Inget att säga

"I could have loved you girl
Like a planet
I could have chained your heart
To a star"

Idag är huvudet inte riktigt på plats. Igår var jag kund och blev mutad med en himla massa Staropramen. Det är nåt med Staropramens 33 cl-flaskor. Lätta att hålla i, lätta att dricka ur. Därför känns alla djupsinniga tankar, eller vilka tankar som helst, ruggigt avlägsna. Så för att inte förlänga plågan allt för mycket kastar vi oss i stället över en låt. En av mina absoluta favoriter. Varsågoda, Velvet Underground med Venus In Furs:

Nanananinana

"From Willesden to Cricklewood
Come with me and be no good
Be a mad man on the street
Sing something out like reet petite"

I förrgår ramlade jag in på akademibokhandeln på lunchen, mest för kolla om jag hittade en present till T som fyller år på lördag. Jag ramlade ut ett gäng hundralappar fattigare, men med fyra böcker i påsen. T är ett ännu större fan av Joe Strummer än vad jag är och nog hittade jag presenten alltid: Chris Salewicz Redemption Song - The Definitive Biography of Joe Strummer, har äntligen kommit på pocket och kostar cirka 130 kronor. Med ett sånt kalaspris blev det två exemplar, ett till kompisen och ett till mig själv. Jag kastade mig över förordet som handlar om hur Chris får beskedet om Strummers död och om hur han ringer och berättar den dystra nyheten för Mick Jones och om begravningen. Det var en fin skildring och på nåt märkligt sätt berör Joes död mig fortfarande. Några tårar rann ner på kudden där jag låg. Det var jag som ringde T och andra polare och berättade att Strummer var död efter att jag hade hört nyheten på radion. Vi är många som träffade honom personligen och som på ett eller annat sätt har berörts av honom.

En annan rolig bok som åkte med är The Rock Snob's Dictionary: An Essential Lexicon of Rockological Knowledge av David Kamp och Steven Daly. Jag misstänker att den förmodligen redan ligger på både Jahs och Herr Alariks nattduksbord. Och eftersom jag kom fram till kassan med tre böcker frågade kassörskan om jag inte skulle ha fyra eftersom att den fjärde är gratis. Disträ som jag ibland är hörde jag inte riktigt på, utan svarade nåt arrogant som att skulle jag ha fyra böcker så skulle jag väl komma med fyra böcker. Varpå hon leende svarar att ja det är ju mitt val om jag inte vill ha en bok grattis. Då vaknade jag. Bad om ursäkt och rusade till rea-hyllorna och slet med mig Dylan on Dylan.

Mossiga uttryck*

"But it really doesn't matter at all,
No it really doesn't matter at all, life's a gas"

T Rex. Marc Bolan. Återigen ett exempel på musik som inte har funnits i min skivsamling eftersom den har funnits hos en del polare. Nu ligger 'Electric Warrior' på hög rotation hemma hos mig. Ok, Marc Bolan var väl kanske inte helt comme il faut bland punkarna även om det förmodligen fanns fler garderobsT Rex-diggare bland punkarna än hos nån annan ungdomskultur när det begav sig. Vilket visade sig med mer eller mindre önskad tydlighet när glamrocken slog igenom.

Griel Marcus beskriver i 'Like A Rolling Stone - Bob Dylan At The Crossroads' hur uttrycket "Where it's at" var ett tidstypiskt uttryck i början av sextiotalet och som var stendött ett par år senare. Han menar att det egentligen är den enda skönhetsfläcken i hela 'Like A Rolling Stone'. T Rex 'Life's A Gas' är också ett exempel på uttryck som var så tidstypiska att de nästan är skrattretande idag. Det var säkert vanligt i London i början av sjuttiotalet. Sen skrev Sex Pistols ett svar; 'Belsen Was A Gas' (Tro det eller ej men det var faktiskt Sids låt!). I och med Pistols låt var uttrycket för evigt -och med rätta- förpassat till historien.

Trots det går jag sen i morse och nynnar på refrängen till 'Life's A Gas'.

***

Gör din årsbästalista!

Välkommen att haka på: Vilka var ditt års 12 bästa och viktigaste låtar. Gammalt eller nytt spelar ingen roll. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

***

* Mossig -a -t, något som inte längre är populärt. Vanligt uttryck på stenåldern.

Låten som nån annan skulle ha sjungit

"You said I must eat so many lemons
'cause I am so bitter.
I said:- I'd rather be with your friends mate
'cause they are much fitter."

