"We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
Så var det ännu en morgon med Malcolm. Den har nåt catchy som uppenbarligen fastnat på hjärnbalken. Nåja, vi fortsätter med dagens tema: Musik.
Senaste numret av Mojo har rubriken 100 records that changed the world. En del musiker berättar om vilka låtar/grupper som förändrat deras liv. Ah! Vilken god idé! Berätta om vilka låtar som har förändrat ens värld. Men hundra låtar är lite mycket. Vad sägs om sju låtar? Ok vi tar sju. Så låt oss göra det här till en utmaning. Tänk ut vilka sju låtar som har spelat en avgörande betydelse för dig. Motivera varför just den låten du valt har en plats på din lista.
Så här ser min lista ut:
1. Sympathy For The Devil, The Rolling Stones.
På Skrubba fanns det en kille, K, som var ett par år äldre än mig som lirade i ett band. En dag tog han med mig till deras replokal, drog på sig guran satte på bandaren och lirade och sjöng till 'Sympathy For The Devil'. Och som han gjorde det! Han var skitbra. Han lyckades förmedla all den energi som finns i låten. Jag fick en förkänsla vad rock 'n' roll verkligen är. Samma sommar tältade vi på en ö i Drevan, ett par tjejer gjorde samma sak och det var varmt och svettigt och spännande. K blev kär. Nåt år senare blev det barn. Jag träffade honom i början på åttiotalet och då körde han tunnelbana, rocken hade han lagt på hyllan. Synd. Han hade otrolig utstrålning och hade han hängt med i punken vet man inte var det hade slutat.
2. Walk On The Wild Side, Lou Reed.
Rock 'n' roll är inte alltid bäst när den är gapig. Ibland är det mer utmanande att ta ner en låt och göra den cool. Är det dessutom nån som har röst för att göra en cool låt är det Lou Reed. 'Walk On The Wild Side' är den coolaste låten nånsin. Så är det bara.
3. Hurricane, Bob Dylan.
1976 var jag kär i en tjej som hette Sara. Hon hade fått Dylans Desire och på den finns en låt som heter 'Sara'. Självklart var det hiten ett par månader. När förhållandet tog slut tog tack och lov inte plattan slut. Skälet var främst 'Hurricane' och Scarlet Riveras fiolspel som gör hela plattan så speciell. Av mina Dylanplattor är det två som jag ofta återvänder till, Desire är den ena och Blood On The Tracks den andra. De kom med ett års mellanrum Blood On The Tracks 1975 och Desire 1976. Det är nåt med skilsmässor som ger bra musik.
4. Exodus, Bob Marley.
Gröna Lund 1978. I ett träd sitter jag och gungar tillsammans med en galen fransman som jag delade rum med på Mullvaden. Jag minns egentligen bara 'Exodus' från spelningen. Men mer behövs inte. Den otroligt suggestiva låten fick mig att äntligen fatta reggaens storhet.
5. Anarchy In The UK, Sex Pistols.
"RIGHT NOW! HA, HA, HA." Knockad. I första ronden. Hade aldrig någonsin hört något så kaxigt, så rått och så rätt. Det tog ett litet tag efter knocken men sen blev håret blått, grönt och sen blont. Blev sångare i ett eget band. Jag slutade/fick sparken. Who cares, var är nästa band?
6. Safe European Home, The Clash.
Virvelslaget. Pang! Jag minns fortfarande hur jag nästan flög baklänges i tonårsrummet, hur jag kastade mig över stereon satte tillbaka pickupen; Pang! En gång till och en gång till och till slut skrattade jag av lycka för så jävla bra var det. Och vilket band. Paul Simonon som basist var Bill Wymans totala motsats. Vaddå stå och sega vid trummisen. Hell no, Let's go. Fixa ett jobb, tjacka en Fender Precision på avbetalning. Sen var det bara att köra.
7. New York New York, Grand Master Flash and His Furious Five
Sommaren 1983. Det skulle ju va dans dans dans. Och det var det. Vi i bandet dansade runt som tokar mellan kickers och skins med gettho blasters dånande av 'Rock the Casbah', King Sunny Ade and His African Beats, Dub-reggae men framför allt Grand Master Flash and His Furious Fives 'New York New York'. Självklart var det The Clash som fick oss att få upp ögon och öron för det där nya. Och vi köpte hela bagen, rakt av, och försökte desperat att få in den i vår musik.
