En sång till F

"The Temptation in my heart
Yada Yada Yada,
Yada Yada Yada"

Så var det dags igen. Dotterns hängivna sjungande av refrängen till Arashs Temptation fastnade snabbare än ett tuggummi under skosulan på ett knattedisco. Men det kunde ha varit värre, mycket värre; jag kunde ha fått en Laser i skallen (länken öppnas på egen risk).

***

Idag var jag på en arbetsplats i Mälardalen där en kvinna från Bosnien var klubbordförande för den lokala fackklubben. Hon gjorde mig riktigt glad. När jag kom stod hon på alla fyra i rökburen och skrubbade golvet, när hon såg mig sa hon urskuldande, "gör inte jag det blir det aldrig gjort". Sen satt vi och snackade i cirka en timme och hon hade huvudet på skaft och ett engagemang som bottnade i vetskapen att går man ihop blir man starkare än om var och en försöker se om sitt eget hus. När vi sen gick omkring på arbetsplatsen slängde hon käft med jobbarpolarna med en humor som bjöd på sig själv. Det spelade ingen roll om det var platschefen, säljare eller den nyanställde chippen som stod och fumlade, alla fick sina fiskar varma och skrattade uppskattande. När jag skulle gå ser jag henne vid vasken tejpandes en av chipparna som skurit sig svårt. Han är blek och svettig och ser ut som han ska falla ihop. Då använder hon sin egen kropp som skärm så att han inte ska se blodet och såret och det funkar. Grabben kunde sen gå och sätta sig och ta sig samman.

På väg hem till stan tänkte jag på hur viktiga den här typen av människor är på en arbetsplats, de som ser till att garvet lever och kollar att folk mår bra. Men det är inte utan att man som Tove Jansson frågar sig 'Vem ska trösta Knyttet'? För så är det ofta; att de som engagerar sig i andra ofta står ensamma när det skiter sig. Då finns det ingen som har tid eller vågar, det kan ju vara jobbigt. Jajamensan, det är det. Man vill inte gärna se en polares ansikte snorigt och söndergråtet och lyssna på all världens skit och ångest. Jag hoppas att F har nån som tar hand om henne när mörkret faller. Det är hon helt klart värd.