De här textraderna har fastnat i min skalle. Snacka om död relation! Men nu ska vi inte begrava oss i låtar om döda kärleksrelationer utan om bra låtar som skulle kunna bli ändå bättre med ett annat band och sångare. Vaddå, en cover som är bättre än originalet, hör jag några av er invända. Jajamensan. I tanken kan ju allt bli hur bra som helst, eller hur? I flera år har jag från och till fått Simon & Garfunkels 'Scarborough Fair' på hjärnan och då har det märkliga inträffat att jag mer tänker mig låten som en Pogues-låt än en Simon & Garfunkel-låt. Jag hör Shanes fraseringar, hans sura tonträffar och träffade toner, hans tonläge, kort sagt jag hör Shane MacGowan inte Simon och inte Garfunkel. Ska nån sjunga andrastämman tänker jag mig Kirsty MacColl eller Sinéad O'Connor. Vilket inte är så konstigt, de har bevisat att de klarar av att sjunga mot/med Shane, något som säkert inte kan vara allt för lätt. Sen har ju The Pogues visat både en, två och fler gånger att de kan lira ballader. Det är inget fel på Simon & Garfunkels originalinspelning, inte alls. Men skulle jag få välja mellan dem och The Pogues väljer jag de senare sex av veckans sju dagar. Simon & Garfunkel var helt enkelt för polerade för min smak. De har gjort en radda fantastiska låtar, men efter en halvtimme känns det precis som när man ätit för mycket godis. Lagom doser sötsaker är ok, men i längden vill jag ha fler smaker.



***

Är det nån som är på på årets 12 bästa låtar. Det vill säga vilka tolv låtar som har betytt mest för dig under 2007. Som vanligt blir det roligare om läsaren får en förklaring till varför du har diggat just dina låtar. Färdiga listor publiceras den 13 december på var och ens blogg.

Två grader varmare, något att hoppas på?

"Why you being a dickhead for?
Stop being a dickhead
Why you being a dickhead for?
You're just fucking up situations"

Igår orkade jag inte skriva. Lusten dog med DN:s förstasida liggande på köksbordet som på hela ettan hade en illustration om klimathotet: En hand som vrider på ett spisvred som markerar gradantal. Inget fel i det. Det är uppenbart att folk fortfarande inte tror att den västerländska livsstilen påverkar miljön negativt, så nog behöver vi upplysas alltid. Men sen kom inkonsekvensen. I en av puffarna ovanför huvudnyheten: "Bästa fyndshoppingen i London. DN Resor." Det är just den här typen av livsstil som inte längre funkar. Att flyga kors och tvärs över jorden är ingen gudabenådad rättighet, det är en lyx som förvisso allt fler västerlänningar får råd med, men som kostar ofantligt mycket i miljöpåverkan. Ska en förändring komma till stånd måste transportnäringen själva bära kostnaderna för sina utsläpp. Som det är nu subventioneras en ohållbar livsstil. För att citera Markus F i en debatt efter hans inlägg Vad fan är hög standard:

"Tro det eller ej, men jag är född på en tid då backpacking i Asien ansågs som ett stort äventyr, inte som någon form av rättighet. Faktiskt var det så att flygbiljetter var så pass dyra att Trans-Sibiriska järnvägen genom Sovjet med var det bästa alternativet. Så gammal är jag.

Jag är också uppväxt under oljekrisen när OPEC drog åt kranarna så att det fanns bensinransoneringskort i Sverige. Så jag vet att när den bistra ekonomin drar åt så har man inget val."

Idag fortsatte DN:s klimatserie med vad som händer när temperaturen stiger med två grader. Karin Bojs skriver: "Totalt hotas uppemot en tredjedel av världens växt- och djurarter av utrotning när den globala medeltemperaturen stiger över två grader." Innebörden är för människan är också glasklar, miljontals människor kommer att få det ohyggligt svårt med sin vattenförsörjning. Rubriken till Karin Bojs artikel blir därför minst sagt bisarr i sammanhanget: "Än finns hopp om två grader".

Det finns ytterligare en sak som irriterar mig med DN:s serie, i papperstidningen, och det är de uteblivna råden. Vad du och jag kan göra rent praktiskt för att minska vår negativa miljöpåverkan. Risken är ju överhängande att man bara blundar när det inte presenteras några valmöjligheter. På nätet kan vi däremot ställa frågor till DN:s klimatpanel. Ok, jag har bara en fråga: Vad fan gör vi åt saken? Vore tacksam för ett svar över hela förstasidan i morgondagens tidning.

***

Det var först under frukostbestyren som jukeboxen drog igång med två låtar. Först Kate Nashs 'Dickhead' och sen med T Rex 'Mambo Sun'. Med de två låtarna kan det knappast bli tydligare att min mentala jukebox kan manipuleras; båda låtarna har gått varma hos mig över helgen.

Medeltida nyhetsförmedling

"My finger tips are holding onto the cracks in our foundation,
and I know that I should let go,
but I can't"

Ibland lever vi onekligen i olika tidszoner; nyheten om Bobby Byrds död läste jag om i senaste numret av Uncut. Då hade Bobby Byrd varit död i två månader. Två månader! Rena medeltiden om ni frågar mig. Vad svenska kulturmedier pysslar med kan man undra. Musikbyrån borde redan ha sänt en special till Bobby Byrds minne. Vem var då Bobby Byrd? Jo, han var mannen som tog sig an en ung James Brown efter att han avtjänat ett fängelsestraff. Bobby Byrd lät James Brown vara med i hans band, The Avons. Resten är historia. Tillsammans var de med och skapade soulen och funken. Två av de svängigaste plattorna i min samling är från tidigt sjuttiotal: James Brown's Funky People. Brown klappar händer, spelar tamburin, skriker "Yeah" och producerar sina vänner. Självklart är Bobby Byrd med. Två av de starkaste spåren, I Know You Got Soul och Hot Pants... I'm Coming, lyfts ändå mer av hans underbara pipa. Nu har pipan tysnat.



