåset? Jag minns inte vilken låt, men det kommer från Linton Kwesi Johnsons Forces of Victory. Jag brukar ha det i skallen ibland, särskilt när jag är ute och går; drivet i blåset för en framåt på nåt vis, precis som i låten.
***
Idag bär det av till Gotland. Tanken var att kombinera arbete och cykling, men dessvärre hade Gotlandsfärjan ingen tur hem på lördagseftermiddagen, så nu blir det bara jobb. Men trots det känns det lite skönt med ett miljöombyte, även om det bara handlar om två dar.
Hinner jag, så sjunger jag nåt för er från Visby.
Pa rarara - Pa dadada - Pa rarara
Hör ni blåset? Jag minns inte vilken låt, men det kommer från Linton Kwesi Johnsons Forces of Victory. Jag brukar ha det i skallen ibland, särskilt när jag är ute och går; drivet i blåset för en framåt på nåt vis, precis som i låten.
***
Idag bär det av till Gotland. Tanken var att kombinera arbete och cykling, men dessvärre hade Gotlandsfärjan ingen tur hem på lördagseftermiddagen, så nu blir det bara jobb. Men trots det känns det lite skönt med ett miljöombyte, även om det bara handlar om två dar.
Hinner jag, så sjunger jag nåt för er från Visby.
onsdag 17 oktober 2007
Ärftlig sjukdom
"and walking arm in arm
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again"
Lustigt. Dottern och jag hade samma låt i skallen i morse; Regina Spektors 'On the Radio'. Dottern muttrade nåt om den "dåliga låten som hon inte kunde få ur huvudet". Själv var jag rätt nöjd, dels med att jag hade en låt som jag gillar i skallen, jag vet ju av erfarenhet att det kan vara mycket värre, dels att dottern tydligen också har begåvats med en morgonjukebox. Det gör ju att jag inte behöver känna mig så ensam i min "sjukdom", utan har nån i familjen att snacka musik med på morgonen. En annan lustig detalj var att hon snabbt lyckades få bort den "dåliga låten" genom att be mig vissla visselslingan i Mange Schmidt-låten 'Giftig'. Åtta bast och kan redan knepen! Mmm. Stolt pappa.
you hope it don't get harmed
but even if it does
you'll just do it all again"
Lustigt. Dottern och jag hade samma låt i skallen i morse; Regina Spektors 'On the Radio'. Dottern muttrade nåt om den "dåliga låten som hon inte kunde få ur huvudet". Själv var jag rätt nöjd, dels med att jag hade en låt som jag gillar i skallen, jag vet ju av erfarenhet att det kan vara mycket värre, dels att dottern tydligen också har begåvats med en morgonjukebox. Det gör ju att jag inte behöver känna mig så ensam i min "sjukdom", utan har nån i familjen att snacka musik med på morgonen. En annan lustig detalj var att hon snabbt lyckades få bort den "dåliga låten" genom att be mig vissla visselslingan i Mange Schmidt-låten 'Giftig'. Åtta bast och kan redan knepen! Mmm. Stolt pappa.
tisdag 16 oktober 2007
Pausmusik
"Your face is pasty 'cause you've gone and got so wasted, what a surprise.
Don't want to look at your face 'cause it's makin' me sick.
You've gone and got sick on my trainers,
I only got these yesterday.
Oh, my gosh, I cannot be bothered with this."
Ibland har jag inget att säga, ingenting alls. Ibland jättemycket, men orkar inte. Idag orkar jag inte säga ett knyst.
Don't want to look at your face 'cause it's makin' me sick.
You've gone and got sick on my trainers,
I only got these yesterday.
Oh, my gosh, I cannot be bothered with this."
Ibland har jag inget att säga, ingenting alls. Ibland jättemycket, men orkar inte. Idag orkar jag inte säga ett knyst.
måndag 15 oktober 2007
Lokko är värd en ursäkt - av Svenskan
"My girls mad at me
Been on the telephone for an hour
We hardly said a word
I tried and tried but I could not be heard"
Ok, i diskussionen om huruvida Lokko censurerade Lessing eller ej kan man konstatera att det finns, minst, tre texter utifrån samma situation eller huvudartikel. I papperstidningen, finns den berömda svordomen med. I den artikel som toppade ettan på nätupplagan fanns den inte med. När diskussionens vågor börjar svalla på min kommentarstråd, letar jag lite till i Svenskans nättidning och hittar en annan artikel och där fanns svordomen med, översatt, vilket den inte var i papperstidningen.
Jag kan bara förhålla mig till de saker jag läser, inget annat. Jag läste artikeln som toppade nätupplagan. Och utifrån den var rubriken befogad. Eftersom att det var huvudnyheten. Om det nu är en redigerare som slaktat texter utan större känsla för sak och person är det bara att beklaga. Självfallet bör Lokko ha en ursäkt, av sin arbetsgivare. Inte av mig.
***
Manu Chao lirade på Hovet igår och jag var där. Det svängde väl rätt rejält ibland. Jo, jag dansade. Men det blev till slut väldigt tjatigt. Tyvärr använder bandet sig av endast tre växlar: Oipunk, reggaegung och reggaegitarrkomp. Nämen förlåt, det var ett stänk salsa och en liten rumba också, båda med oipunk i sig. Det blir på tok för trist under två timmar. Kvällen avslutades på Imperiet i skatteskrapan.
