Frånvarande föräldrar

"Well, the intro goes something like this:
Badida Badida da da
Badida Badida da da"

Ni ser: Det är nästan omöjligt att förmedla i skrift en melodi man har i huvudet. I morse vaknade jag med nåt gammalt smäck molandes i skallen, det kan ha varit Freestyle, Gyllene Tider eller Eva Dahlgren, vad vet jag. Tack och lov har det försvunnit nu.

***

Hur tänker vissa föräldrar? Är det så att när barnet kan säga fotboll så sätts ungen i baksätet medan pappan vilset åker runt och letar efter en fotbollsplan där det finns ett tiotal ungar i ungefär samma ålder och en ensam vuxen som försöker lära ungarna att inte bara bli någorlunda fotbollsspelare, utan också justa individer, så är det bara att sparka ut ungen och önska honom eller henne lycka till och hoppas på att allt löser sig till den bästa av världar?

Jag tror dessvärre att det är så. Allt fler föräldrar har mentaliteten: Vi betalar ju, då ska väl vi inte behöva hjälpa till! Allt färre fattar att idrotten bygger på idealitet; på vuxna som är beredda på att i ur och skur hämta barn, coacha, lämna barn, trösta, tvätta utrustning, boka träningstider och läger utan att få en enda spänn för det. Vad vi får som gör allt det här är mycket mer värdefullt; kramar, tillgivenhet och respekt. Rätt dyra gåvor från barn om nån skulle fråga mig.

En polare till mig drog igång ett lag när hans son var sex år. Idag är sonen tolv. Laget har gått från sju-manna till elva-manna. Truppen från 14 till runt tjugo. Inte en enda förälder hjälper honom med en enda sak. Jo, efter mycket tjat får han några att ställa upp och skjutsa till bortamatcherna. Ingen frågar om han behöver mer hjälp. När han samlat till föräldramöten har de knappt orkat ta sig dit, än mindre svara ifall de inte kan komma och de dumma jävlarna som väl kommer skyller på att de inte kan hjälpa till för att de arbetar. Ungefär som om att min ensamstående vän inte arbetade...

Varför skaffar man sig barn om man inte är beredd att offra sin tid och sitt engagemang för dem? Jag fattar det inte. Så gnäller de kyrkliga nymoralisterna om att homosexuella inte ska få skaffa barn. Att det inte är naturligt. Hur naturligt är det att ge fan i sitt barns fritid? Låt dem som är villiga att offra nåt av sig själv skaffa hur många barn de vill. Allt för många heterosexuella klarar inte av det. Så uppenbarligen är det inte sexualiteten som avgör huruvida nån blir en bra förälder eller inte.

Igår hade jag och min polare ett samtal. Han visste inte riktigt hur han ska göra. Allt han vet är att hittar han ingen lösning blir han tvungen att lägga ner laget. Situationen nu är ohållbar. Jag sa till honom att gör det, lägg ner, kanske att föräldrarna lär sig nåt.

Tyvärr blir barnen drabbade. Men om han inte gör det är det inte bara en vägg han går in i, utan han kommer att få ett helt jävla hus över sig. Det är inte värt det.