Bobby Byrd, Soul Man, 1934-2007.

***

Ankan skrev på kommentarstråden igår att det nog är dags för mig att lämna jobbet och det har han nog mer än rätt i. Men som vanligt finns det alltid, minst, ett krux. I det här fallet är det att jag verkligen älskar en del av mitt jobb. Den kreativa delen. När det är som bäst är det fantastiskt spännande och har jag otroligt stor frihet i det jag gör. Vilket jobb jag än byter till kommer det nog inte ge samma utmaningar.

You Better Move On

"Well the oppressors are trying to keep me down
Trying to drive me underground
And they think that they have got the battle won
I say forgive them Lord, they know not what they've done"

Okidoki, efter tre månader kom ett nytt försök. Arbetsgivarna kallade in mig och min arbetskamrat S för ett samtal om det "erbjudande" som de två måste ha klurat ut nån kväll i augusti. "Erbjudandet" föreslår att S och jag ska dela en tjänst, som vare sig han eller jag är intresserade av att dela. Sen ska vi ägna oss åt andra arbetsuppgifter också. "Erbjudandet" framställdes som en möjlighet att behålla våra unika kompetenser. Särskilt när det handlar om kampanjer. Hmm, räknar jag inte in en tredje arbetsuppgift här? När vare sig S eller jag gjorde vågen, hjulade eller jublade, utan uttryckte vår skepsis, kom hotet; ja då måste nån av oss gå ner på deltid om vi båda ska vara kvar. Vi fick dessutom veta att en av arbetsgivarna hade tagit mer skit av (förmodligen) nån av oss än vad han skulle ha gjort av nån annan. Aj, fan! det här måste gälla mig, tänkte jag. Nå, jag kanske ska fundera på det nästa gång mitt topplock flyger åt helvete på grund av att arbetsgivaren själv inte uppfyller sitt arbetsgivaransvar utan rör till allt, skyller på andra, och som dessutom sitter i förhandlingar med den lokala fackklubben och insinuerar att vi smiter från jobbet efter att jag har jobbat en vecka på ipren och kaffe. S är bättre än jag på att hantera den här typen av situationer. Eftersom att mötet inte resulterade i något av värde, de hade bokat in ett annat möte så gott som samtidigt, gick han och pratade med den ene av dem några timmar senare och förklarade lugnt och sakligt att han inte tänkte acceptera den här typen av maktspråk. Tjusigt! tänkte jag och imponerades av hans sinnesnärvaro. Själv gick jag och satte mig framför datorn och började, trött, att leta efter andra jobb. Igen.

Sensmoral: Din chef är alltid först och främst din chef, sen kanske din vän. Men lita inte på det.

Det ser mörkt ut

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self"

Jag måste erkänna att jag blundar, jo för det mesta gör jag nog det. Jag ser och läser rubrikerna, förstår innebörden, så är det faktiskt, jag gör mindre justeringar i mitt liv, men läser inte in mig på ämnet, trots att det nog handlar om vår överlevnad. Jag är nog som du. Klimatfrågan skrämmer skiten ur oss, samtidigt är vi så bekväma att vi inte gärna ändrar vår livsstil allt för mycket. Vi hoppas på att nån annan ska ta itu med frågan. Sorry, men det kommer aldrig att hända. Åtminstone så länge vi, du och jag också, sätter igång och protesterar på allvar. Visst det är skithäftigt att se Greenpeace aktioner på tv, men Greenpeace och deras aktioner kommer aldrig själva att förändra något. Att se aktionerna på tv kan möjligen få oss att slänga in en hundring på deras konto, inte mer, sen fortsätter vi vår ökenvandring med ett något lättare samvete. När det som verkligen behövs och som kanske skulle förändra något nu är gigantisk folklig resning, i hela västvärlden, som unisont säger: Stop! In The Name Of Love. Men här kommer det riktigt trista; en sån resning kommer inte att ske.

Med det sagt ska man inte skita i det personliga ansvaret.

