"I've been to Hollywood
I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold
I've been in my mind, its such a fine line"
Idag borde jag känna mig uppfylld, jag har två matcher att se fram emot; en med dottern och sen är det dags för min egen säsongsdebut, ändå känner jag mig...sådär. Märkligt.
***
Såg 'The Filth & The Fury' igår. Jag såg den även när den hade premiär i Sverige 1999. Filmen har fortfarande sina kvaliteter. Till att börja med försöker Julien Temple ge bandmedllemmarnas version av historien, McLarens är ju 'The Rock 'n' Roll Swindle'. Det är ett sympatiskt anslag som funkar bra på en så lättrörd kis som mig. Och jag har inte heller långt till tårar när John Lydon förbannar heroinet och snörvlar över Sids död, eller när bilderna från stödspelningen för de strejkande brandmännen visas. En historia som var försvunnen, men som fick liv i och med filmen. När bandet i stort sett var bannlyst i hela England spelar de matinéföreställningar för de strejkande brandmännens barn med tårtkalas och man ser på bilderna att alla trivs och allt är helt plötsligt så happy, happy det kan bli. Det är så rörande att tårarna nästan sprutar. Och sen är det ju bilden från sista spelningen: John sittande på scenen, bandet mal på med 'No Fun', det går inte att spela med längre, insikten: "Oh bollocks, why should I carry on?", blicken, allt är slut: "Ha, ha, ha! Ever got the feeling you been cheated?" Kolla från 12.45 på länken. Samtidigt är 'The Filth & The Fury' ett stycke samtidshistoria. Det är bara 30 år sedan pressen skapade moralpanik och kommunpolitiker i England förbjöd ett band att spela. 30 år kan vara en livstid, men är också en kort stund på jorden. Yttrandefrihetens fernissa är tunn. Och finns det något som säljer tabloider mer än moralistisk indignation? Bortsett från sex alltså?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Mycket Neil Young i skallen på senaste tiden, va?
Snart är det nio år sedan Neil Young och Sex Pistols spelade var sin dag på Sjöhistoriska museet i Stockholm.
Var du på någon av konserterna?
Nix. Lite skeptisk till återföreningar. Fast jag fattade först efteråt att det kan finnas ett annat styfte. Typ att bara gå dit å träffas.
Och när det gäller Neils och min relation så har den aldrig varit så där innerlig. Vi är som två gamla polare som man inte alltid vill umgås, men som gillar att vara med varandra ett tag då och då. På sista tiden har vi dock umgåtts lite flitigare.
Jag var på Neil Young-konserten men skippade Sex Pistols. En god vän till mig var dock där och "var glad att han hade tagit sig dit".
Skicka en kommentar