Hemmafunderingar

"When there's no one left to fight
boys like us don't shine so bright,
Soon as I see the dust settle
let's go out and find some trouble!"

Det är märkligt, mitt arbete brukar ibland lyftas fram i olika sammanhang som exempel på vad man kan göra. Det presenteras med stolthet och uppskattas. Det talas om att vi har en unik kompetens på vår arbetsplats, lite otydligt vem vi är i de här sammanhangen men jag och en arbetskamrat tar helt ogenerat åt oss. I fredags var det förhandlingar på jobbet och då gjordes det helt klart att vi endast skulle få det generella påslaget. Inte ett dyft mer. Och att jämföra oss uppåt i hierarkin var ju så dumt att det inte ens gick att svara på. Förhandlingarna strandade.

När väckarklockan ringde i morse kan känslorna sammanfattas med ett ord: Olust. Jag fixade frukost och skickade iväg ett sms till min kollega om att jag stannar hemma och tar ut inarbetad tid. Jag må vara naiv, men jag förvånas fortfarande över hur opsykologisk min arbetsgivare är, att de inte fattar hur lite de skulle behöva bjuda till för att vi skulle kunna gå till jobbet med både stolthet och glädje.

Ännu ett blandband

"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"

Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.



Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).

Vem i helvete är Chaka Demus

"Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"

Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.

Pausmusik

Under mitt fönster hördes en saxofon spelas. Tonerna började först lite trevande, sen blev de mer medvetna om var de skulle. En kille som gick förbi gav tummen upp. Fönster öppnades. Balkonger fylldes av kontorsmänniskor. Vi tittade på varandra och log. Andra gick bara förbi med hastiga steg och låtsades inte höra. För ett kort ögonblick stannade tiden till på Västmannagatan.

Jamie T är tillbaka

"Hey so get that cheese grater going against the grain
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"

Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.

Tidiga tankar och lite musik

"If you've lost your faith in love and music
Oh the end won't be long
Because if it's gone for you then I too may lose it
And that would be wrong"

Söndagsmorgon och jag har gått upp en timma för tidigt. Men det gör inget, ty utanför fönstret lyser solen och vinden rufsar runt bland björkens blad. Utan stress har jag redan hunnit med frukost och lite morgonjympa på den gråa badbollen. Skakat på huvudet åt Svenskans nya form, eller snarare brist på. Till för ett par dagar sedan hade tidningen en snyggt, sober stil som inte oroligt sneglade åt andra. Nu ser den ut som nya Metro. Det finns en sanning som säger att "god typografi hjälper läsaren, dålig stjälper henne". Vad ledningen på Svenskan har rökt vet jag inte, men de borde genast kontakta en Gutenberg-klinik för avgiftning.

***

Som ni vet har jag torskat på Spotify och det finns ett par funktioner som jag verkligen gillar; dels att man får upp tips på liknande band när du klickat dig fram till det du söker. Jag brukar ofta åka iväg på digitala musiksafarin på det sättet. Sen gillar jag att samlingsplattorna kommer upp. På det viset har jag också hittat en del nya guldkorn. Här kommer två låtar av musiker som jag fallit för genom Spotify, plus en gammal Libertineslåt som kom med eftersom att jag läser Alex Hannafords Pete Doherty-biografi för tillfället.



Kasabians Where Did All the Love Go är en bra låt i Stones/Primal Scream-genren. Tyvärr är videon en rätt trött. Vi har sett de halvnakna dansöserna och de tuffa motorcykelgubbarna förr. Mitt tips, tryck på play, vrid upp volymen och dansa i stället.



Apropå dans, det var länge sen en låt fick mig att vilja dansa runt som en dervish. Santogolds Say Aha gör det.



Bortom löpsedlarna var the Libertines ibland ett fruktansvärt bra band.

Sörmlandstrampet - år två

"Well, I'm just a modern guy
Of course, I've had it in my ear before
Well, I've got a lust for life (lust for life)
'Cause of a lust for life (lust for life, oooo)"

Jo då, jag kom runt. Och på en mycket bättre tid än vad jag hade räknat med, vilket faktiskt är lite av en bedrift. För redan efter två och halv mil började jag få känningar av löparknät. Bara åtta och en halv mil kvar. Där satt jag alltså i en jätteklunga och undrade vad i helvete jag höll på med. Bestämde med M att vi skulle ta depåstopp redan vid första depån så att jag skulle kunna stretcha ut. Inte fan gick det. När depån väl dök upp, i slutet av en ordentlig nedförsbacke, låg jag längst fram i en klunga på närmare trettio personer: Fortsätt trampa, fortsätt trampa...

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och köra på kadens, hela tiden på lättare växlar än vad jag skulle använda normalt och tänka på att knäna inte ska spreta åt alla håll (Anders Adamson på Eurosport brukar tjata om att du ska cykla som om du hade klackskor och snäv kjol på dig). Efter tag släppte molandet, eller rättare det var bara irriterande och smärtade inte så farligt. Bestämde mig dock för att inte missa det andra depåstoppet, hade på känn att det skulle behövas för de sista backarna och det gjorde det också. Sista två milen var vi fem som gick runt, sen sprack ett däck med en ljudlig knall och så var vi fyra kvar uppför slakmotan och de andra avslutande backarna.

Till slut var det bara L och jag som drog. "Sorry, jag är helt slut", kom det från den ene. Den andre var bara tyst. Jag svarade väl nåt i stil med vem fan är inte trött. Samtidigt såg jag svängen ut mot Genetaleden, då tänkte jag att nu får det vara slut med dragjobbet åt andra. Tog kurvan stående och la allt jag hade på pedalerna och spurtade ifrån de andra, en spurt som höll på att självdö när jag insåg att jag hade räknat fel, sträckan var ju för fan längre än jag mindes den! Nåja, jag kom i mål några minuter före de andra.

