Den sista utposten

Här är det i vanliga fall en textsnutt från låten jag vaknade med. Men eftersom att Charlie Chaplin inte hade nån text till låten han sjöng, utan tappade bort den, får ni själva kolla in en av världens bästa melodier. Återigen en låt som förföljer mig. Den är från Moderna tider. Vars titel Bobby D lånade härrom året.

När Björn Rosengren utnämnde Norge till den sista Sovjetstaten hade han uppenbarligen inte satt sin fot på Gröna Lund. Det är nämligen Gröna Lund som är Sovjetstatens sista utpost. Även om det för ögat inte ser som det; för all reklam som hänger överallt inne på området, så är det ett faktum. Häng med:

När jag och dottern anländer med Djurgårdsfärjan och letar oss mot entrén upptäcker jag att de har nån sorts kölappssystem. Blir tvungen att fråga var man hittar kölapparna eftersom att det knappt är skyltat var de är. Tar vårt nummer, 493, kollar in nummerskylten; 376. En halvtimme går innan vi kommer fram till luckan. Väl inne på området väljer dotter att hon vill åka Nyckelpigan, vi går dit, köar i tjugo minuter. Därefter Lilla vikingagungan, kö i tio minuter. Flygande mattan, kö femton minuter. Berg- och dalbanan, kö i femton minuter. Mitt under The Arks uppträdande går jag och dotterns plastsyrra för att åka den nya attraktionen, Kvasten, köar i en halvtimme för nåt som är över på 30 sekunder. Efter det var det inte tal om att ställa sig i en enda kö till. Måttet var liksom rågat. Slängde bort en hundring vid chokladhjulet, tack och lov ingen vinst. Två kilo choklad känns som, tja, två kilo choklad.

Ok, jag vet att jag är gnällig. Köandet till trots: Dottern var helnöjd. Att få sitta på både pappas och mammas axlar genom en The Ark-konsert med sin egengjorda The Ark-skylt kommer hon nog bära med sig ett tag. Och det var det viktigaste.