torsdag 4 oktober 2007

Sju plattor jag inte vill leva utan

“En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön
En pajas på timlön”

Kan man vara så kategorisk, kan man verkligen säga: ”Utan den här plattan vill jag inte leva”? Klart man kan. Men att därifrån tvingas till en ytterlighet, är en ’om inte situation’. Kontrafaktisk, som det heter på finspråk. Det handlar om den där skivan som om den försvann eller gick sönder så fixar man alltid ett nytt ex. Du vet den där plattan som du gladeligen pröjsar tusen spänn för att få ha i skivhyllan igen. Den där skivan som du har på cd och på vinyl bara för därför att. Vet du vilken skiva jag menar? Det här är mina sju plattor:

1. Blood On The Tracks, Bob Dylan, 1974. Kan en skiva lära en nånting? Jag tror det. Blood On The Tracks lärde mig att respektera när kärleken går. If You See Her, Say Hello är förmodligen en av de vackraste låtar som nånsin skrivits.

2. Exodus, Bob Marley & The Wailers, 1977. Jag får fortfarande rysningar när jag hör det smygande introt till Natural Mystic på hög volym. Bob befinner sig efter mordförsöket i exil i London. Han inspireras av punk och vågar duba till sig och skriver om sig själv:

“Rise up fallen fighters
Rise and take your stance again.
tis he who fight and run away
Live to fight another day”

Samma textrader blir också en uppmaning till dig och mig.

3. Sandinista!, The Clash, 1981. En trippel-lp är kanske idag inte så uppseendeväckande när varenda dubbel-cd i princip är en trippel. Men 1981 var det ett artistiskt självmord. Samtidigt har den här plattan följt mig genom åren. Det finns låtar som fortfarande är balsam för en trött själ: If Music Could Talk och Broadway. Låtarna som ständigt är lika aktuella: Up In Heaven (Not Only Here) och The Call Up. Låtarna vars tyngd i ett PA får basen att sparka ut dig på dansgolvet: The Magnificent Seven och One More Time. Uppräkningen kan fortsätta. Sandinista! sket fullständigt i alla regler för hur musiker ska paketera och marknadsföra sig. Här handlade det om att få ur sig allt som inspirerade dem. Och då menar jag verkligen allt. Att det finns bagateller på plattan spelar ingen som helst roll, jag hittar fortfarande nya saker som fascinerar när jag lyssnar på plattan.

4. Exile on Main Street, Rolling Stones, 1972. Knappast ett originellt val. Men det skiter jag högaktningsfullt i. Exile on Main Street är en fantastisk dubbel. Stones lät sig översköljas av den svarta amerikanska musiktraditionen och spottade ur sig ett vax som är en veritabel hyllning till alla som har inspirerat dem, utan att de låter som billiga plagiat. Det är Stones under sin absolut bästa era. Sätt på Hip Shake och jag är snabbare upp på dansgolvet än en gepard efter sitt byte.

5. Forces of Victory. Linton Kwesi Johnson, 1979. Blåsarren, tyngden, svänget. Allt sitter som en smäck på den här plattan. Linton påminner lite om Lou Reed. Samma förmåga att i texterna använda olika personliga perspektiv för att levandegöra berättelsen. Skillnaden är att Linton redan från början var politisk. Lou blev det på sin ålders höst. På Forces of Victory tar Linton itu med den brittiska rasismen. Alla får sig en fet släng av sleven; från Maggie T till kommunistpartiet. Det finns ett sug i musiken som är nästan erotisk; bas och trummor bjuder in till en suggestiv gnugga kön-dans. Helheten blir därför närmast bisarr.

6. Generation X, Generation X, 1978. Den första punk-lp:n jag köpte av Tummen i Vällingby centrum. Produktionen är lysande: Bob Andrews sylvassa gitarrer sliter och hackar dig i stycken, Mark Laffs Animal-lika trumspel ligger förvånansvärt långt fram i mixen vilket gör plattan tidlös, Tony James bas är inget plink-plonkande utan ger tyngd och stadga och Billys unga, kaxiga och fantastiska pipa. Låtarna kandiderar inte till några nobelpris, men helheten och hur de framför dem gör att jag inte kan runda Generation X första. Det är en platta som jag alltid återkommer till.