Efteråt snackades det bland cyklisterna om hur loppet hade varit, var det hade varit jobbigt, var man kroknat, tider och allt sånt där. Till slut kom mina vänner i mål och vi rullade ner till stationspuben och beställde in ett gäng öl och käk. Sällan har en Staropramen Granat smakat så gott.

I Wish It Would Rain

"Lookin' back on the track for a little green bag,
Got to find just the kind or I'm losin' my mind
Out of sight in the night out of sight in the day,
Lookin' back on the track gonna do it my way."

Lördagmorgon och regnet strilar ner utanför fönstret. Egentligen borde jag väl sura över eländet, men idag är sån där dag då jag gillar regnet och gråmurret. Klockan på datorn berättar tiden: 08:20. I morgon vid samma tid rullar jag ut hojen ur lägenheten och cyklar i lugn takt till Älvsjö station och tar pendeln ner till Södertälje. Där går starten för Sörmlandstrampet. Ett lopp jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det var det loppet som för ett år sen knäckte mina knän så att hösten och hela vintern spenderades med rehabträning i diverse gym.

Har människan ett smärtminne? Jag tror nästan det, för igår började det spänna i högerknät. Oron spänner även över bröstet och gör mig lite irriterad; nu har jag ju distansen i mig, rundor kring 10 mil gör jag nästan varje helg, varför oroas? Jag har inga pretentioner att gå in först i mål. Samtidigt känner jag igen känslan, det var lika inför Carreran. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om sedvanliga tävlingsnerver. Samma energiuppbyggnad som jag har haft inför fotbollsmatcherna jag lirat eller gigen jag spelat. Rätt tyglade är de en tillgång, ger dig kraft, helt frisläppta kan de låsa hela systemet.

Smattret mot fönsterbläcken börjar avta och det är dags att återvända till sängen för att läsa ut Iggy Pop-biografin. Det är en märklig subjektiv tingest, i bisatser lyser hela tiden författarens åsikter igenom. Både vad gäller musiken och människorna. Att Paul Trynka är ett Iggy-fan råder det inga tvivel om. Tack och lov gör det honom inte blind eller döv för berättelsen; att Jim/Iggy kunde vara en riktig skitstövel mot alla omkring sig står klart. Hur mycket av det som kan skyllas på droger eller bara handlade om karriärism lär vi dock aldrig få veta.

Mitt kontinentala jag

"Repression - gonna start on Tuesday
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"

Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.

Willy har kilat runt hörnet

Uppdatering:

Nu berättar även AP och svenska medier att Willy DeVille har kilat vidare. Vilket är jävligt trist. Men egentligen lite märkligt att det inte hände tidigare. Liksom många andra i sin generation torskade han på horse. Det blev allt för många år i förskingringen. Årets turneplaner lades på is sedan han i februari drabbats av hepatit c. I juni kom nyheten om att Willy fått cancer. Och nu har den sista Mazurkan tonat ut. Tack och lov finns skivorna kvar. Och minnet av en grymt bra konsert på Ritz. Klippet är från en oförglömlig tv-konsert från Tyskland och Rockpalast. Jag och min vän Markus såg konserten när den sändes 1981. Vi delade bunker och säng på Hotell Aglais i Stockholm. Markus praktiserade i köket och skulle jobba morgon, jag minns att vi fick med oss tillräckligt att käka och något litet att dricka, sen låg vi där och stirrade på tv:n i taket och fick gåshud av Willys scenentré. Som förmodligen var det häftigaste vi någonsin hade sett. Här är ett klipp från konserten.

Vila i frid Willy.

Cykelmusik

"We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
Looooooooveeeeeeeeeeeed"

Ibland när känns motig och segt på cykelturerna brukar det automatiskt poppa upp en låt, eller snarare en låtfras, som snurrar runt som ett mantra i mitt huvud. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för en låt bara den gör vad den ska; övervinna tröttheten. I söndags när jag var ute med Spårvägen tror jag att den perfekta låten kom inrullande: P.I.L:s 'Fodderstompf'. Tempot på turen hade varierat lite, men det var onekligen ett motionspass och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det kännas lite i benen. Då kom John Lydons lätt maniska röst in i skallen sjungandes "We only wanted to be loved, We only wanted...". Och så höll det på i några kilometer tills att jag återhämtat mig, sen försvann 'Fodderstompf' lika omärkligt som den hade kommit. Vem behöver dyra spinningpass med kass eurotechno när man har en egen jukebox i skallen?

Semestertankar

"All we hear is Radio ga ga
Radio blah blah
Radio what's new?
Someone still loves you!"

På måndag ska jag vara tillbaka på jobbet. Det är inte utan att tanken formar en liten klump av oro i magen. Först och främst för att jag kommer att ha galet mycket att göra i två veckor framöver med ingen som helst tid till att sitta och vänta på folk. Det är det ena skälet. Det andra är osäkerheten inför framtiden. Även om situationen inte är akut vore det onekligen trevligt att hitta en ny utmaning här i livet, ett nytt jobb som ger mig ny energi. Riktigt vad det är för ett arbete, vet jag inte, men det känns som om det är dags att hitta ett jobb där arbetsgivaren inte kan skylla sitt dåliga arbetsgivarskap på att de inte är en vanlig arbetsgivare, utan en ideell organisation. Ett argument som jag förövrigt har väldigt liten förståelse för. Anställer du någon får du lov att följa de lagar och regler som finns. Gillar du inte det - gör jobbet själv. Så enkelt tycker jag att det är, eller rättare; borde vara.

Utanför fönstret lyser solen. För ovanlighetens skull. Jag tror inte att jag är särskilt annorlunda än övriga svenskar som har semestrat hemma i år - jag känner mig lite snuvad. Antalet soldagar de senaste tre och halv veckorna har varit allt för lätträknade. Även om jag tack och lov har lyckats förtränga jobbet och ansträngt mig för att leva oplanerat känns det som om något saknas mig. Jag har faktiskt inte badat en enda gång i år, ok jag är en riktig badkruka men det hör inte hit. Jag vill ha värme och sol när jag är ledig. Inte för att jag vill ligga och deka på nån strand, utan för att jag behöver ljuset och värmen för att orka med rusket och mörkret som kommer i november och som för varje år känns längre och tyngre. När det forsade ner som värst satte jag ihop en regnlåtlista på Spotify, du hittar den här. Och nu lyser solen uppfordrande och dottern ligger och läser i sitt rum. Vi får ta tag i det här.