Så ser min lista ut. Hur ser din ut?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
30 kommentarer:
Det är antaget. Men det kräver ju att jag tänker efter lite.
Och eftersom jag inte fått i mig kaffe än, är det dåligt med tänkandet nu.
Gröna Lund 1978. Jag kan ha varit där också. Jag var och såg Bob Marley två gånger på Gröna Lund.
Jag minns musiken, allt folk, men inte årtalet.
I dag skulle väl några moralister protestera om Bob Marley skulle ha kunnat spela på GL.
Då var du där. Bob lirade två gånger på Grönan. I vilket träd satt du?
Oj, detta kan bli svårt. Och nu vill sambon låna datorn. Återkommer!
Okej, jag svarar här, då. Och direkt! Förändra ens liv är väldigt stort, jag tror många olika artister och musik varit betydelsefulla delar av mitt liv, men man kan ju nästan aldrig peka ut sådär en låt eller ett tillfälle som verkligen förändrat. Eller du kunde ju det! I alla fall, några låtar som jag har sådär tydliga minnen av eller så...
Mamma brukade alltid berätta att pappa spelade Isn't she lovely så det hördes över hela Gröna huset i Ängelholm när han kom hem från BB när jag fötts. Jag minns ju inte det, men jag minns historian. Mamma kan ju inte minnas det heller kom jag på nu, så jag antar att nån av alla som hörde det berättade det för henne. Det var min ankomst till världen annonserades, i alla fall.
Nån gång i tidiga tonåren såg jag ett teveprogram där de spelade Strange Fruit med Billie Holiday, vilket gjorde att jag plockade fram pappas lp-skivor med henne och hade en lång Billie-period, läste hennes (väldigt läsvärda) självbiografi och så. Hon har nog präglat mitt sätt att lyssna på sångröster sen dess, tror jag. Sen dess har jag letat efter sångröster, rösterna är det viktigaste.
Mauro Scoccos Sarah. Vi var hos farmor och farfar i Stockholm och mamma köpte kassetten med albumet på till mig, det var nog den första skivan (eller kassetten, då) som jag valde själv. Jag tror jag var 8-9 år, var kompis med Hanna D, vi var de i klassen som inte sprang och hjälpte Bella när hon skulle igenom grinden med sin cykel på skolgården på morgonen, eller höll på och fåna oss med tillgjorda draman med killarna och så. Det var nog ungefär när sånt där kill-tjej-grejs började, men vi var inte sådär tjejiga utan tyckte nog at de andra var just tillgjorda. Men i låten var det ju nåt romantiskt, kill-tjej-grej som var fin. Videon hänger mycket ihop med den låten (hörnet vid Seven Eleven var precis där min farbror bor), det rosa och blå omslaget.
Från en konsert nån gång innan Broder Daniel var särskilt stora och kända, på Musikfesten i Ängelholm, har jag en så tydlig bild av låten Luke Skywalker. Henrik Berggren mitt på scen som sjunger "I am Luke Skywalker" (det är väl det han sjunger va?) om om igen och så hela den blå himlen ovanför, det var antagligen nån gång vid midnatt så himlen var sådär nattblå. BD har aldrig betytt särskilt mycket för mig, men just den låten just då gjorde ett väldigt intryck.
Också på Musikfesten, antagligen inte samma år men samma tidsera på nåt vis, såg jag bob hund på tältscenen, det var lite tvärtom som Luke Skywalker, hela tältet minns jag som gulvitt och väldigt varmt och litet och fulpropppat och det verkade lite farligt, som att öronen kunde spricka av volymen eller man kunde få Tomas Öbergs svingade mikrofon rakt i huvudet, eller att han kunde skada sig av att han flängde omkring. Han var otroligt imponerande. Calle fick tag i hans maraccas har jag för mig, han gav tillbaka den.
Den som allra mest tydligt förändrat nånting är ändå Håkan Hellström, men jag kan inte säga ett speciellt tillfälle. Det finns så många! Alla konserter! Jag minns i och för sig första gången jag lyssnade på Känn ingen sorg..., jag gick den där långa vägen mellan högskolan och centrum i Halmstad, det var grått väder. Laholmsvägen, heter den det? Håkan har i alla fall betytt otroligt mycket, det låter så fånigt att säga eller som att man överdriver, men det är verkligen så. Jag skulle aldrig säga att en låt räddat mitt liv, men jag kan säga att mitt liv kan delas in i före och efter Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag kan inte förklara exakt vad det är, men han formulerade nåt, som ingen formulerat förut, nåt som man kände igen sig i men som han gjorde tydligt som det inte varit förut, så att man kunde hålla fast i det bättre. Det är ju så luddigt beskrivet, men jag kan inte säga det bättre än så.