Been on the telephone for an hour
We hardly said a word
I tried and tried but I could not be heard"
Ok, i diskussionen om huruvida Lokko censurerade Lessing eller ej kan man konstatera att det finns, minst, tre texter utifrån samma situation eller huvudartikel. I papperstidningen, finns den berömda svordomen med. I den artikel som toppade ettan på nätupplagan fanns den inte med. När diskussionens vågor börjar svalla på min kommentarstråd, letar jag lite till i Svenskans nättidning och hittar en annan artikel och där fanns svordomen med, översatt, vilket den inte var i papperstidningen.
Jag kan bara förhålla mig till de saker jag läser, inget annat. Jag läste artikeln som toppade nätupplagan. Och utifrån den var rubriken befogad. Eftersom att det var huvudnyheten. Om det nu är en redigerare som slaktat texter utan större känsla för sak och person är det bara att beklaga. Självfallet bör Lokko ha en ursäkt, av sin arbetsgivare. Inte av mig.
***
Manu Chao lirade på Hovet igår och jag var där. Det svängde väl rätt rejält ibland. Jo, jag dansade. Men det blev till slut väldigt tjatigt. Tyvärr använder bandet sig av endast tre växlar: Oipunk, reggaegung och reggaegitarrkomp. Nämen förlåt, det var ett stänk salsa och en liten rumba också, båda med oipunk i sig. Det blir på tok för trist under två timmar. Kvällen avslutades på Imperiet i skatteskrapan.
söndag 14 oktober 2007
Sunday Morning
"And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again"
Jag måste ha fått virus i hårddisken. Två damer på två dar. Inget testosteron som gapar och skriker när jag ligger där på kudden. Kate Nashs och Regina Spektors låtar skjöljer ur mig från bingen. Ingen otrevlig upplevelse alls. När vaknade jag senast till musik skapad av en kvinna? Ah, nu vet jag! Det var tack och lov inte så länge sen; det var förra söndagen då the Supremes sparkade upp mig ur sängen. Anar jag ett mönster? Är det så att om jag är ledig, utan en massa krav på mig, då tar kvinnorna över? Då ser de chansen att få fritt spelrum utan att en massa ovidkommande krav tar överhanden? Då måste jag bli ledig oftare.
***
I kväll lirar Manu Chao på Hovet och jag ska dit. Sist jag var där och såg ett band var nog 1984 då Joe Strummer och Paul Simonon trodde att The Clash var nåt som skulle funka utan Mick Jones och Topper Headon. Det var löjligt. Jag och min dåvarande gitarrist gick ut och käkade korv under Complete Control. Så plågsamt var det.
Vi får se vad kvällen ger. Risken är väl stor att man blir lite svettig.
På Springsteen 1980 hoppade jag sönder en stol.
På The Clash 1981 räddade ett skinhead livet på mig när jag låg längst ned under stor hög med människor samtidigt som jag hade en stol tryckt mot halsen. Precis när det svartnade känner jag hur trycket lättar och hur en arm sliter upp mig från golvet. Helt plötsligt står jag på en stol med en skinnskalle som håller armen om mig. En minst sagt bisarr känsla infinner sig. Jag står där i nån låt utan att kunna koncentrera mig på nånting. Tackar för hjälpen, hasplar ur mig nån ursäkt och går därifrån. Jag har många gånger under mitt liv tänkt på den där händelsen. Och är det en enda människa på den här jorden som jag skulle vilja bjuda på en öl är det den där killen som räddade livet på mig. Det skulle kännas bra.
***
Men innan kvällens begivenheter ska den Svarte springaren vädras. Var Marathonmannen och jag ska ta vägen idag har vi inte bestämt än. Men det löser sig. Antingen blir det pizzerian i Ösmo eller krogen i Västerhaninge som får besök.
UPPDATERING: Vi skiter nog i Ösmo och Västerhaninge, det blir nog Åsens krog som får ett besök efter turen.
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again"
Jag måste ha fått virus i hårddisken. Två damer på två dar. Inget testosteron som gapar och skriker när jag ligger där på kudden. Kate Nashs och Regina Spektors låtar skjöljer ur mig från bingen. Ingen otrevlig upplevelse alls. När vaknade jag senast till musik skapad av en kvinna? Ah, nu vet jag! Det var tack och lov inte så länge sen; det var förra söndagen då the Supremes sparkade upp mig ur sängen. Anar jag ett mönster? Är det så att om jag är ledig, utan en massa krav på mig, då tar kvinnorna över? Då ser de chansen att få fritt spelrum utan att en massa ovidkommande krav tar överhanden? Då måste jag bli ledig oftare.
***
I kväll lirar Manu Chao på Hovet och jag ska dit. Sist jag var där och såg ett band var nog 1984 då Joe Strummer och Paul Simonon trodde att The Clash var nåt som skulle funka utan Mick Jones och Topper Headon. Det var löjligt. Jag och min dåvarande gitarrist gick ut och käkade korv under Complete Control. Så plågsamt var det.
Vi får se vad kvällen ger. Risken är väl stor att man blir lite svettig.
På Springsteen 1980 hoppade jag sönder en stol.