Att jag fick Queen i skallen skyller jag på tv4. De intervjuade Lady Gaga i morse och jag kan inte ens se hennes namn i skrift utan att jag börjar nynna på den gamla Queen-hiten. Faktiskt ganska vidrigt.

Tystnaden från nedre botten

Idag är det exakt en månad sen jag fick till en bloggpost här. Lusten till att blogga om andra saker än cykling har helt enkelt inte funnits och eftersom att jag misstänker att ni som brukar titta förbi här har ett relativt begränsat intresse av mina cykeläventyr, träningsrundor och annat cykelrelaterat har jag helt enkelt valt att blogga om det på cykelklubben.se. Det var lite jobbigt i början, nåt taskigt samvete gnagde för att jag inte hade lust att blogga här - en känsla av att vara otrogen. Vilket i och för sig kan vara kittlande, men i det här fallet mest var irriterande. Efter ett par veckor gick det bättre, då kunde jag åtminstone skylla på semestern; jag kan ju inte gärna blogga om politik och annat jobbrelaterat när jag är ledig. Näh, ut och cykla med dig! Och jag var inte så svårflirtad. Lyckades faktiskt pallra mig runt Mälaren på två dar. Utan att kroppen gick sönder. Hittade ett pang i Kungsör där jag kunde vila benen, Thor Modéens Gästgifveri. Namnet fick mig att de sista milen fram till Kungsör att sukta efter en silltallrik, en köttbit, en öl och en klar. Av det blev det nästan intet. Utan att slösa fler ord än vad som behövs: Kungsör är en gastronomisk katastrof. Öl och den fetaste och mest flottdrypande pizza jag nånsin käkat blev substitutet. Semestern tycks dessutom har satt sig i skallen, jukeboxen är tyst ungefär fram till att mokabryggaren börjar sjunga. Vad det var för en låt i morse har jag glömt, hade inte tänkt blogga här ändå. Men en video kan vi väl kolla in tillsammans:



Hur jag gör med bloggandet framöver har jag inte bestämt, vi får se hur det känns.

Glädjedans

Roger Milla dansade in i våra vardagsrum under VM 1990. Du kan se ett exempel i första klippet här:



Igår dansade Sandor Wagner in. Lite mer tyskt kanske:

The King is gone, but he's not forgotten

And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command

Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.

Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.

Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer:

And every hour's marked by the chime of a clock

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:



Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

Äventyrsresor

"Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid"

Så var man hemma efter ett äventyr till Gotland. Det äventyrliga låg i att resa magsjuk. Ingen större höjdare vill jag påstå. Eländet började förra söndan. Tisdagsresan ställdes in. På onsdagseftermiddan bar det ändå av. Satt och knep hela vägen ner till Nynäshamn. Vidrigt. Blev tack och lov frisk lagom till midsommarafton. Några bilder blev det till slut även den här gången.

På Asplunds tid då var himmelen vid

Det är rätt skönt att få stöd ibland. Sen spelar det mindre roll att stödet är nästan hundra år gammalt när det kommer från arkitekter som Gunnar Asplund. För ett tag sen kritiserade jag stans politiker för deras brist på visioner och kortsiktiga ekonomiska tänkande när det gäller Slussen. Jag skrev:

"Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet."

I dagens Svenskan finns en essä av arkitekturhistorikern Eva Eriksson som visar att Slussen-problematiken egentligen handlar om ett historiskt felval; placeringen av Stockholms centralstation. En rad arkitekter pekade redan 1914 på de problem som har sysselsatt stadsarkitekter och politiker i årtionden därefter: Getingmidjan. Ivar Tengbom föreslog att centralstationen skulle flyttas till Kungsholmen så att tågtrafiken kunde dras över Smedsudden. Asplund var inne på samma tanke när det gällde trafiken, men placerade centralstationen nånstans norr om Norra Bantorget. Nu blev det inte så. Stationen fick ligga där den låg. Och för varje tids trafikproblem har den kortsiktiga stockholmslösningen hetat: Bygg en bro. Till.

Med den planerade ombyggnaden av Slussen har man en historisk möjlighet att rätta till en del av de tokigheter som nu ligger där i öppen dager. Det är inte för sent, så länge inget har börjat byggas. Tänk om - tänk rätt. Men det är väl en bön till tomma intet.

Så här skrev Asplund om planerna på en järnvägsbro 1914:

”Med djup beklämning i hjärtat gå vi fram till Mälarstranden och stanna häpna: Var är Riddarholmen? Jo visst, där bakom utfyllningen – järnvägsbron. Icke simmande lätt och vackert med alla sina minnesrika byggnader på Mälarvågorna, men bortskymd, avklippt, ihjälslagen av denna kolossala brutalitet som heter järnvägsbron /… / pärlan i Stockholms skönhet skändad, förstörd för all tid! Och det vackra öppna gattet mot Slussen bortskymt."

Det blev inte en bro Asplund. Det blev tre. Varav en är sexfilig bilbro.

..ett regn och en pöl

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

En mer passande låt att få i skallen innan man är på väg till dotterns skolavslutning har jag svårt att tänka mig. I eftermiddag börjar sommarlovet i 'detta land är ett regn och en pöl', så nu har ungarna tid att bygga en uppdaterad version av Noaks ark. Antagligen blir den bara virituell eftersom att barn av idag är rädda för skog och natur, åtminstone om man ska tro nån undersökning som publicerades för några veckor sen.

Att vi lever i extrema tider är ingen nyhet. Men jag tycker att det är lite jobbigt när SMHI kan berätta att maj slog värme- och vindrekord och juni är den kallaste sommarinledningen på 50 år.