Världens bästa samlingsplatta

"I got a big fat mama trying to break me.
And I love to live so pleasantly"

Jag vet inte hur det är för er, men jag har haft livslånga relationer med plattor som inte ens funnits i min samling. Plattor som mina bästa polare har och som jag lirar varje gång jag hälsar på. I och med att besöken har tunnats ut en del sen vi blev föräldrar märker jag att det finns stora hål i min skivsamling; plattor jag alltid tagit för givna saknar jag eftersom jag inte får den dos av dem som jag behöver. Ett avslöjande: för lite mer än ett år sen ägde jag inte en enda Bowie-skiva. Det blev Hunky Dory som blev min första egna Bowie-platta. En skiva som jag har älskat sen tidiga tonåren. Nu var jag bara tvungen att köpa den. Det hade gått allt för lång tid sen jag hörde den senast. Och så håller jag på för tillfället, fyller på hålen.

Ett sådant hål fylldes igår då den bästa samlinsplattan i alla kategorier låg innanför dörren när jag kom hem; The Harder They Come. Plattan har funnits i min närhet sen slutet av sjuttiotalet. De flesta av mina polare som gillar reggae har den, alltså har jag inte behövt den (ok, ok jag fattar om en del av er inte fattar). Plattan är filmmusik till filmen med samma namn. En förövrigt riktigt bra rulle. Men musiken! Herregud, jag skulle inte vilja flytta eller byta ut en låt. Allt sitter som en smäck, från Jimmy Cliffs 'You Can Get It If You Really Want' över till Scottys 'Draw Your Brakes' och så vidare. Det gör inte ett ens skit att två låtar är med två gånger på samma platta. The Harder They Come är bortom kultstatusen som den fick i och med Rude Boy, där Paul Simonon sitter på sin hotellsäng, i bar överkropp, sätter på bandaren och The Slickers 'Johnny Too Bad' fyller rummet, Paul tänder en cigg och lägger sig ner, röker och tittar i taket.

Paketet som låg innanför dörren öppnades. The Harder They Come åkte in den lilla cd-spelaren i köket. Musiken strömmade ut. Maten började laga sig själv, medan jag dansade runt och sjöng med. The Harder They Come finns nu äntligen även i mitt hem.

On a foggy afternoon

"Now Im sitting here,
Sipping at my ice cold beer,
Lazing on a sunny afternoon"

Allt tjat om Kinks de senaste dagarna betalade sig. I morse när jag drog upp persiennerna och såg dimman blev det uppenbarligen kortis i skallen; "On a foggy afternoon", började jag nynna. Inte många siffror rätt det måste medges. Och jag kunde för min själ inte få ihop melodin med texten. När mokabryggaren stod på spisen började jag ana att det var nåt knas, att text och musik inte riktigt hängde ihop och det troligen rörde sig om en Kinks-låt. Dock var det för tidigt på morgonen för att autopiloten skulle göra jobbet. Jag fick därför rota fram The Kinks 'Singles Collection' och sen var den gåtan löst. När jag nu läser texten är det inte utan att jag får bilden av en typisk moderat politiker framför mig, nästan vem som helst har det ju visat sig.

Märklig nyhetsvärdering

"Here comes a delivery
Straight from the heart of my misery
So, comes a delivery
Straight from the heart, to you"

Ibland blir jag lite brydd. Ok, för att moderaterna har fått stå rampljuset i en något mindre smickrande exponering under det senaste året. Och ok för att en magnitud av nyheter kring en person, organisation, grupp eller fenomen till slut ger en viss trötthet bland både oss läsare och journalisterna som ska skriva om eländet. Men att de två stockholmsdrakarna, DN och Svenskan, helt väljer att förtiga nyheten om att moderata ministrar, statssekreterare och pressekreterare låter oss skattebetalare stå för notan till moderaternas interna angelägenheter är minst sagt märklig. Det är inte utan jag frågar mig vilken nyhetsvärdering som ligger bakom beslutet på redaktionerna. För det kan väl aldrig vara politiskt? Heder åt Expressen som är den enda stockholmstidningen som skriver om saken.

Pete levererar

"What use am I to anyone?
Fucked, forlorn, frozen,
Beneath the summer
Don’t sing along"

Skriva nåt om landskampen? Näe, skulle inte tro det. Sånt är slöseri med bokstäver. Det är i såna här stunder jag är glad över att jag inte är sportjournalist. Förstå att behöva uppfinna ett helt nytt språk och alfabet. Egentligen är det samma sak när ens lag vinner, hur klär du det ord utan att känslan förtas?

Jag så matchen hemma hos Marathonmannen. B lagade pasta med kyckling och bacon med en av sina patenterade sallader till. De roliga med B:s sallader är att de är så goda att jag alltid käkar minst lika mycket av grönfodret som av det den serveras till. Jag släpade med mig en kasse pilsner och nu blir det reklamfilm:

Jaha, så har de gjort det i år igen. Oppigårds bryggeri fortsätter att imponera stort. Det var elakt att börja med deras Winter Ale. Brakspear Oxford Gold (som har en humla på kapsylen) funkade någorlunda direkt efter Oppigårds, men att sitta med fyra Starobrno efter det var bara löjligt. Aldrig tidigare har en tjeckisk öl smakat så metalliskt och så illa.