På The Clash 1981 räddade ett skinhead livet på mig när jag låg längst ned under stor hög med människor samtidigt som jag hade en stol tryckt mot halsen. Precis när det svartnade känner jag hur trycket lättar och hur en arm sliter upp mig från golvet. Helt plötsligt står jag på en stol med en skinnskalle som håller armen om mig. En minst sagt bisarr känsla infinner sig. Jag står där i nån låt utan att kunna koncentrera mig på nånting. Tackar för hjälpen, hasplar ur mig nån ursäkt och går därifrån. Jag har många gånger under mitt liv tänkt på den där händelsen. Och är det en enda människa på den här jorden som jag skulle vilja bjuda på en öl är det den där killen som räddade livet på mig. Det skulle kännas bra.
***
Men innan kvällens begivenheter ska den Svarte springaren vädras. Var Marathonmannen och jag ska ta vägen idag har vi inte bestämt än. Men det löser sig. Antingen blir det pizzerian i Ösmo eller krogen i Västerhaninge som får besök.
UPPDATERING: Vi skiter nog i Ösmo och Västerhaninge, det blir nog Åsens krog som får ett besök efter turen.
lördag 13 oktober 2007
Förlåt
"Thursday night, every thing's fine, except you've got that look in your eye
when I'm tellin' a story and you find it boring,
you're thinking of something to say.
You'll go along with it then drop it and humiliate me in front of our friends"
En ursäkt är nog på sin plats: Förlåt. Men jag visste inte. Jo, att nåt var tokigt det märkte jag ju för allting fungerade inte som det skulle. Fast att det var så illa hade jag faktiskt inte en aning om. Vad det här inlägget handlar om? Spam. Min dator har varit kidnappad i nån månad eller så. Jag fick ett brev från internetleverantören häromdan, men jag öppnade den inte förräns i går, trodde det var räkningen, då Marathonmannen satt och försökte komma underfund med felet. "Vi har indikationer på att Er dator är föremål för intrång av utomstående". Skojar ni? När vi väl upptäckte felet och såg hur programmet arbetade satt vi bara och gapade; jävlar vad de där programmen arbetar! Spammen dundrar iväg som skjutna ur en AK4. Det tog Marathonmannen ett par timmars jobb att få stopp på eländet. Men det gick nog ingen nöd på honom; min uppgift var att se till att vinglaset inte var tomt och när vinet var slut att han fick sig en ordentlig whiskey innan han pallrade sig hem. Så till alla er som fått brevlådorna fulla av Gud vet vad, förlåt.
when I'm tellin' a story and you find it boring,
you're thinking of something to say.
You'll go along with it then drop it and humiliate me in front of our friends"
En ursäkt är nog på sin plats: Förlåt. Men jag visste inte. Jo, att nåt var tokigt det märkte jag ju för allting fungerade inte som det skulle. Fast att det var så illa hade jag faktiskt inte en aning om. Vad det här inlägget handlar om? Spam. Min dator har varit kidnappad i nån månad eller så. Jag fick ett brev från internetleverantören häromdan, men jag öppnade den inte förräns i går, trodde det var räkningen, då Marathonmannen satt och försökte komma underfund med felet. "Vi har indikationer på att Er dator är föremål för intrång av utomstående". Skojar ni? När vi väl upptäckte felet och såg hur programmet arbetade satt vi bara och gapade; jävlar vad de där programmen arbetar! Spammen dundrar iväg som skjutna ur en AK4. Det tog Marathonmannen ett par timmars jobb att få stopp på eländet. Men det gick nog ingen nöd på honom; min uppgift var att se till att vinglaset inte var tomt och när vinet var slut att han fick sig en ordentlig whiskey innan han pallrade sig hem. Så till alla er som fått brevlådorna fulla av Gud vet vad, förlåt.
fredag 12 oktober 2007
Friday Night - Uptight!
Okidoki, för er som sitter och somnar framför datorn. Här har jag nåt som jag måste dela med mig av. So simmer down:
Lokko censurerar Lessing
"You're trying to make your mark in society
Using all the tricks that you used on me
You're reading all those high fashion magazines
The clothes you're wearin' girl are causing public scenes"
Ibland måste en svordom finnas med i ett citat av det enkla skälet att det säger något om personen som just har uttalat den. I Doris Lessings fall räcker det inte med den här svala översättningen som Andres Lokko gör i Svenskan: - Men ärligt talat har jag vid det här laget vunnit alla andra litterära priser man kan vinna i Euriopa förutom just det här. Så det är ju förstås fantastiskt.
Överhuvudtaget är citat slappt. Lessing avbryter journalisten och säger: - Look, I won all the prizes in Europe. Det är inte riktigt detsamma som "Men ärligt talat...". Sen kommer den viktiga passus som Lokko inte vill ha med, men som säger så mycket om denna 87-åriga dam: "Every bloody one". Hur kan man låta bli att ta med svordomen, det övergår mitt förstånd.
***
Att citat tillskrivs Sex Pistols här nere är för att det var den versionen som min mentala juxebox drog igång, inte the Monkees.
Using all the tricks that you used on me
You're reading all those high fashion magazines
The clothes you're wearin' girl are causing public scenes"
Ibland måste en svordom finnas med i ett citat av det enkla skälet att det säger något om personen som just har uttalat den. I Doris Lessings fall räcker det inte med den här svala översättningen som Andres Lokko gör i Svenskan: - Men ärligt talat har jag vid det här laget vunnit alla andra litterära priser man kan vinna i Euriopa förutom just det här. Så det är ju förstås fantastiskt.