Hur går det med arkbygget ungar?

Samtidigt kunde man i morse läsa i Svenskans papperstidning att LO-medlemmarna är de som har tagit stöten i lågkonjunkturen, det är dom som har varslats, blivit arbetslösa och som grädde på moset får de högsta a-kasseavgifterna. För ett tag sen hörde jag nån säga att klassklyftorna inte längre finns. Säg det i ansiktet på nån som är på väg att bli utförsäkrad och inte har råd till semester med familjen.

Fredrik, Anders och Sven Otto, hugg i och hjälp barnen nu. Va? Vet inte ni heller hur en hammare ser ut...
..men snälla nån, då kan ni väl åtminstone maka på er så att nån som vet kan hjälpa till.

På måndag börjar en veckas semester. På tisdag åks det till Gotland. Det ska bli skönt att andas och tänka på annat, typ vädret och vad för mat som ska lagas. Några böcker finns det kanske också lite tid till att sluka.

Om Sims Förtielva och Sing Star får plats på arken?

Suck...

Jamie T Strikes Back

"I wanna be straight. I'm sick 'n' tired of takin drugs 'n' stayin up late..."

Mersmak

©Banditha

"I tried to join a ping-pong club, sign on the door said all full up!"

Idag har jag sannerligen inte känt mig som en världsmästare. Vaknade vid halvåtta och mådde tjyvtjockt. Inte ens en timmes morgonpromenad gjorde nån större skillnad. Igår mådde jag desto bättre. Giget gick hur bra som helst, jag lyckades dra ur micksladden fyra gånger på 21 minuter. Tänk att man hinner med nio låtar på 21 minuter. Jag undrar hur många Bruce hann med på samma tid, två? Fast egentligen är sånt ointressant. Vi hade kul och förhoppningsvis lyste det igenom. Låtlistan såg ut så här:

1. 48 hours
2. Cheat
3. What's My Name
4. White Man in Hammersmith Palais
5. Capital Radio
6. Safe European Home
7. Garageland

Extranummer:

Bankrobber
White Riot

Idag är alla överens om att giget gav mersmak, så vem vet när vi ses här näst.

UPPDATERING

Och så här lät det.

Mardrömmar

"Run, rabbit, run!"

I natt vaknade jag förtvivlad över att jag inte kunde hitta min dotter. Hon hade försvunnit här ute i förorten. Gick upp och tittade in i hennes rum. Där sov hon. Somnade om.

Vaknade en timme senare svettig. I uppdämt raseri hade jag slagit sönder min arbetsplats - som i drömmen naturligtvis inte såg ut som min arbetsplats. Dags att byta jobb? Förmodligen. Men det har jag sagt så länge nu.

Ledigt efter ledighet - mitt fackliga krav

"My mistake
And no mistake
And I would take it back if I could
So stay with me tonight"

Efter en sån här helg borde man få ledigt i ett par dar. I lördags blev det nio sköna mil i sadeln med ett fikastopp vid Café Grindsjön, stoppa skallen i vattnet-stopp vid Ådran och sen en kall Staropramen på Nygammalt i Kransen. Till kvällen blev det carbonara med två äggulor, mycket parmesan och mycket persilja, allt nersköljt med en halv flaska rödtjut. Sen somnade jag ovaggad.

När jag vaknade på söndagsmorgonen kände jag mig inte helt kurant, men jag mötte ändå Tant vid niotiden sen bar det av ut på Ekerö, Munsö och Adelsö. Vid Tappström mötte vi upp fem andra cyklister som skulle med. Det blev en kanondag. Jag hade aldrig tidigare satt min fot på Adelsö. Nu vill jag tillbaka igen. Vägarna där är underbart slingrande och trafiken näst intill obefintlig. Rundan går rätt fort att avverka, så mitt tips är att ta den två varv med fikastopp. Det finns nämligen ett underbart litet fik som har goda bakverk till löjligt låga priser.

När jag efter tio mil äntligen hittade hem var det bara att duscha och käka och kasta mig iväg till repet. Jag tror nog att det är bäst att vi ställer in fredagens gig. Repet var löjligt lyckat. Och ska man vara skrockfull innebär ett lyckat genrep en misslyckad spelning...
..vi lyckades till och med enas om en spelordning. Utan att slåss. Sju låtar. Vill man vara poetisk; en låt per skalle. Men det var nog bara ett olycksfall i arbetet.

Ölen på 3V efteråt smakade förträffligt. Kom hem vid tio trött och nöjd. Såg fram emot en lång skön sömn, men då satte det igång att svida rejält i halsen. Käkade turkisk peppar som halstabletter. När jag väl somnade vaknade jag efter en och en halv timme badandes i svett. Så höll det på hela natten. När väckarklockan ringde kändes det som om jag skulle behöva ett par dar att ta igen mig på. Nu faller inte ödets lott så lyckligt. I stället sitter jag på jobbet trött och jävlig. Men helgen var bra.

Två glidare i samma text

"I remember way back then when
Everything was true and when
We would have such a very good time
Such a fine time"

I veckan lyssnade jag en smula på Ekots Lördagsintervju. Det var programmet från den 16 maj med Piratpartiets Richard Falkvinge. En smått skrämmande upplevelse. Karln begär förtroende från svenska folket för att skicka ner nån till Bryssel utan att berätta vilken partigrupp de tänker liera sig med - om de kommer in i parlamentet. Och det hade väl varit frid och fröjd om Piratpartiet var ett enfrågeparti. Men det dementerar Falkvinge. Han upplyser lyssnarna om att de ska rösta som partigruppen, såvida det inte kolliderar med deras (rätt oklara) tankar om medborgarrätt. Hur ställer Piratpartiet då till arbetsrätten och kollektivavtalen? Ökad överstatlighet? Sociala rättigheters överhöghet gentemot marknadens? Det vet vi inte. Eftersom det är frågor som Piratpartiet inte vill prata om, men senare gärna rösta om. Att Falkvinge sen inte vill redovisa hur mycket stålar som folk har pröjsat in på hans konto och hur han sen har använt dem ger en fingervisning om vad för sorts typ han är - en glidare.