Som vanligt när B och jag träffas var det mycket snack om musik och eftersom Marathonmannen ville ha lite tips på ny musik snackade vi en del om musikåret. Att det på nåt sätt började med Jamie T och slutade med Kate Nash var B och jag överens om. Sen var det dags för kanintricket:

- Har du hört The View?

- Näe, jag tror inte det.

- Ok, vänta så ska du få höra, säger jag och surfar in på deras hemsida genom tv:n. Efter ett par låtar är B lika såld som jag visste att han skulle bli.

Sen kom vi in på Babyshambles i allmänhet och Pete i synnerhet. Både B och jag är grymt imponerade av senaste låten Delivery, som B anser har klara Kinks-kopplingar utan att den för den skull plagierar, snarare tar traditionen och skruvar till den efter Petes huvud. Döm själva:

VAB-dagar, sjuknärvaro och jäv

Förra onsdagen när dottern skulle sova började hon gnälla över att hon hade ont i halsen. Hon ville sova i min säng eller att jag kom och sov i hennes. Efter många om och men kvartade hon till slut in i sin egen säng. Då började jag också känna av det halsonda. Dan efter var jag däckad, medan dottern bara hade lite feber. Jag ringde till jobbet och berättade att vi var sjuka. Efter nån timme ringde en av jobbarkompisarna tillbaka och undrade om jag vabbade eller om jag var sjuk, lönekontoret ville veta. Jag försökte förklara att vi båda var sjuka. Alltså vabbade jag och var sjuk. Några dar senare kom jag underfund med varför de ville veta; det handlar ju om karensdag eller ej. Är jag sjuk blir det karensdag. Är jag jag hemma för att dottern är sjuk blir det ingen karensdag. Men hur blir det nu då? Jag har fortfarande ingen aning. Och hur gör vi med min sjuknärvaro? I måndags satt jag hemma och skrev. Från och med tisdagen var jag på jobbet febrig och snygg. Så har det varit hela veckan. Kan jag kvitta sjuknärvaron mot sjukskrivningen, finns det nån bonus för att jag ställde upp?

***

I tisdags närde jag en from förhoppning om att helgen skulle ge en lättad arbetsbörda, jag bli friskare och att vi skulle få nåt snaskigt att skriva om från den här adressen . Jag blev klar med jobbet igår. Friskare? Ok lite då. Och som grädde på moset, ett brev på posten, lök på laxen, avslöjar DN: Mats Odells nya utförsäljningschef, Bengt-Åke Nilsson, har betydande aktieinnehav i bolag, bland annat Handelsbanken, som kan bli vinnare på utförsäljningen av de statliga bolagen. DN har lyckats med årets understatement med den här rubriksättningen:

"Innehavet är problematiskt"

Problematiskt. Jo, jag tackar. Men i kulissen står Mats Odell. Ständigt denne Mats Odell. Hädanefter får han heta teflonpannan. Herr Nilsson själv anser att han är rätt person på rätt plats och att hans bakgrund gör honom ypperlig att hantera jävsfrågor och sekretess. Nu är Herr Nilsson inte den enda i en jävssituation i det råd som har fått updraget att ge regeringen råd om utförsäljningarna. Sedan tidigare sitter Handelsbankens ordförande, Lars O Grönstedt, redan där. Nu ska således vargarna vakta fåren. Eller som en polare skrev: "Tänk er att AIK ber Hammarby sköta om spelarvärvningarna".

***

I morse var det ingen sång som kom till mig, men väl musik. Dagens låt är James Bond framförd av The Skatalites.



***

Veckans citat: - Jag medger att ilskan alltid har varit mitt bränsle. Varifrån den kommer vet jag inte riktigt, mer än på ett abstrakt plan. Och jag rekommenderar inte ilska till någon, men det har fungerat för mig. Sean Penn, DN 071116.

Ett annorlunda uppvaknande

"Baby if you just say you still care
Follow you most anywhere
Roll away the stone, roll away the stone"

Under huvvudet har jag fem kuddar för att jag inte ska vakna av hostan och det funkar. Jag vaknar klockan halv sex i stället, allt annat än utvilad. Irrar ut i köket för att få igång mokabryggaren. Då slår den till: 'Roll Away The Stone', av Mott The Hoople. Jag flinar mitt i hostandet och snörvlandet och tänker att vafan det kanske finns hopp för den här dan med. Så mina damer och herrar, varsågoda: Mott The Hoople med Roll Away The Stone.

Surfa vidare

"Cause I dont know
Eye to eye, thigh to thigh"

Ni som brukar titta in å hälsa på här får ursäkta mig för att jag inte får ur mig några längre inlägg. Men förkylningen har inte släppt taget och arbetet kräver min fulla koncentration. Det betyder att jag sitter framför datorn och tittar på medan litervis med java och ipren gör jobbet. Förhoppningsvis lättar både förkylning och arbetsbörda mot slutet av veckan. Och vem vet då kanske vi bloggare får nåt nytt och snaskigt att skriva om från den här adressen?