7. Clandestino, Manu Chao, 1998. Kolla en platta från nutiden! Eller åtminstone nästan. Men jag tror att det behövs cirka tio bast för att du ska veta att nåt är bra eller bara strunt. Manu Chaos första soloplatta har nu passerat nålsögat och är också en skiva jag återkommer till gång efter annan. Det finns en musikalisk lekfullhet här som jag saknar i det mesta som görs idag. Inte ens Manu själv har lyckats överträffa Clandestino. I Clandestinos fall handlar det om en otroligt väl sammanhållen platta. Låt efter låt hänger ihop och bildar ett musikaliskt radband. Jag minns fortfarande den lyckokänsla som drabbade mig när jag hörde den första gången, jag log och tänkte den här plattan kommer jag att lyssna på länge. Och det var sant.

Den här listan var den svåraste lista jag nånsin skrivit. I morgon kommer jag ångra flera av mina val och önska att en del andra plattor stod där i stället. Men det gör dom inte.

Vilka är dina sju plattor?

37 kommentarer:

Din vän sa...

Vilken rolig utmaning. Den ska jag definitivt sätta mig ner och fundera över och svara på, även om det kan ta någon timme eller två.
RS
kulturbloggen.com

Sånger från nedre botten sa...

Om det bara tar en timme har du nog fuskat...

Markus F sa...

Hmm. Album som helhet alltså. Många av dom låtar jag gillar mest är på 45-or och har hamnat på divese samlingskivor, men The harder they come är ju ett helgjutet (samlings) album. Sen så är det väl Ramones första, Velvet Undergrounds bananskiva, Patti Smiths Radio Ethiopia, Fugees The Score, The Wailers Burnin och St Etiennes So Tough.

Om jag ska välja en skiva som jag lyssnar igenom som en helhet och som jag fortfarande hittar nya saker på så är The Congos "Heart of the Congos" ett av rockhistoriens mest spännande album (fan, jag låter som en Pink Floydlyssnare!)

Förresten kan jag nog byta ut Ramones. Kan hela första plattan utantill i allafall. Nä, det får bli Dusty in Memphis i stället.

Sånger från nedre botten sa...

Markus, hur fan bar du dig åt för att kunna svara så snabbt på nåt som det tog mig en hel dag att grubbla över?

Bloggare, jag ser gärna lite utförligare redogjorda listor på era bloggar. Please!

Ankan sa...

Ska fundera och återkommer.

Panik sa...

This is the sea - the Waterboys
London Calling - the Clash
Swordfishtrombones - Tom Waits
Specials - the Specials
Life's A Riot..- Billy Bragg
Rave on - Andy White

och ja..
The rise and fall of.. - D. Bowie

Jag? Fuska? Sånt här VET man bara
;-)

MiP sa...

Ska göra ett försök. Kan ta allt från en vecka till ett halvår eller visa sig stört omöjligt. Bara tanken att komma fram till åtta vax och vara tvungen att utesluta ett ger mig andnöd i förtid. Fast sju plattor som jag vill leva utan kan ju förstås vara en alternativlista om det skiter sig.

Cege by the way sa...

spännande utmaning, 7 skivor av 3170 i samlingen, Hmm kanske tar en stund ... :-)

Märkligt kanske att jag aldrig sett storheten i Sandinista. Gillade Clash, såg dom bl a på den klassiska spelningen i Eriksdalshallen, men Sandinista fick jag aldrig något grepp om. Pinsamt nog sålde jag den efter några år ... Återkommer med min lista

Martin sa...

Jag återkommer på min sida när hjärnan slutat snurra på högvarv och jag hunnit spela Andy Whites fantastiska Rave On. Det var alldeles för länge sen. Tack för den knuffen panik.

Anonym sa...

Kärlek & Uppror, Ebba Grön - Har förföljt mig i 26 år. Det är ungefär 75% av min livslängd, hittills. Jag har aldrig funderat på att leva utan den. Jag vet inte om jag vill. Den har varit på många platser i världen tillsammans med mig.

Greatest Hits Vol 1&2, Billy Joel - Någon gång måste någon gammal party-snortare ha satt sig på en parkbänk tio år senare, torkat av sina sprutor, och undrat "Hur fan gick det här till?". Så känner jag för Billy Joel. Men jag är jävligt hooked.

Operation Mindcrime (del 1), Queensryche - Helt enkelt det bästa album jag känner till. Det tar kanske två, tre minuter, men efter inledande "Revolution Calling" påminns jag om vem jag är, var jag kommer från, och var den fd ungkommunisten i mig har gömt sig. Extremt nyttigt. Är det förresten någon som vill haka på och bränna ner riksdagshuset?
"I used to trust the media
To tell me the truth, tell us the truth
But now I've seen the payoffs
Everywhere I look
Who do you trust when everyone's a crook?
There's a
Revolution calling (repeat 3 times) You"