***

Barnledig helg. Den kunde ha startats med firmafest. Men jag hoppade det. Alkohol och frustration är ingen bra kombination. I stället vaknar jag tidigt idag, relativt utvilad. Om 55 minuter ska jag träffa mina cykelkompisar vid Kransen. Sen drar vi söderöver till Grindstugan och fikar. I morgon blir det Adelsö. Sen sista repet innan giget i nästa vecka. Jo, jag börjar nog få lite nerver inför det. Sist jag stod på en scen var nog ungefär vid tiden för Gustav Vasas död. Vi får väl se om vi kan enas om vilka låtar vi ska lira. Som det ser ut nu lär det bli samling i baren under ett par låtar...

Flera tankar i skallen samtidigt

"I’m just a poor wayfaring stranger
Traveling thru this world below
There’s no sickness, no toil, no danger
In that bright land to which I go"

Ibland måste man hålla två tankar i skallen samtidigt. Ett sånt exempel fanns i dagens Metro. Under rubriken "LO-basens make fick jobb - på LO" kan vi läsa att Lennart Wedin efter pension från IF Metall fått jobb på LO. Och? Kan det kanske vara så att han fick det på egna meriter? Att han sen kvitterar ut pension samtidigt är inte heller det särskilt mycket att ondgöra sig över. Går du i avtalspension och hittar ett annat jobb får du både pension och lön. Så fungerar det för dig, mig och för Lennart. Vad är problemet?

Just nu handlar det naturligtvis om ett drev som kampanjar för att Wanja Lundby-Wedin ska avgå. I ett drev är alla nyheter - oavsett dess bäring - viktiga för att fylla skuldbägaren. Den samlade skiten journalisterna lyckats gräva upp ska bli så pass stor att det inte längre går att värja sig med hedern i behåll - oavsett skitens bäring. Wanjas dagar är räknade. Så är det. Bara en lång industrisemester fylld av fästingar och mord kan rädda henne.

Samtidigt tycker jag att Wanja borde ha avgått redan vid AMF-skandalen. Hennes trovärdighetskonto tömdes då. LO:s styrelse hade kunnat sätta press på henne. Men då många förbund tjänar på att det sitter en svag LO-ordförande valde de att låta henne sitta, med allt vad det innebär i bristande förtroende för LO och arbetarrörelsen. En ytterligare förklaring ligger nog i att samtliga förbundsordföringar i LO-styrelsen också sitter med i andra styrelser och har säkert inte heller alltid läst det finstilta i alla kontrakt som ingåtts. Därför sitter vi där med en svag LO-ordförande som media kommer att skjuta ner vilken dag som helst. Och för var dag som drevet går dras facket allt mer i smutsen. Hur gräsrötterna ska kunna vända de neråtgående medlemssiffrorna under såna här förhållanden är för mig en gåta.

Problemet med maktfullkomliga ordföringar ligger dessvärre inbyggt i rörelsen. Det finns ingen bortre gräns för hur länge en ordförande kan sitta. Och ju längre en människa sitter på en maktposition desto mer maktfullkomlig kommer han eller hon att bli. En amerikansk president kan bara sitta i två mandatperioder, det vill säga åtta år. Detta för att ingen president ska kunna förvandlas till monark. Jag tycker det är ett bra system. Det ger en ödmjukhet inför ämbetet och skickar ut dig från posten vid ungefär den tidpunkt då du tappar den ödmjukheten.

Värdelös ursäkt

"They got the sun and they got the palm trees (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"

Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.

***

Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:

Klassisk musik

"I'm fucked, forlorn, frozen beneath the summer
Don't sing along or you'll get what I got"

Helgen har varit lysande. Det var först igår kväll när jag skulle somna som jag började tänka på jobbet. Sen var den nattsömnen förstörd. Så nu står jag på jobbet trött och jävlig. Annars har det varit en lagom skön blandning av fest, vila, cykling och repande. Som en liten clou fyllde dottern tio igår. Det blev tårt- och kak-kalas hos M:s hulda moder. Paketen var fina och dottern lyste. Jag och M:s mamma köpte en ny cykel till henne. Vit och fin. Tårt- och kakstinn bar det av till replokalen, där låtordningen nästan spikades. Sju låtar blir det. De tre första fungerar ruskigt bra ihop. Det ska bli hur kul som helst. Förhoppningsvis smittar vår entusiasm av sig på dem som vågar sig till giget. Vi har konstaterat att vi inte lirar covers - vi lirar klassisk musik. Så den 5 juni ges en klassisk konsert av vår förtjusande septett.

Ett fynd för mig kanske för dig

"Look at me now, will I ever learn?
I dont know how but I suddenly lose control"

Igår hittade jag ett riktigt fynd när jag gick på min lunchpromenad, inne på Akademibokhandeln vid Odenplan låg en hög av Jeppe Wikströms och Jan Lundgrens fantastiska fotobok Perspektiv på Stockholm a 169 kronor styck. Självklart kom jag därifrån med ett ex. Egentligen borde jag ha köpt fler. Perspektiv på Stockholm är den självklara presenten till någon som är det minsta intresserad av historia och stockholmiana. Särskilt fascinerande tycker jag att de jämförande bilderna är. Där de har ansträngt sig för att ta en ny bild ur samma perspektiv som en gammal. Hela morgonen har jag förundrat suttit och bläddrat i boken. Perspektiv på Stockholm kommer jag att ha glädje av länge.

Vad ska du bli

"As I walk through This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity
I ask myself Is all hope lost?
Is there only pain and hatred, and misery?"