Another Musical Bisquit

"Wasted and wounded, it ain't what the moon did, I've got what I paid for now
See you tomorrow, hey Frank, can I borrow a couple of bucks from you
To go waltzing Mathilda, waltzing Mathilda,
You'll go waltzing Mathilda with me"

Återigen dyker den upp, Tom Traubert's Blues. Återigen helt oväntat. Och återigen kommer jag att lyssna på den innan solen går ner. Det fascinerar mig; att låtar som jag inte lyssnat på på länge kommer till mig som om jag hade hört dem det sista jag gjorde innan jag gick och la mig. Nu blir det som påminnelser eller uppmaningar; Hej! Leta upp mig! Lyssna till mig! Och när det gälller kategorin gamla favoriter är man ju tvungen att falla till föga. Grannar idag ska ni få höra Tom Waits sjunga Tom Traubert's Blues för er och mig.

Vet ni inte vilken låt jag snackar om, hittar ni den här.

Glad pappa

"My fingertips are holding onto
The cracks in our foundation,
And I know that I should let go,
But I can't"



I morse fick jag den godaste mackan jag har ätit i mitt liv. Dottern uppvaktade mig med frukost på sängen. Hade jag gjort mackan själv hade det väl varit mer ost och salami på den, men det gjorde ingenting alls; det var första gången som hon gjorde frukost åt mig!

Grattis Göteborg

Råkar du befinna dig i trakterna av Göteborg från och med måndag fram till den 13 januari ska du baxa dig iväg till Hasselblads Center. Där ställer Hasselbladspristagaren Nan Goldin ut sina bilder. 1989 träffade jag Nan tillsammans med Hatte Stiwenius som var den som tog hit henne då. Eftersom jag gick på DN:s grafiska skola kunde jag fixa affischer gratis till utställningen och slideshowen. Hatte och jag sprang runt och affischerade på alla ställen där vi trodde det fanns människor som kunde vara intresserade. Titeln, The Ballad Of Sexual Dependency, hjälpte väl till lite grann att fylla biografen till slideshowen. Det var en mäktig diabildsvisning, den grep tag i mig och ruskade runt mig. Jag vet inte om Nan kör nån slideshow den här gången, gör hon det så gå dit. Gör hon det inte ska du som är i trakterna ändå ta dig till Hasselblad Center. Det kommer det att vara värt.

Bilden ovanför är tagen av Nan Goldin.

Motsägelser

"Hands down, Im too proud for love
But with eyes shut, its you Im thinking of"
"Thursday night, every thing's fine, except you've got that look in your eye
when I'm tellin' a story and you find it boring"

Världen är lite disig idag. Till och med damråttorna i tvättstugan hade ett febrigt skimmer kring sig. Därför är det inte heller förvånande att två låtar om kärlek krockar i min skalle. Lykke Lis om hur man tar sig vidare i kärleken och Kate Nashs om hur man tar sig ur den. Som om det inte var nog började jag sjunga på 'All The Young Punks' när jag städade tvättstugan efter nån idiot till granne.

***

I huvudet går jag och funderar på ett inlägg om vänsterpartiet. Lars Ohly var ju tvungen att göra en sosse och gå ut med en avbön kring partiets skolpolitik de senaste åren. För den som orkar läsa Ohlys avbön finns den på DN debatt idag. Det är inte utan att jag oroas över den här offentliga självspäkningen. Dessvärre är jag allt för cynisk för att inte tro att vi kommer att se ett antal liknande omläggningar av politiken från sossarna och vänstern under ett par år nu; små justeringar högerut. Carl Bildts ord om den enda vägen ekar. Och känns inte också det motsägelsefullt: Sällan tidigare har opinionen varit så mycket emot en regering och dess politik. Då påbörjas ökenvandringen. Huga, som de säger i Solna. Hursom helst, skulle jag skriva nåt om vänsterpartiet skulle det antagligen bli ett långt långt inlägg och min hjärna klarar knappt att hålla fast vid en tanke åt gången just nu, så jag skippar det och ber att få återkomma.

Snuvigt

"You're way too beautiful girl
That's why it'll never work
You'll have me suicidal, suicidal
When you say it's over"

Förkyld. Eftersom dottern har gått och gnolat på Sean Kingstons låt har den fastnat i systemet. Det är en sån låt. Ni vet de där som fastnar som tuggummi oavsett om man gillar låten eller inte. I det här fallet tycker jag väl att den är ok.

***

Jag orkar inte skriva nåt klokt idag. Men det är fredag och på fredagar behöver man musik. Därför lägger jag upp lite låtar som snurrat runt i min värld de senaste veckorna.

Lykke Li, Little Bit. Ett stycke oemotståndlig pop.



Kate Nash, Foundations. Still love her.



The Madness, Nightboat To Cairo. Det svänger katten!



Bobby D, Like A Rolling Stone. "Play It Fucking Loud".



The View, The Don. Brittiskt så det förslår. Vi har hört svänget förr. Men det gör inget, de här spolingarna svänger alldeles utmärkt.