Heart Of Saturday Night - första exet jag ägde snodde jag från morsans skivsamling när jag flyttade hemifrån. Andra exet repades av en flickvän som J-A-G dumpade E-F-T-E-R-Å-T. Direkt efteråt. Tredje exet lånade jag ut till en tjej, glömde bort, och nu har jag två ex eftersom jag köpte ett till ex innan jag fick tillbaka tredje exet. Jag tror att man med säkerhet kan fastslå att det bara måste med på en sån här lista.
Hunky Dory, David Bowie - Jag har smätsamma minnen av den här skivan. Minnen det förmodligen kommer ta en livstid av terapi att reda ut. Men den är fördjävla bra också.
Edutainment, KRS-ONE & Boogie Down Productions - Det måste med en hiphop-skiva på den här listan. mellan jag var tjugo och tjugofem lyssnade jag enormt mycket på hiphop. Den här skivan tycker jag fortfarande håller ruskigt bra.

Doc at the radar station, Captain Beefheart - ett genis verk. Hur fan gör karln?

Anonym sa...

Det tog tjugo minuter. Vissa saker är för allvarliga för att man inte ska ha ett glasklart svar, om någon frågar. ;-)

Studiomannen sa...

SFNB: du vet hur man väcker mig. Ska ske. Snart.

CV sa...

Dåså:
http://www.kulturbloggen.com/2007/10/vilja-sju-platt.html
RS
kulturbloggen.com

Sånger från nedre botten sa...

Panik, det var en komprimerad 1979-lista kryddad med lite tidigare och senare material. Men det låter som en start på en bra fest.

YIP, du kommer aldrig kunna rangordna all skit som du vill leva utan. Men lycka till.

cege, av dessa 3170 är jag övertygad om att det finns många vax som är köpta för en eller två låtar, eller hur? Här gäller det ett helt vax.

Martin, jag ser hur du går hemma med barnet på axeln och fingrar på konvoluten.

Menader, hur i h-e fick du med Billy Joel? Annars var det en del grejer som jag inte har en susning om.

Peter, det är ett rent nöje att väcka dig!

cv, nu ska jag kolla in vad du har hittat på.

Cliff Hanger sa...

Du har bra musiksmak. :-)

Min lista:
Smurfhits 1
Smurfhits 2
Smurfhits 3
Smurfhits 4
Yabba-dabba-dance 1
Yabba-dabba-dance 3
Kramgoa låtar 156

Skämt åsido, jag måste vara tråkig och banga denna utmaning. Dels för att jag inte har ett så brinnande musikintresse (även om musik intresserar mig), dels för att jag tycker att det är omöjligt att komma på de 7 plattor som betyder mest för mig (några presumtiva kandidater finns nog inte ens i min ägo, jag köper inte så mycket musik. Har väl bortåt 150-200 cd:s, men de senaste 5 åren har jag i stort sett bara köpt Moneybrother).

Sånger från nedre botten sa...

Cliff, om du läser min lista en gång till upptäcker du en, EN, platta som är 'nutid' (1998). Utmaningen handlar inte om att vara cool, utan om vilka plattor som betyder nåt för en.

Du får en chans till.

Cege by the way sa...

OK here we go :-)

I bokstavsordning:
Jackson Browne: Late for the sky
Mary Chapin Carpenter: Shooting straight in the dark
Emmylou Harris: Wrecking ball
Joe Henry: Shuffletown
Tom Russell The rose of San Joaquin
Bruce Springsteen: Born to run
Lucinda Williams: Car wheels on a gravel road

Hmmm inte direkt spännande samling dessa sju men ...

Det finns säkert skivor som under en period varit "bättre" än dessa sju men dessa skivor är sådana som jag i perioder lyssnat sönder men som jag hela tiden går tillbaka till och som ibland överraskar med nya oupptäckta dimensionmer.

Anonym sa...

Sånger...: Som sagt - om Billy Joel - det händer att jag kärleksfullt tittar på den skivan och undrar "Hur fan gick det här till?".
Jag har funderat på att börja i ett tolvstegs-program för anonyma Billy Joel-dyrkare.
Men jag har ingen bra förklaring själv.
Det närmaste jag kan komma en rationell förklaring är att de där skivorna är gamla och mestadels analogt inspelade, vilket ger en helt annan rymd än dagens inspelningar, som i många fall låter som skit. Skit på hypermoderna casio-synthar. Vilket hans låtar är totalt befriade från.
Men det är bara en delförklaring.

Din vän sa...

hej igen: ok, jag fattar trögt ibland. Jag ska definitivt göra ett nytt försök med sju plattor i bemärkelsen cd eller LP.
Sure babe.
Men i helgen ska vi fira min äldste som fyller 18 så jag vet inte exakt när jag gör det. Men det blir. Jag gillar dessa utmaningar med musik.
RS
kulturbloggen.com

Anonym sa...