Överhuvudtaget är citat slappt. Lessing avbryter journalisten och säger: - Look, I won all the prizes in Europe. Det är inte riktigt detsamma som "Men ärligt talat...". Sen kommer den viktiga passus som Lokko inte vill ha med, men som säger så mycket om denna 87-åriga dam: "Every bloody one". Hur kan man låta bli att ta med svordomen, det övergår mitt förstånd.
***
Att citat tillskrivs Sex Pistols här nere är för att det var den versionen som min mentala juxebox drog igång, inte the Monkees.
torsdag 11 oktober 2007
Songs of Freedom
"Emancipate yourselves from mental slavery;
None but ourselves can free our minds"
Idag var det tufft att ta sig upp ur sängen, kudden höll fast huvudet och täcket slingrade sig runt kroppen som en boaorm i färd med att kalasa på sitt byte och det här bytet hade gärna låtit sig smaka. Men sen tog konventionerna vid och upp stolpade jag. Drog igång mokabryggaren (sorry, mr Korrektiv, men jag använder också mokabryggare för att få liv i maskineriet) och gick in till dottern för att få liv i henne. Hon är bara åtta bast och trynar som en hel tonåring. Hur det ska bli när hon väl blir tonåring törs jag inte ens tänka på.
***
Kommer ni ihåg när man skulle välja pensionssparande? I brevlådan låg helt plötsligt ett gigantiskt kuvert med en massa namn på fondbolag som man aldrig tidigare hade hört talas om; det var den nya valfriheten: "Varsågod! Klanta till det ordentligt för egna pengar och på egen risk. Vi, staten, tar gärna så lite ansvar för dig som medborgare som möjligt." Bland alla fondbolag var det ett litet antal som berömde sig för att vara "etiska", lite dyrare, men bättre för samvetet. Borde vara en god affärsidé i ett land där cirka halva befolkningen röstar på sossarna, miljöpartiet och vänstern kan man tycka. Nu blev det väl ingen rusning till de fonderna, trots aggressiv marknadsföring. Kanske var det tur. Ty nu visar det sig att dessa fonder i innehåll inte nämnvärt skiljer sig från de andra (oetiska) fonderna. En annan är inte så där jätteförvånad. Ska du få maximal utdelning säger logiken att du inte kan dalta; kör sönder människor och miljö, de kostnaderna är bara jordnötter om du vill få ut så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Vilket är kvartalskapitalismen grundidé. Vill du ha en förändring till stånd? Då får du nog lyfta på arslet och börja göra nåt själv.
None but ourselves can free our minds"
Idag var det tufft att ta sig upp ur sängen, kudden höll fast huvudet och täcket slingrade sig runt kroppen som en boaorm i färd med att kalasa på sitt byte och det här bytet hade gärna låtit sig smaka. Men sen tog konventionerna vid och upp stolpade jag. Drog igång mokabryggaren (sorry, mr Korrektiv, men jag använder också mokabryggare för att få liv i maskineriet) och gick in till dottern för att få liv i henne. Hon är bara åtta bast och trynar som en hel tonåring. Hur det ska bli när hon väl blir tonåring törs jag inte ens tänka på.
***
Kommer ni ihåg när man skulle välja pensionssparande? I brevlådan låg helt plötsligt ett gigantiskt kuvert med en massa namn på fondbolag som man aldrig tidigare hade hört talas om; det var den nya valfriheten: "Varsågod! Klanta till det ordentligt för egna pengar och på egen risk. Vi, staten, tar gärna så lite ansvar för dig som medborgare som möjligt." Bland alla fondbolag var det ett litet antal som berömde sig för att vara "etiska", lite dyrare, men bättre för samvetet. Borde vara en god affärsidé i ett land där cirka halva befolkningen röstar på sossarna, miljöpartiet och vänstern kan man tycka. Nu blev det väl ingen rusning till de fonderna, trots aggressiv marknadsföring. Kanske var det tur. Ty nu visar det sig att dessa fonder i innehåll inte nämnvärt skiljer sig från de andra (oetiska) fonderna. En annan är inte så där jätteförvånad. Ska du få maximal utdelning säger logiken att du inte kan dalta; kör sönder människor och miljö, de kostnaderna är bara jordnötter om du vill få ut så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Vilket är kvartalskapitalismen grundidé. Vill du ha en förändring till stånd? Då får du nog lyfta på arslet och börja göra nåt själv.
onsdag 10 oktober 2007
Fejsbok
"I get up in the evening, and I aint got nothing to say
I come home in the morning, I go to bed feeling the same way
I aint nothing but tired, man Im just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help"
Näe, jag vaknade inte med Springsteen i skallen. Men jag har redan hunnit nynna den minst ett dussin gånger idag. De raderna känns som höstens tema. De kan med fördel puzzlas ihop med Iggy: "I'm Bored, I'm the chairman of the bored, I'm a lengthy monologue. I'm livin' like a dog".