Sitter på jobbet och försöker ta mig upp ur ledan. Elvis Costellos 'Armed Forces' är morgonens soundtrack. Solen skiner åtminstone. Alltid nåt. Igår frågade en i bolagsstyrelsen hur läget var. Orkade inte hålla masken och frågade henne om hon verkligen ville veta. Det ville hon. Förklarade att jag var mer än lovligt trött på hur personalpolitiken fungerar eller snarare hur den inte fungerar. Hon sa att hon förstod. Vad svarar man på det? Fint, gör nåt åt det då! Eller?

***

Trots att det råder mörker på jobbet finns det ljuspunkter i livet; dotterns Mamma Mia-föreställning igår var en stor sådan. Hon har lyckats få 21 barn och vuxna att engagera sig i ett halvår för att sätta upp Mamma Mia. Projektet har gått på grund otaliga gånger när tjejerna har blivit osams men M lyckades genom en stor dos diplomati ändå till slut att genomföra föreställningen. Det var rörigt, roligt och rörande. Precis som det ska vara när en hel hop tioåringar spelar sin första pjäs. De såg så lyckliga ut när de stod och tog emot blommor och applåder efteråt. Och jag tror att de flesta föräldrarna kände sig precis lika stolta som jag när barnen somnade igår kväll. Efteråt gick vi på M:s favoritkrog och åt grekiskt.

Ohämmad populism

"Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor"

Jag vet inte riktigt hur urverket tickar i Kristina Alvendals skalle. Men hennes senaste utspel om vad som ska klassificeras som kulturhistorisk bebyggelse här i stan är så populistiskt att det nästan är skrattretande. Att det inte lockar till skratt är för att hon har makt. Och som makthavare har Alvendal nu skrivit till Stadsmuseet:

"I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”

I Svenskan förtydligar Alvendal vad hon tycker ska få en K-märkning: –Hela klassningssystemet bygger ju på en vilja att bevara det som vi anser vara skyddsvärt, att bevara det gamla Stockholm.

Notera ordet "gamla", jag tror att det är centralt i hur hon ser på vad som är skyddsvärd arkitektur. Att en byggnad från sjuttiotalet skulle kunna ha en hög skyddsklass är för henne främmande. Själv måste jag säga att Stockholms stadsmuseums blåa klassificering av Trygg Hansa-huset inte bara är modig, den är självklar. Jag går ofta förbi där och ögonen dras till byggnaden, det är tidstypiskt - men ändå inte. Trygg Hansa-huset är både vackert och fult beroende på vilket perspektiv du ser byggnaden ifrån. Jag tycker att det är en spännande byggnad. Och som sådant anser jag att det är klockrent enligt lagens formulering för byggnader som är ”särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Även sjuttiotalet är historia och har viktiga kulturhistoriska värden, oavsett om man gillar epokens estetik eller inte. Det är inget en maktfullkomlig politiker kan tycka bort.

Cykla mig trött

"No one cared
When someone lied
They’d rather say
That it’s irrelevant"

Det har varit en lång cykelhelg som fått mig att tänka på annat än jobbet. Jepp, vi är där igen. Det är struligt som fan och erkännandena är få. Det resulterar i en gigantisk trötthet som naturligtvis inte blir mindre av att vi genomgår en stor fusion där personalen tycks vara en lågprioriterad fråga. Inte blir det bättre av att vi är ett antal anställda som inte är anställda av moderbolaget, utan av dotterbolaget och som sådana räknas vi inte när moderbolaget ska fira fusionen. I ett sånt läge är det bra att cykla sig trött. I lördags mötte jag ett par vänner vid niotiden på morgonen. Vid två-rycket och med nio mil i benen satt jag och Tant på en uteservering i Kransen och njöt av varsin bärs i solskenet. Jag kom hem lagom till att Roberto Vacchi hälsade välkommen till den åttonde etappen av Girot. Snacka om planering. Igår körde jag Carrera Vårklassikers korta bana och kom in bland de tio bästa. En smått hyfsad prestation om jag får säga det själv med tanke på att jag nästan trodde att det var slut med cyklandet efter löparknäna i höstas.

Pretty in Pink

"Einstein can't be classed as witless.

He claimed atoms were the littlest.

When you did a bit of splitting-em-ness

Frighten everybody shitless"

Jag avskyr debattprogram i tv. De handlar oftast om att sätta programledaren i fokus. Och eftersom att den numer har rätten att avbryta i stort sett hela tiden sprider det sig till debattörerna som gapar i mun på varandra. Olidlig tv med andra ord. Trots det fastnade jag i går framför fyrans Kvällsöppet som endast handlade om Anna Odells verk 'Unknown Woman 2009–349701'. På ena sidan satt Anna Odell själv, en konstfacksprofessor och nån medelålders herre från en patient/anhörigförening, på den andra David Eberhard, chef St. Görans psykiatrimottagning vid tillfället, Birgitta Rydberg, landstingsråd med ansvar för psykiatrin. Det var en märklig debatt nu när Anna Odell har klivit fram och tagit ansvar för sitt verk och förklarat vad hennes avsikt var och är kom kritiken mot henne att handla om att hennes handlingar inte satte fokus på frågan hon ville lyfta utan om tilltaget. Det vill säga, de (David Eberhard och Birgitta Rydberg) som hela tiden har pekat finger och anklagat Odell för att vara oseriös, för att snylta på samhällets resurser och för att vara ohederlig anklagar henne nu för att vara den som trollat bort frågan om psykiatrins metoder och resurser. Det blev till och med riktigt obehagligt när David Eberhard i princip ville lägga munkavle på Anna Odell eftersom att hon saknade den ”psykiatriska kompetensen”. Att han själv inte drar sig för att recensera konst finner han inget märkligt i. Som vanligt blev man inte klokare av debattprogrammet, men det stärkte min åsikt om att svenska liberaler har det svårt med liberalismen. Och jag anser fortfarande att Anna Odell har gjort rätt. För är det så att hennes "snyltande av vård" innebar förlängt lidande eller utebliven vård för någon annan, ja då har verket visat att vi har alldeles för snålt tilltagna resurser till psykiatrin. Och bara ur det perspektivet är verket värt all heder.

