Saknad

"Hon heter Anna. Anna heter hon.
Och hon kan banna, banna dig så hårt."

Förlåt. Jag är ledsen. Men du, jag har redan förklarat mig. Om du läst min profil vet du att det inte är något jag kan styra över. Igår var det dotterns favoritblandplatta som gick het, därav Basshunter. Det sånt som händer, tack och lov inte så ofta. Och förresten, gnäll inte, det är i mitt huvud som eländet spelas upp.

***

Två av mina favoritsysselsättningar har försvunnit. Jag saknar dem, men orkar inte leta rätt på dem. De försvann med Hopparen ner på Söder Mälarstrand, sen dess har jag inte läst en enda kriminalroman eller sett en enda deckare på tv. Undantaget var Helen Mirren. Det känns märkligt. Tidigare på kvällarna var det ond bråd död och samhällsproblem som vaggade mig till sömns. Nu? Tv:n. Jag försöker hitta nåt som är tillräckligt intressant, men som inte upprör, ligger och glor på det tills att ögonlocken trillar ner tillräckligt många gånger för att få mig att stänga av. Vad jag saknar med att läsa bra deckare är att de ofta är termometern i samhällets röv. Inte många andra genrer tar temperaturen på vår samtid. Det är mer pilla ludd ur naveln över den svenska samtidsromanen än något annat. Ok, jag vet att det finns undantag, men de är fan inte många. Deckarnas styrka är att när de skildrar samhällets botten visar de bristerna i välfärdssamhället. Det gjorde Ed McBain i slutet av femtiotalet, Sjöwall & Wahlöö på sextio- och sjuttiotalen, det gör Denise Mina idag.

Ändå orkar jag inte. Det känns som om jag fått en överdos ond bråd död och kan inte ta till mig mer. Hur det ser ut på samhällets botten snubblar jag ju över på väg till och från jobbet varenda dag, fyllona här ute i förorten, tjack- och horsepundarna som ryckigt väntar vid centralen, dårarna som irrar omkring överallt och pratar med alla och ingen. Jag blundar inte. Jag letar efter bekanta i deras tärda ansikten. Samtidigt, skulle jag gå fram och säga hej om jag kände igen nån? Förmodligen inte.