***
En polare uppmanade mig att sajna upp mig på fejsboken. Ok, kan jag väl göra, tänkte jag. Så de senaste två dagarna har jag regrederat till min dotters nivå; sitter och samlar vänner digitalt. Wow! Näe, inte det minsta. Det enda som var lite kul var att få kontakt med ett par gamla flörtar och se att de var vid liv. I övrigt, förbannat överreklamerat. Eller som en annan gammal polare skrev:
"På nåt sätt känns det lite tragiskt att det är så man ska träffa sina gamla polare och inte i verkliga livet.Men om man, som jag, sitter fast hemma så kan det ju vara ett schysst sätt att hålla koll på folk."
Och så kan man också se det.
***
Gårdagens medietavla stod Aktuellt för i inslaget om överklassgrabbarna som stampade ihjäl en jämnårig. I inslaget om att de redan dömts på nätet filmades nån sajt och det var inte svårt att se ett namn där. Lägger man ihop att det i andra medier framgått att grabben tillhör en inflytelserik familj var det spot on. En snabb googling och jag fick fram samtliga namn. Ganska osmakligt av Aktuelltredaktionen om ni frågar mig.
I come home in the morning, I go to bed feeling the same way
I aint nothing but tired, man Im just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help"
Näe, jag vaknade inte med Springsteen i skallen. Men jag har redan hunnit nynna den minst ett dussin gånger idag. De raderna känns som höstens tema. De kan med fördel puzzlas ihop med Iggy: "I'm Bored, I'm the chairman of the bored, I'm a lengthy monologue. I'm livin' like a dog".
***
En polare uppmanade mig att sajna upp mig på fejsboken. Ok, kan jag väl göra, tänkte jag. Så de senaste två dagarna har jag regrederat till min dotters nivå; sitter och samlar vänner digitalt. Wow! Näe, inte det minsta. Det enda som var lite kul var att få kontakt med ett par gamla flörtar och se att de var vid liv. I övrigt, förbannat överreklamerat. Eller som en annan gammal polare skrev:
"På nåt sätt känns det lite tragiskt att det är så man ska träffa sina gamla polare och inte i verkliga livet.Men om man, som jag, sitter fast hemma så kan det ju vara ett schysst sätt att hålla koll på folk."
Och så kan man också se det.
***
Gårdagens medietavla stod Aktuellt för i inslaget om överklassgrabbarna som stampade ihjäl en jämnårig. I inslaget om att de redan dömts på nätet filmades nån sajt och det var inte svårt att se ett namn där. Lägger man ihop att det i andra medier framgått att grabben tillhör en inflytelserik familj var det spot on. En snabb googling och jag fick fram samtliga namn. Ganska osmakligt av Aktuelltredaktionen om ni frågar mig.
tisdag 9 oktober 2007
Olust skriver inga blogginlägg
"Trying to forget your generation.
You know all the ways when it's up to you.
The ends must justify the means.
I say your generation don't mean a thing to me"
Som en del av er andra har även den här killen cyklat in i väggen. Jag är skittrött på det mesta just nu. Jag skulle behöva en lång paus långt bort från datorer och jobb. Men det lär inte ske under den närmsta framtiden. Därför kommer jag inte att tvinga mig till dagliga uppdateringar av bloggen, utan bara skriva av lust. Inget annat.
You know all the ways when it's up to you.
The ends must justify the means.
I say your generation don't mean a thing to me"
Som en del av er andra har även den här killen cyklat in i väggen. Jag är skittrött på det mesta just nu. Jag skulle behöva en lång paus långt bort från datorer och jobb. Men det lär inte ske under den närmsta framtiden. Därför kommer jag inte att tvinga mig till dagliga uppdateringar av bloggen, utan bara skriva av lust. Inget annat.
söndag 7 oktober 2007
Uppför, nerför och nära döden
Yours Truly
"Keep on crying baby for you
I'm gonna keep sighin baby for you
So come on hurry
Come on and see about me"
Gårdagens cykeltutur var jobbig för att jag var bakis. Dagens cykeltur var jävligare. Jag och H dammade ner genom Kungens kurva och glömstastigen till Huddinge och ner mot Tullinge. Vid Flempan hade jag en sån där filmröst som skrek "Abort", "Abort" i huvudet, ryggen var stel som en lyckstolpe och jag trodde att dagens tur var körd. Men efter lite stretching och äppelmumsande vid Tullinge Gymnasium var det bara att fortsätta söderut på Västerhaningevägen. Planen var att komma ner till Södertäljevägen ta av mot Västerhaninge och ligga på den nån mil innan det var dags att dra norröver igen. Planen gick åt helvete. Avtagsvägen var inte skyltad så innan vi visste ordet av var vi i Tungelsta.
Näe, riktigt så fort gick det inte. Först var det ena långa uppförsbacken följd av en utförslöpa följd av en än jävligare uppförsbacke och mitt upp i alla jävla backar börjar det naturligtvis regna. Stopp och på med en regnjacka som jag lånat av Markus. Upp och på hojen igen. Efter nån timme och mitt i en av de vidrigaste uppförsbackarna känns det som om det börjar snurra i pallet och att jag inte får nån luft. Då kommer jag ihåg att John Lydon skrev i sin biografi om ett gig där han kollapsade efter tre låtar. Han hade nämligen på sig nån plasttröja från Malcolms och Viviennes shop. Kroppen gillar att andas när den arbetar. Det var bara att öppna jacka och genast kändes livet om inte lättare så något skönare. När vi hajade att vi passerat avtagsvägen var det bara att fortsätta. I uppförsbacken mot Västerhaninge frågar Marathonmannen om vi ska cykla hela vägen tillbaka. - Tror du inte att de har en pizzeria med rättigheter i Västerhaninge då, frågar jag H. "Jag trodde att vi skulle cykla tillbaka" svarar han lite smått besviket. Kan du fetglömma, tänker jag för mig själv, samtidigt som jag svarar att; "Näe, jag pallar inte".