Hmmm,en platta som ej behöver funderas på är Televisions Marquee Moon resten måste sugas lite på

Olle sa...

jag gillar för mycket musik för att kunna säga bara sju skivor, men en av de sju platserna skulle ju lätt gå till "Strangeways, Here We Come" av The Smiths. sen skulle nog The Nationals "Boxer" hamna på listan också. mer än så säger jag inte (än)!

Anonym sa...

Rolig utmaning! Som jag genast hoppade på: http://blogg.passagen.se/jj.n/20071006#sju_plattor_jag_inte_vill

Anonym sa...

Blev visst inte ngn länk här så man kan klicka direkt på mitt nick "jj.n" ovanför detta inlägget :) Ev lite scrollning om ni läser det här flera dagar efter jag postat denna kommentar

Jah Hollis sa...

Markus F: Man k-a-n älska både Congos o-c-h Pink Floyd. Tro mig.

Sånger från nedre botten sa...

cege, Lucinda smög omkring min lista också.

Sidekick, vi väntar med spänning på resten.

Olle, sju är utmaningen. Kill your darlings!

Jah, är du säker? Det låter mer som ett sjukdomstillstånd.

Cliff Hanger sa...

Jo, jag hade inte en tanke på att det skulle handla om att vara aktuell och modern. Men jag menade mer att det var ett tecken på mitt falnande musikintresse att jag inte köpt några skivor på sistone (jo, jag vet att man kan ladda ner också, men ändå). Man kan ju köpa äldre musik också, om man skulle vara riktigt intresserad.

Cliff Hanger sa...

Men jag kanske kan ta en titt i cd-hyllan och leta upp 7 favoriter i alla fall.

Din vän sa...

Då har jag väl svarat på utmaningen på rätt sätt, hoppas jag:
http://www.kulturbloggen.com/2007/10/de-sju-plattorn.html
RS
kulturbloggen.com

Anonym sa...

OK här kommer 7 plattor jag inte kan vara utan
Television-Marquee Moon(konserten på Jarlateatern förstärker storheten i skivan,vi hade biljett på 2:a bänk,men hade glömt bort att vi hoppade många stolar till spillved några veckor tidigare på Ramones så vi satt på första bänk)
Clash-London Calling(Den blev min musikaliska kompass.Alla riktningar på en dubbel,tack.)
David & David -Boomtown(Den doftar L.A. och 80-tal på ett mästerligt sätt)
Talking Heads-Remain In Light(Den bästa i deras karriär+en fantastisk kväll på Göta Lejon Först TH sen Mink DeVille)
De La Soul-3 Feet High & Rising(hiphop utan puffror & bitches,magnifik)
John Mellencamp-The Lonesome Jubilee(Sitter som en smäck+ att konserten på Hovet i samband med plattan är topp 5 i min bok)
Specials-Specials(när jag såg dom som förband till Clash på Music Machine´78 undrade jag vad i helvete är det här,punkare negrer o skinheads i samma band,otroligt sväng som öppnade musikaliska dörrar för mig)

Det var mina 7 plattor ikväll 7/10-07,nästa vecka ser den annorlunda ut

Sånger från nedre botten sa...

Sidekick, intressant lista. Talking Heads-plattan bubblade hos mig med. En sak fattar jag inte du har med nån advokatbyråpå listan: David, David & David. Varför då?

;-)

Anonym sa...

En av grabbarna i advokatbyrån,David Baerwald har gjort en knippe soloplattor som även dom är lyssningsvärda.

Jah Hollis sa...

SFNB: Jag är positive, som dom säger i USA. Jag ser det nog mer som ett tecken på en viss sundhet än som på någont sjukdomstillstånd. Man får inte bli dogmatisk när det gäller musik.

Martin sa...

Så lyckades jag också trampa i mål till slut.

Malena sa...

Jag har gjort det nu.

Anonym sa...

Idag så kvalar D`Angelos Voodoo defintivt in som en av 7 plattor jag inte kan vara utan,helgjutet sväng

Studiomannen sa...

Äntligen!

Jag har gjort den också.

John Eje Thelin sa...

Wow. Sex av dina sju är skivor jag aldrig någonsin vill höra igen (undantaget är LKJ).

Misstänker att min lista har ungefär samma effekt på dig:

Yes - Relayer
Art of Noise - The Seduction of Claude Debussy
Metallica - Master of Puppets
The Smiths - The Queen is Dead
David Shire - The Taking of Pelham 1-2-3
Squarepusher - Hard Normal Daddy
XTC - Nonsuch