Såja, nu är det dags för sängen igen.

Frid.

Vardagslunk

"It's my heart and there's a price you have to pay
enough is enough
you played too rough with my heart
now there's a price you have to pay"

Efter ett par veckor fyllda av mer eller mindre smaklig underhållning signerad De Nya Moderaterna är det inte utan att man känner en viss tomhet när löpsedlarna flåsar om de sedvanliga bantningskurerna vi borde gå igenom och sjukdomarna som vi alla kommer att dö av. Jag trodde i svagt ögonblick att jag hade fått nog av svettiga moderatpolitiker och blåa statssekreterare som svettas och mummlar ursäkter i tv-rutan, men näe det har jag inte. Kalla mig låg eller skadeglad men jag längtar redan efter nästa skandal.

DN fick nån Lidnersk knäpp och satte fokus på en intressant detalj som jag skrev om för ett par dar sedan: Svartjobben kostar betydligt mer än bidragsfusket ,* så löd rubriken på en stort uppslagen artikel i papperstidningen den 6/11. Uppgifterna kommer samstämmigt från skatteverket och försäkringskassan. Ändå ska regeringen toksatsa på att jaga bidragsfuskare, inte på den organiserade svartjobbssektorn. Vill man vara elak, och det vill man, skulle man kunna tro att regeringen inte vill komma tillrätta med problemet av en eller annan orsak.

***

Jag har blivit tokig. Jag funderar på fullt allvar att börja med styrketräning för ryggen och spinning för konditionen på Friskis och Svettis. Men jag är grundligt trött på att min stela rygg inte blir helt bra. Och jag har börjat fantisera om att åka runt lite i Flandern i april, kanske inte hela sträckan men ändå.

***


UPPDATERING:
* Ett tack till Jah som lyckades hitta länken till slut.

Wild Youth v/s Wild Dub

Det har hittills varit en skitdag med datastrul från helvetet. Hursomhelst var starten på dan bra, Generation X Wild Youth är alltid kanon. Inspirerade av The Clash och Police & Thieves tog Generation X ut svängarna ändå mer: På singelbaksidan till Wild Youth låg Wild Dub och därmed var de förmodligen det första punkbandet, kanske det första vitingarna överhuvudtaget, som gjorde en dubversion av en låt. Det roliga med deras version är att de inte ens försökte göra reggae av den utan de dubbade en rockrökare.

Moderaternas olika måttstockar

"So messed up I want you here
In my room I want you dear
Now we're gonna be Face-to-face
And I'll lay right down In my favorite place"

Vad ska man säga om Catarina Elmsäter-Svärds uttalanden i DN? "Det är något sjukt över hela systemet. Det är ett högt skattetryck som tvingar fram sådant här." Är det några andra områden inom rättssystemet som vi anser "tvingar fram" lagbrott? Vad sägs om bankrån? "Bankerna skyltar ju med pengar och lån och jag har inte råd så det ju klart som korvspad att jag kan gå in och ta min beskärda del." Misshandel? "Om proffsboxningen hade varit tillåten så hade jag aldrig slagit Bosse på käften." Pedofili? "Ja, men barnen var ju nakna på stranden." Vem som helst hör hur dumt det låter.

Catarina Elmsäter-Svärd, ni moderater inför än den ena regeln och än den andra lagen för att "komma tillrätta med bidragsfusket". På er hemsida skriver ni: "Ett samhälle behöver tydliga regler och måste reagera skarpt och snabbt när någon bryter mot dessa regler." Men tydligen är det skillnad på folk och folk samt brott och brott. Dina partivänners brott är uppenbarligen skitsaker, enligt ditt sätt att resonera, medans en som går på a-kassa och jobbar svart ska sättas åt. Ser du hyckleriet? Dubbelmoralen? Klasshatet? Nej förmodligen inte. Och det är det som är problemet med dig och ditt parti.

En moderat skatterevolt? Nej ren girighet.

"Your face is pasty 'cause you've gone and got so wasted, what a surprise.
Don't want to look at your face 'cause it's makin' me sick.
You've gone and got sick on my trainers,
I only got these yesterday.
Oh, my gosh, I cannot be bothered with this"

Att hitta en moderat med god ekonomi som inte har fifflat med skatten blir allt mer sällsynt. För det kan omöjligt handla om ekonomi när Charlotte och Carl Cederschiöld väljer att ge fan i att betala vitt för arbete utfört i hemmet. Carl Cederschiöld har varit Stockholms ledande moderat fram till valet 2002. Han varit oppositions- och finansborgarråd och då tjänar man rätt bra. Charlotte Cederschiöld har varit EU-parlamentariker sedan 1995. Ett jobb som inte betalar sig? Nej, knappast. Snarare ett hyfsat välbetalt jobb. Man måste således fråga sig om det handlar om civil olydnad genemot skattesystemet eller om det handlar om någonting annat. Är det en fråga om civil olydnad borde de väl ändå gå ut offentligt med sina protester. Stå upp för dem. Men mer troligt handlar det om girighet och om oförmåga att leva sig in i andra människors vardag. Jobbar du svart omfattas du inte av de vanliga trygghetssystemen, du är inte försäkrad på jobbet, kan omöjligt klara dig om du blir sjuk en längre tid eftersom sjukpenningen är inkomstbaserad. Du är på botten. Särskilt om du betänker att städjobb och barnpassning i hemmet inte är några högavlönade jobb i stil med paret Cederschiölds.