Marathonmannen H läskar sig
Vi hittar en krog mitt i centrum som faktiskt är värd ett besök. I taket hänger fotbollshalsdukar från halva Europa. Heineken på tapp och bra pommes med bea. Hur coolt och avslappnat som helst. The locals var också trevliga och undrade var vi cyklat ifrån. "Stan", sa vi. Men ska man dricka bärs när man cyklar, undrade nåt ljushuvud. Innan en annan med ett garv konstaterade "cykling och doping hör ju ihop!". Jajamensan, sa vi och skålade med grabbarna.
Namnam
Sen tog vi pendeln hem.
lördag 6 oktober 2007
Raj, raj fiskebåt
"Ja må ja leva
Ja må ja leva
Ja må ja leva
Uti hundrade backar (utan att spy)"
Jesus vad jag är bakis! Om ett litet tag är det räsern som gäller. Tack och lov arrade jag det så finurligt att H också är bakis idag. Först lite kalv kokt i vitt vin med oliver. Till det bröd. Och rötjut. Sen Spaten oktoberfestbier. Sen kaffe och Jameson. Sen Hof Braus oktoberfestbier på OT. Sen några tjecker på Mosebacke. Sen var det paketerat och klart. Och nu är det dags att byta om och sätta sig på en cykel som går allt för fort för mig på min fölseda.
Och igår fyllde bloggen 200 inlägg. Grattis på dig.
Jag säger som Äpplet i gvsu:s satir: -Raj, raj fiskebåt.
***
Glöm inte att fila på listorna i gråvädret! Jo, och ni som bloggar; publicera dem på era bloggar, då blir det fler som läser dem och som gör egna listor.
Ja må ja leva
Ja må ja leva
Uti hundrade backar (utan att spy)"
Jesus vad jag är bakis! Om ett litet tag är det räsern som gäller. Tack och lov arrade jag det så finurligt att H också är bakis idag. Först lite kalv kokt i vitt vin med oliver. Till det bröd. Och rötjut. Sen Spaten oktoberfestbier. Sen kaffe och Jameson. Sen Hof Braus oktoberfestbier på OT. Sen några tjecker på Mosebacke. Sen var det paketerat och klart. Och nu är det dags att byta om och sätta sig på en cykel som går allt för fort för mig på min fölseda.
Och igår fyllde bloggen 200 inlägg. Grattis på dig.
Jag säger som Äpplet i gvsu:s satir: -Raj, raj fiskebåt.
***
Glöm inte att fila på listorna i gråvädret! Jo, och ni som bloggar; publicera dem på era bloggar, då blir det fler som läser dem och som gör egna listor.
fredag 5 oktober 2007
Höstdepp
"Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth"
Vild ungdom. Näe, knappast. Naprapaten var dock glad att se mig. Alltid något. På flera håll i bloggvärlden har jag märkt att folk har drabbats av höstdepressioner eller bara känner sig låga och håglösa. Här är en till. Jag är rejält uttråkad på det mesta för tillfället. Det var därför jag satte tänderna i listan Sju plattor jag inte vill leva utan. Den har varit på gång sen i augusti, men jag har inte fått till det rent stilistiskt eller för den skull vilka plattor som borde vara med. Nu vågar jag inte öppna skivskåpet på ett tag för jag vet att en del plattor är rejält lacka på mig, för de känner att de borde fått vara med. Och jag förstår dem. Det borde de.
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth
Wild, wild, wild Youth"
Vild ungdom. Näe, knappast. Naprapaten var dock glad att se mig. Alltid något. På flera håll i bloggvärlden har jag märkt att folk har drabbats av höstdepressioner eller bara känner sig låga och håglösa. Här är en till. Jag är rejält uttråkad på det mesta för tillfället. Det var därför jag satte tänderna i listan Sju plattor jag inte vill leva utan. Den har varit på gång sen i augusti, men jag har inte fått till det rent stilistiskt eller för den skull vilka plattor som borde vara med. Nu vågar jag inte öppna skivskåpet på ett tag för jag vet att en del plattor är rejält lacka på mig, för de känner att de borde fått vara med. Och jag förstår dem. Det borde de.
torsdag 4 oktober 2007
Sju plattor jag inte vill leva utan
“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”
Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:
1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.
2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:
“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”
Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.
3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.
4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.
5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.
6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.
7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.
Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.
