Klasslikgiltighet

"It takes a lot of desperation to make a move"

Gårdagkvälllens public service-tv bjöd på två klassrelaterade program. Dels satt Stina och pratade klass med Janne Josefsson, Ebba von Sydow, Jens Lapidus och Börje Ahlstedt. Hur nu än intervjuerna gick kom jag på mig själv med att jag bara lyssnade in Börje A och Janne J. Vad Jens sa har jag ingen aning om. Ebba erkände att hon varit och handlat nån trasa för sju papp. Jaha. Sa hon nåt mer? Har ingen aning. Kvart över nio började sen en dansk film som fått alla danska filmpriser man kan få, som var till bredden fylld med gräddan av dansk scenkonst. Efter en kvart flackade jag med blicken, klickade på och av text-tv, för att slutligen byta kanal till programmet om den femte Beatlen, Stuart Sutcliffe. Funderade ett kort tag över varför. Jag kom fram till att det är av samma anledning som jag aldrig har pallat med Ingmar Bergmans mest hyllade verk; jag är totalt likgiltig för överklassens relationer, ångest och övriga förehavanden. Jag har ungefär lika mycket gemensamt med en ur överklassen som med en från Borneos regnskoggar, eller en marsian för den delen. Dramatiseringar om deras liv och leverne intresserar mig helt enkelt inte alls. Jag möjligen sträcka mig till att se en dokumentär, av samma skäl som jag ser en dokumentär om Borneos regnskogar, en fascination över det främmande. Men en hel spelfilm? Nej tack. Eller för att citera Joe Strummer:

"I don't wanna hear about what the rich are doing
I don't wanna go to where the rich are going
They think they're so clever, they think they're so right
But the truth is only known by guttersnipes"

***

Janne Josefsson blir allt mer lik Göran Persson när GP framstod som en buffel. Undrar om det är samma mediacoach som fått Janne J att ställa upp i varenda talkshow som kan uppbringas? Och när ska han vara med i Bolibompa?

"It takes a lot of desperation to make a move"