***

Att Thomas Lövkvist tappade den rosa ledartröjan kan ha berott på mig. Jag glömde alldeles bort att ha på mig mina rosa strumpor igår. Som straff tänker jag bära rosa strumpor till Girots sista dag.

En märklig dag

"Do you know the way to San Jose?
I’ve been away so long. I may go wrong and lose my way.
Do you know the way to San Jose?
I’m going back to find some peace of mind in San Jose"

Jag vet inte om det är Snoddasvarning på den här låten. Jag hade bara melodin i skallen hela morgon, utan att komma på vad det var som snurrade runt i den mentala jukeboxen. Vid niotiden stod jag inte ut längre utan frågade jag min jobbarpolare om han visste var det var jag hade i skallen. Det räckte med en nynning för att han skulle knäcka låt, låtskrivare och artist. Märkligt.

***

Att Thomas Lövkvist skulle få behålla Maglia Rosa var ett fint önsketänkande. Tyvärr var motståndet bättre. Men han rullade ändå in som trea på dagens hårda etapp. En etapp som fick många favoriter att vika ner sig. Imponerande. En annan som imponerade var Fredrik Kessiakoff som rullade in som tia. Han har inte tillstymmelsen till lika bra stallkamrater som Lövkvist. Trots det har han avancerat bra i sammandraget de två senaste dagarna och ligger på en 24:e plats. Två svenskar med topp tio-placeringar på en bergsetapp har aldrig tidigare inträffat. Märkligt.

THOMAS LÖVKVIST KLÄR I ROSA

I dag tog Thomas Lövkvist över Maglia Rosa. Tommy Prim var den svensk som senast åkte i den rosa ledartröjan. Året var 1983. Grattis Thomas och bra jobbat! Jag hoppas att du får behålla den länge.

Take the 5th!

"In every street and every station
Kids fight like different nations
And it's brawn against brain
And it's knife against chain"

Så var det bestämt då. Det blir ett gig. Planeringen är i full gång. Inbjudningarna har skickats iväg. Digitalt. Så gick det inte riktigt till senast vi lirade ute. Då var det flyers som skulle tryckas eller kopieras. Gör någon flyers idag? Bortsett från den där porrklubben vars tapplappar man kan se lite här och där i city.

Jag måste erkänna att jag drabbades av ett tvivel när jag satt där med facebookeventet klart och skulle skicka ut inbjudningarna; vem fan är intresserad av att se ett gäng gubbar lira trettio bast gamla punklåtar? Även bland mina vänner. Borde jag inte bespara dem plågan, hånskrattet och genansen? Jag satt där och tittade på vännernas profilbilder och kunde inte komma på en enda som jag trodde kunde tänkas vilja komma. Gick ut i köket och satte på te och samlade mod. Sen stänkte jag iväg cirka 100 inbjudningar.

Showen kan börja

Idag börjar äventyret. Dessvärre kan jag inte se det. Jag får nöja mig med bilderna från Totò al Giro d'Italia ovan. Stopptid är ett av svt:s bästa program. I söndags handlade det om Gösta "Fåglum" Pettersson och hans framfart i Girot 1971. Du kan se det här.

Vintage Songs

"So tell me an I'll take the tube
You know a girl, yeah well she's bound to be rude
Cant get nothing at the places I've been"

Tänk vad roliga saker man kan hitta på Spottan. En sökning på 'Junco Partner' och jag hittade den här smått fantastiska samlingen. Jag är barnsligt förtjust i riktigt gamla jazz- och bluesinspelningar, det är nåt magiskt med att höra dessa knastriga röster från 1920- 0ch 1930-talen. De flesta musikerna är sedan länge döda men genom inspelningarna är de fortfarande levande. Lika fascinerande tycker jag att det är att det finns mängder med inspelningar från den tiden som handlar om droger och drogberoende. Låtar om droger var alltså inget nytt ens på sextiotalet. Men det som är märkligt är ju att skivmarknaden på 20- och 30-talen knappast kan ha varit särskilt stor, ändå måste de här låtarna ha getts ut - men de kan ju knappast ha renderat särskilt mycket radiotid med tanke på ämnena. Har du Spotify, klicka på länken och följ med tillbaks i tiden. Jag lovar att det är värt det.

Vårdepp?

"THIS IS THE CITY OF THE DEAD
AS WE LIE SIDE BY SIDE IN BED
I'D DO SOMETHING ELSE INSTEAD
BUT IT IS THE CITY OF THE DEAD"

Igår gick jag tillbaka till läggen och kollade vad jag skrev för ett år sedan. Jag fastnade för följande mening: "Fan vad jag är väderkänslig. Domedagsvädret utanför fönstret trycker ner mig under golvtiljorna och dränerar mig på all energi. Humöret är lågt. Allt känns svart." Samma sak skulle kunna ha skrivits i år. Har jag alltid varit sån att jag drabbas av vårdepressioner? Jag minns inte. Jag vet att jag i februari brukar tycka att allt är vidrigt. Men april och maj? Kanske är det så. Våren kommer där med sina varma vackra dagar som lyfter upp en från golvet, sen kommer bakslaget då temperaturen knappt orkar sig upp över 5+ med blåst och regn; förhoppningarna grusas lika snabbt som United gjorde två baljor på Arsenal igår. Allt känns svart. Ska det bli en sån där skitsommar i år igen? Hur ska jag orka?

Pressure Drop

"I said a pressure drop,
Oh pressure, oh yeah
Pressure's gonna drop on you"

På lördag börjar Giro d'Italia som fyller hundra år. Första loppet kördes 1909 och årets Giro blir det 92:a loppet. Under världskrigen blev det inte mycket cyklat. Girot är på ett sätt lite mer spännande än Tour de France eftersom att loppet tycks vara svårare att dominera. Det finns alltid förhandsfavoriter, men det är inte sällan som det skiter sig för dem. Senast nån tog tre segrar var i början av åttiotalet i och med Bernard Hinault. Att Lance Armstrong ställer upp i Girot för första gången kommer inte betyda ett smack. Han har lika stora eller små chanser att vinna som vilken annan av toppcyklisterna som har ett stenhårt stall bakom sig. För så är det; Girot är på många sätt ett hårdare lopp med fler tuffa bergsetapper än vad Touren har och det är ytterst sällan som ett stall har tillräckligt många bra bergsspecialister som kan köra slut på konkurrenterna.