Vilka är dina sju plattor?
onsdag 3 oktober 2007
Den gudomliga komedin fortsätter
Another One Bites the Dust borde vara dagens låt med tanke på att ytterligare en medarbetare till regeringen har fått gå/avgått. Det snurrar fort nu i maktens korridorer. Jag funderade i morse om det faktiskt inte är dags att kräva nyval: I modern tid har ingen annan regering i Sverge haft så många avhopp på grund av skandaler. Av nån outgrundlig anledning har alltid den egna vinningen varit den bakomliggande orsaken, oavsett om det handlar om skitsaker som obetalda tv-licenser eller det mer allvarliga fifflet på Carnegie. Ett nyval skulle nog för en lång tid framåt förpassa de borgerliga partierna på undantag. Och det vore naturligtvis trevligt. Men samtidigt kom jag att tänka på att jag nog aldrig tidigare fascinerats så mycket av en regering; inte ett enda satirprogram värt namnet hade kunnat klura ut ett så intrikat manus. Det enda som saknas är en ordentlig sexskandal och en muthärva. Så efter lite moget övervägande, nej det är inte dags för nyval, än. Jag har på känn att det kommer mer.
Däremot är det helt klart dags för Mats Odell att följa dem han har handplockat från Carnegie ut genom dörren. Jag skrev redan i våras om Odell som en man utan ansvar och det har nu återigen visat på ett allt för tydligt sätt. För att få Odell att gå är nog hans chef tvungen att visa honom var dörren är. Men det lär väl inte heller ske. Kanske är det nåt som går i de där kretsarna. För ingen kan väl påstå att regeringschefen hitintills har tagit nåt ansvar för dem han har utnämnt och som på ett så underhållande sätt har gjort bort sig framför kamerorna.
I Dantes tredje, fjärde, åttonde och nionde cirkel börjar det nu bli fullt av svenskar.
***
I morgon klockan 22.00 på Estadio Municipal är det Time For Heroes:
***
Morgonens låt var samma som igår. Alltså inget mer att skriva om.
Däremot är det helt klart dags för Mats Odell att följa dem han har handplockat från Carnegie ut genom dörren. Jag skrev redan i våras om Odell som en man utan ansvar och det har nu återigen visat på ett allt för tydligt sätt. För att få Odell att gå är nog hans chef tvungen att visa honom var dörren är. Men det lär väl inte heller ske. Kanske är det nåt som går i de där kretsarna. För ingen kan väl påstå att regeringschefen hitintills har tagit nåt ansvar för dem han har utnämnt och som på ett så underhållande sätt har gjort bort sig framför kamerorna.
I Dantes tredje, fjärde, åttonde och nionde cirkel börjar det nu bli fullt av svenskar.
***
I morgon klockan 22.00 på Estadio Municipal är det Time For Heroes:
***
Morgonens låt var samma som igår. Alltså inget mer att skriva om.
tisdag 2 oktober 2007
Thank You For The Music - igen
"Damn all these beautiful girls
They only wanna do your dirt
They'll have you suicidal, suicidal
When they say it's over"
Det var länge sen jag tyckte nån hip-hop svängde, men dottern har sjungit Sean Kingston i en veckas tid nu och jo, jag tycker att 'Beutiful Girls' är helt ok, förmodligen för att verserna är raggainspirerade. Och för Doo Wopen. Och Motownorkestreringen. Sen går det inte att komma ifrån att refrängen är ett riktigt häftplåster.
***
Vad använder du för nycklar för att förklara världen? Jag tror att jag främst använder två; musik och skönlitteratur. Händelser, tillstånd och känslor i mitt liv brukar jag ofta hitta referenser till i låttexter. I samtal, oavsett vad de handlar om, poppar den ena textfrasen efter den andra upp i mitt huvud som lägger samtalet på plats. Inte sällan är jag tvungen att bita mig i tungan för att inte börja sjunga låtarna. Hade jag gett efter för impulserna hade jag väl suttit inspärrad vid det här laget. Helt klart hade jag nog fått sparken.
När jag är på väg till eller från jobbet kryssar mellan horsepundarna vid centralen kommer ofta två låtar upp i skallen, dels Ebbas 'Heroinister och kontorister' och the Waterboys 'Old England'. Likheterna mellan låtarna är slående:
"journalists are dignified and everyone is civilised
and children stare with heroin eyes, heroin eyes, heroin eyes"
"kavajer & slipsar där vi hittar liken.
I Stockholms hjärta flera tusen
heroinister & strikta kontorister"
När jag tvivlar på mig själv eller på relationer, ja då kommer låtarna farande som ur en skenande jukebox. Ledsen eller glad, spelar ingen roll. Låtarkivet hittar alltid nåt som passar till just den situationen. Och passar inte låten in, blir det bara en extra twist på tillvaron.
Politik eller relationer. Hur komplexa eller intrikata problemen än kan vara, så kan du ge dig på att nån har skalat av lager efter lager av strunt för att i en låt komma fram till kärnan. Nåt som du kan ta fasta på och som kan förklara vad det hela handlar om.
Och försöker någon blända dig, eller blanda bort korten, kan du alltid tänka:
"The stars are the greatest thing you've ever seen"
***
Skulle jag ha lirat mot ett lag i så fula tröjor (länkarna öppnas på egen risk) hade jag också torskat. Jag hade hade förmodligen sprungit runt och blundat hela matchen för att slippa se eländet.
***
"Å när Bajen losar har vi ingen sorg..."
