"Men hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss"
Man skulle lätt kunna tro att jag nu tänker skriva en lång drapa om Anders Wendin, om att han är en av Sveriges tio bästa manliga sångare, men det tänker jag inte, trots att jag fick Dom vet ingenting om oss i huvudet i morse. Nej, idag tänkte jag ägna mig åt en grupp som jag återkommer till igen och igen; Mink de Ville. Den musik de skapade i slutet på sjuttiotalet hade en mycket säregen nerv. Bandet stoppades lite slarvigt in i New Wave-genren, förmodligen just på grund av den nerv som bandet hade, men var redan från början bredare än sitt fack. Rötterna var redan på debutplattan djupt rotade i 60-tals soul och New Orleansk Cajun-musik. I en av mina favoritfilmer med Al Pacino, Cruising, spelar bandets nerviga musik en avgörande roll i att skapa den rätta spänningen i filmen.
Personligen har jag bara sett Mink de Ville live en enda gång, på Ritz nån gång på 80-talet. Jag minns Willys totala närvaro på scen, den ilskna blicken efter roddaren när gitarrbandet släppte vid gitarrbyte. Ett annat oförglömligt minne är faktiskt ett tv-framträdande. I slutet på sjuttio- och i början på åttiotalen visades det ibland livemusik från Tyskland. Arrangemanget hette Rockpalast, något man som punkare snabbt döpte om till Rockplast eftersom det kändes närmre sanningen. Hur som helst, jag hade en polare som praktiserade som kock på hotell Anglais, han hade kvälls- och morgonskiftet och då fick han sova över i en liten hytt på hotellet. Vi bestämde att ta med lite sprit och gott från köket för att se konserten. Wow. Jag får än idag nästan gåshud när jag tänker på Willys entré på scenen. Bandet startade med Spanish Stroll, efter några takter kommer Willy in. Han formligen gåglider över scenen med två maracas i ena handen, en cigg i mungipan och precis när han kommer fram till micken börjar han sjunga. Jag och min polare bara skrek rakt ut. Det var det coolaste vi någonsin sett. Hur ofta får man en sån känsla av ett tv-framträdande? Hur många artister lyckas över huvud taget att ta sig igenom och beröra en i tv-mediet? Kolla in Cadillac Walk.
Tyvärr blev Willy horsare och sumpade mycket av både röst och fingertoppskänsla under åttio- och nittiotalen. Men hans tre första plattor är fortfarande grymma. Vill man ha en bra samling med Minken från den här tiden rekommenderar jag starkt Savoir Faire från 1981.
5 kommentarer:
Jag såg Willy De Ville för bara ett par år sedan på KB i Malmö. En ganska tillbakalutad tillställning, men likväl förbannat bra. Det sades att han hade en (tillfällig?) topp i livet och karriären då.
Ritz i Stockholm. Där såg jag (original)-Black Uhuru på 80-talet. Sly och Robbie på trummor och bas. Wow!
Black Uhuru. Hmm, jag tror att jag såg dem på Skeppsholmen, oxå 80-tal. Men för mig var det minst sagt dimmigt och rörigt i början och mitten av det årtiondet och är därför inte helt säker på vad jag sett i alla lägen.
Hehehe. Sånger, hur ska man tolka det?
Ankan, det ska tolkas precis som du uppenbarligen har gjort. Jag lekte Rock 'n' rollmyten hela vägen in i kaklet, för at travestera en gammal fotbollstränare som pratade simtermer.
Ja, det var en fin natt på det där klaustrobiska hotellrummet. Jag får fortfarande ståpäls på armarna när jag tänker på Willy de Ville. Tro inte att jag har glömt. Kram.
Skicka en kommentar