Eddy Merckx är en av tre som har vunnit Girot fem gånger.



Cykling är en oberäknelig sport, vilket David Millar säkert kan intyga.



Fausto Coppi vann också fem Giro d'Italia. Den svartvita filmen är från 1953 då Coppi tog sin femte seger. Bara för att han trädde fram och var ärlig med sitt droganvändande har hans eftermäle ofta varit solkigt. Man bör komma ihåg att då var å andra sidan inte heller doping förbjudet, utan relativt utbrett, även om man säkerligen förteg detta faktum. I början av nittiotalet jobbade jag tillsammans med en gammal tävlingscyklist som i början på sextiotalet ofta var på i Holland på träningsläger. Där introducerades han till amfetamin av de holländska cyklisterna. "Alla tog det" berättade han.

Bryt ihop och kom igen

"You move and you groove when you lose what you lose,
and you lose what you groove and your moving away
And you move what you groove when you prove what
you lose and you lose what you choose
And your moving away"

När jag kom hem igår var jag mör som en utbankad schnitzel. Det sjöng i öronen efter repet. Och hela kroppen var slut efter att ytterligare 8.7 mil avverkats på Cayo. Det var en sån där härlig trötthet som man helst av allt skulle vilja suga på i ett par dar. Upp som en sol ner som en pannkaka lyder ju ett talesätt. I morse när väckarklockan ringde var lusten totalt försvunnen. Jag var bara trött. Jävligt trött. Kanske beror det på att jag i förra veckan hade glott i almanackan och glatts åt att även måndagen var röd. Fyra dars ledigt var precis vad jag behövde! Uppvaknandet var hårt och brutalt. Jag hade fel uppslag i kalendern och hade inte närmre reflekterat över datumen. Jag var kvar i påskhelgen. Det är bara att bryta ihop och komma igen.

***

Ett set börjar ta form. Igår testade vi ett set med sju låtar. 16 minuter och 8 sekunder senare var det klart. Det börjar bli riktigt tajt. Vi är nästan överens om vilka låtar som ska liras. Problemet är att det finns ett gäng givna låtar, sen vill några lägga till ytterligare favoriter. Och så skulle vi kunna hålla på i all oändlighet. Vilket naturligtvis skulle göra giget fullständigt olidligt. Min devis är att inte spela längre än nödvändigt. Sju låtar är precis över den gränsen.

***

Bajen torskade handbollsmatchen igår. Trist, javisst. Men tre SM-guld på rad är inte kattskit. Bryt ihop och kom igen.

***

Messis chip till Henry var inte så tokig. Repris på onsdag vore inte helt fel. Gärna med samma siffror. Fast å andra sidan, jag kan köpa 0-1 också.

Dåligt samvete

"I caught a glimpse from the dreams of children
I got a feeling of optimism
But woke up to a grey and lonely picture
The streets below left me feeling dirty, and
I was alone, no one was there"

Fånigt, men jag hade dåligt samvete i fredags morse för att jag inte jobbade. Tack och lov gick det över så fort jag kom ut på vägarna. Det blev 8.7 mil på nya cykeln. Intrycket av att ha köpt en Mercedes förstärktes. På gott och ont. Den kan kännas lite stel och tung. Men reagerar fint på både acceleration och styrning. Cayon gör vad du vill att den ska göra. Det onda känns fortfarande i baken. Och idag ska rumpan härdas med ytterligare mil.

***

2-6 och jag missade kalaset.

***

Wanja Lundby-Wedin snackade tydligen bonusar i Sundbyberg. Det vore bättre om hon hade gjort det i styrelserummen i stället.

***

Vad Mona snackade om har jag redan glömt.

***

Henry inledde återtåget. Och jag missade det. Fan.

***

Är inte ens säker på om Lasse Ohly sa nåt alls på 1 maj.

***

The Jam ligger på skivtallriken:

I'm the Moral Minority

"What you see is what you get
You've made your bed, you better lie in it
You choose your leaders and place your trust
As their lies put you down and their promises bust"

Det finns en ologisk ekvation som brer ut sig allt mer i samhället: Vi som medborgare/medlemmar är i allt mindre utsträckning beredda på att ta ett eget ansvar för vårt och andras liv, men kräver att andra ska göra mer - men till obefintliga kostnader. Låt oss ta ett exempel:

För cirka trettio år sedan hade de flesta arbetsplatser en fackklubb, nästan oavsett hur stor eller liten den var. Den lokala fackklubben förhandlade om lönepotter, arbetstider och arbetsmiljö. Avgiften till förbundet var inte sällan mellan 1,5 - 2 procent av lön, utan tak. Förbundens ombudsmän förhandlade åt dem som inte hade någon klubb, var förhandlingsstöd till dem som behövde det och fungerade som kursledare i arbetsrätt till klubbarna. De senaste 15 åren har allt fler fack infört tak i avgifterna med effekten att förbunden har fått skära ned på personal. Och det hade väl varit ok om engagemanget hade varit lika stort som i början av åttiotalet. Det är det inte. Att få folk att engagera sig är ofta lögn i helvete. Däremot går det bra att gnälla över de höga medlemsavgifterna (eller varför inte skatterna) och beklaga att man får vänta när man behöver hjälp.

Sorry, men det håller faktiskt inte. Vare sig medlemsavgifter eller skatter kan bli lägre om vi själva inte är beredda att offra lite av vår tid till vårt eget och andras bästa. Det mina damer och herrar är den enda ekvationen som går ihop.

Death or Glory

"From every dingy basement on every dingy street
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"

Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.

1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.

Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.