They only wanna do your dirt
They'll have you suicidal, suicidal
When they say it's over"
Det var länge sen jag tyckte nån hip-hop svängde, men dottern har sjungit Sean Kingston i en veckas tid nu och jo, jag tycker att 'Beutiful Girls' är helt ok, förmodligen för att verserna är raggainspirerade. Och för Doo Wopen. Och Motownorkestreringen. Sen går det inte att komma ifrån att refrängen är ett riktigt häftplåster.
***
Vad använder du för nycklar för att förklara världen? Jag tror att jag främst använder två; musik och skönlitteratur. Händelser, tillstånd och känslor i mitt liv brukar jag ofta hitta referenser till i låttexter. I samtal, oavsett vad de handlar om, poppar den ena textfrasen efter den andra upp i mitt huvud som lägger samtalet på plats. Inte sällan är jag tvungen att bita mig i tungan för att inte börja sjunga låtarna. Hade jag gett efter för impulserna hade jag väl suttit inspärrad vid det här laget. Helt klart hade jag nog fått sparken.
När jag är på väg till eller från jobbet kryssar mellan horsepundarna vid centralen kommer ofta två låtar upp i skallen, dels Ebbas 'Heroinister och kontorister' och the Waterboys 'Old England'. Likheterna mellan låtarna är slående:
"journalists are dignified and everyone is civilised
and children stare with heroin eyes, heroin eyes, heroin eyes"
"kavajer & slipsar där vi hittar liken.
I Stockholms hjärta flera tusen
heroinister & strikta kontorister"
När jag tvivlar på mig själv eller på relationer, ja då kommer låtarna farande som ur en skenande jukebox. Ledsen eller glad, spelar ingen roll. Låtarkivet hittar alltid nåt som passar till just den situationen. Och passar inte låten in, blir det bara en extra twist på tillvaron.
Politik eller relationer. Hur komplexa eller intrikata problemen än kan vara, så kan du ge dig på att nån har skalat av lager efter lager av strunt för att i en låt komma fram till kärnan. Nåt som du kan ta fasta på och som kan förklara vad det hela handlar om.
Och försöker någon blända dig, eller blanda bort korten, kan du alltid tänka:
"The stars are the greatest thing you've ever seen"
***
Skulle jag ha lirat mot ett lag i så fula tröjor (länkarna öppnas på egen risk) hade jag också torskat. Jag hade hade förmodligen sprungit runt och blundat hela matchen för att slippa se eländet.
***
"Å när Bajen losar har vi ingen sorg..."
måndag 1 oktober 2007
Dålig efterfrågan går ut över miljön
"Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år"
Jag kan inte riktigt släppa irritationen över SJ. Visste ni att det finns en organisation som heter cykelfrämjandet? De har uppmärksammat att SJ inte längre tillåter hojar på tågen. Tror ni att de bedriver nån kampanj på sin hemsida för att få SJ att ta sitt förnuft till fånga? Nix. De konstaterar bara faktum. I stället kommer de med det matnyttiga tipset att ta flyget eftersom att en normal jonne inte överstiger bagagevikten. Tack ska ni ha! Vet ni vad, cykelfrämjandet? Jag är glad över att jag inte är medlem i er organisation.
Nu är jag lite antik, jag gillar tåg, även om SJ och alla andra tågbolag sabbat upplevelsen genom att de imiterar flyget i inredningsdesignen. Trots det föredrar jag tåg. Jag gillar mötena och samtalen som kan ske på ett tåg. Jag tror aldrig att jag har haft några minnesvärda konversationer med främmande människor på ett flygplan. Har du?
Här har ni felet i ett nötskal när det gäller SJ och deras lismande miljömedvetande: "Du kan inte skicka resväskor och bagage med SJ längre eftersom efterfrågan har varit så låg."*
Miljömedvetande kommer inte gratis. Och krockar marknadskrafterna med miljön är det miljön som får stå kvar på perrongen. Tack SJ för att ni på ett så tydligt sätt berättar sanningen.
*SJ:s hemsida om bagage och förvaring.
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står.
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörn gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år"
Jag kan inte riktigt släppa irritationen över SJ. Visste ni att det finns en organisation som heter cykelfrämjandet? De har uppmärksammat att SJ inte längre tillåter hojar på tågen. Tror ni att de bedriver nån kampanj på sin hemsida för att få SJ att ta sitt förnuft till fånga? Nix. De konstaterar bara faktum. I stället kommer de med det matnyttiga tipset att ta flyget eftersom att en normal jonne inte överstiger bagagevikten. Tack ska ni ha! Vet ni vad, cykelfrämjandet? Jag är glad över att jag inte är medlem i er organisation.
Nu är jag lite antik, jag gillar tåg, även om SJ och alla andra tågbolag sabbat upplevelsen genom att de imiterar flyget i inredningsdesignen. Trots det föredrar jag tåg. Jag gillar mötena och samtalen som kan ske på ett tåg. Jag tror aldrig att jag har haft några minnesvärda konversationer med främmande människor på ett flygplan. Har du?
Här har ni felet i ett nötskal när det gäller SJ och deras lismande miljömedvetande: "Du kan inte skicka resväskor och bagage med SJ längre eftersom efterfrågan har varit så låg."*
Miljömedvetande kommer inte gratis. Och krockar marknadskrafterna med miljön är det miljön som får stå kvar på perrongen. Tack SJ för att ni på ett så tydligt sätt berättar sanningen.
*SJ:s hemsida om bagage och förvaring.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