Tankar runt alkohol

"Yesterday by the paperstand I felt the power
Of another religion
Rebels with a cause came out of the sun
And spoke the only language they'd been given"

Huvudet känns lite tugnt idag. Utanför fönstret ligger vinterns första snö och smälter bort. Regnet slår mot fönsterbläcken. Jag och Markus satt och smakade av, ok, vi drack väl då, ett par påsar blandad öl. Det var allt från Oppigårds Golden Ale till Ename Cuvee 974 och däremellan slank det ner några tjecker, tyskar och jänkare med. Kvällens märkligaste dryck var dock Ename Cuvee 974. Den smakade lerigt och dyigt med nåt sött inslag och luktade som ett kärr. Antingen är mina smaklökar inte tillräckligt förfinade eller så är kejsaren naken. Hur det nu är med den saken fick jag återigen bekräftat att jag och belgare inte kommer så bra överens på drickafronten. När det gäller deras nationalrätt, pommes med majo, är jag på bara jag slipper deras bisarra bira i fortsättningen. Jag hade tänkt att tipsa om en mörk bira som glatt rann ned i strupen, men minnet sviker mig just nu så jag ber att få återkomma i ärendet.

***

En fråga som jag har gått och grunnat på de senaste dagarna är om det ska anses vara ok att sparka någon för att denne har druckit fyra glas vin när denne har varit i tjänst, trots att det enligt arbetsgivaren inte finns ett alkoholförbud när man är i tjänst? Mitt eget svar är självfallet nej. Inte ens om det hade varit alkoholförbud kan jag ställa mig bakom sparkningen. Varför? Jo, därför att jag anser att en människa äger rätten att fela, till och med på jobbet. Att genast kasta sig över en som felat, peka finger och stöta ut är knappast mänskligheten i sin prydnad. Jag anser än mer efter statsministerns uttalanden om alkohol i tjänsten att sparkandet av Schenström är felaktigt. Han kunde, precis som vilken annan arbetsgivare, ha tydliggjort var gränserna går och gett henne en varning och därefter stått upp och sagt att affären var ett passerat kapitel.

Another On Bites The Dust

Borta: Maria Borelius, Cecilia Stegö Chilò, Karin Foseke, Urban Funered och Ulrica Schenström. Och snart är det nog dags för en till.

Kvar: Tobias Billström, Anders Borg, Carl Bildt, Mats Odell och Sven Otto Littorin.

Ett vackert omslag - Off Topic Pt. 3

"Summertime,

And the livin' is easy

Fish are jumpin'

And the cotton is high"

Herregud vad arbetsmoralen höll på att krackelera vid kvart i ett idag. Solen sken över huvudstaden och det var ungefär 15 grader varmt. Hade jag inte haft möte med högsta hönset hade jag nog kompat ut eftermiddagen och åkt ut med räsern i stället. Nu får jag hoppas på ett liknande vårväder till helgen. Men fan tro't. På bilden ser ni Gösta "Fåglum" Pettersson, Sveriges bästa cyklist genom tiderna. Göstas meritlista är väl rätt ok:

3 VM-guld i lagtempo 1967, 1968 och 1969
1 OS-silver lagtempo 1968
1 VM-brons på 18 mil linje 1964
1 VM-brons i lagförföljelse (bana) 1968
1 OS-brons 18 mil linje 1968
1 OS-brons lagtempo 1964
Seger i Giro dItalia 1971
3:a i Världcupen 1971
3:a i Tour de France 1970
7 st. ind. SM-guld (6 st. tempo och 1 st. linje)
Ett flertal amatörsegrar i etapplopp mellan 1964 och 1969

Var Pihlblad i tjänst?

"Everytime I see you,
I want to fall in love again
I would like to free you, but you won't even let me in
You won't even let me in"

Jaha, så sa Schenström upp sig efter att drevet gjort sitt jobb. Risken att Pihlblad får gå är väl att betraktas som minimal. Trots att han bjudit en statssekreterare på vin på firmans kort och småhånglat med henne under tillfället. Var han i tjänst eller var det en date? Eftersom han har lämnat in kvitton till firman, anser han uppenbarligen själv att han var i tjänst. Är det legio bland fyrans reportrar att försöka flirta sig till nyheter? Jag kan inte komma ifrån att affären fortfarande andas dubbelmoral och hyckleri. Sängkammarjournalistik säljer. Visst. Men det berättigar inte ett skit. Det blir bara sjaskigt.