Okej, detta var inte sju men jag har skrivit på det här för länge nu.
Jag är verkligen inget fan av listor. Men. Jag e på. Jag ska jobba ihop en lista, men det lär ta en dag eller två. Nu e det hockey och bärkish som gäller.
Jag hänger på ikväll. Måste jobba undan lite nu först bara. Kul utmaning.
RS
kulturbloggen.com
Den här var kul. Jag kommer att fundera på detta. Stones kommer att vara med kan jag avslöja direkt.
Jag har tänkt på den här listan ganska länge
Förstaplatsen tas av Ramones med Blitzkrieg Bop från första albumet. Jag minns till och med datumet då jag köpte skivan, det var den 22 december 1976. Den bara stod på Svala & Söderlund och var totalt annorlunda mot alla andra skivor. Svervitt foto på omslaget, och dom hade trasiga slitna jeans och nertrampade jumpadojor. Låtarna var under två minuter långa och spelades snabbt som fan i en värld som dominerades av symfoniska hårdrocksolon i flera minuter. Jag har aldrig hört något så bra.
Andraplatsen blir nog "Sweet and dandy" med Toots & the Maytals från soundtracket till "The harder they come". Året var även då 1976. I kommunistkollektivet i Årsta där min farsa bodde fanns den plattan, och det var också så totalt annorlunda mot all annan musik som fanns. Jag hade ingen aning om vad reggae var, men det är fortfarande en av dom skivor som jag spelar mest.
Nästa gång något hände var sommaren 1978, då jag hörde Ebba Grön live från Långholmen i nån radioinspelning. Så "Skjut en snut" gjorde definitivt något med mitt liv. Samma sommar släppte The Clash "White man in Hammersmith palais", vilken troligvis är den absolut bästa sammansmältningen av The Faces och Gregory Isaacs. Jag kan fortfarande höra nya saker i den låten. När jag kom tillbaka till plugget efter sommarlovet hade jag inte längre längst hår av killarna i skolan, jag hade kortast. Mina klasskamrater kände inte igen mig. (jag jag var också på gröna och såg BMW det året, Satt längst fram och rökte haschisch mitt framför ögonen på snuten)
Dom låtarna förändrade mitt liv. Efter det har jag hört massvis med otroligt bra musik, men inget så har varit som omvälvande.
Det skulle väl vara första gången jag hörde Otis Redding eller Willy de Ville då förstås. Musik som helt uppenbart handlade om vuxna människor men som vände sig till ungdomar var en ny pryl att upptäcka. Soul blev en insikt i att grönt hår inte var något som höll i längden. Så jag blir väl tvungen att nämna Dexys Midnight Runners då förstås. "Dance Stance" och "Geno" lyste verkligen.
Just Mink De Ville blev inkörsporten till hela Atlanticsoulen för mig, även om Willy de Ville naturligtvis inte går att karaktärisera inom begreppet "soul".
CH, det är lugnt. Den här uppgiften behöver en del tänka på, andra inte. Det är bara att köra.
Malena det är aldrig fånigt att säga att en sångare och låtskrivare betytt mycket för en. Så är det ju!
Ankan, Studiomannen och RS, jag väntar med spänning!
Markus, jag får det bara till fyra, nåja fem eller ska vi säga sex låtar. Men det är ok. Det viktiga var låtarna som förändrade era liv.
Och ni som funderar och som snart är klara; kan ni inte lägga ut dom på era sidor? Hosta till när ni gjort det.
One Love!
Tråkigt nog måste jag nog säga att det inte så många låtar som betytt SÅ mycket för mig. Visst har jag fått gåshud och blivit blöt i ögonvrårna av "Just idag är jag stark" när den spelats (särskilt vid hemmapremiärer) och visst har jag fått rysningar utmed ryggraden eller handklappat med i låtar samtidigt som jag tomkört 18 meter ledbuss i 100 km/h på motorvägen och visst har jag spontant dansat loss för mig själv hemma vid spegeln ibland och visst har jag dansat en del väldigt minnesvärda danser med sköna damer till vissa låtar.
Men det är nog ingen låt som har förändrat mitt liv. Fast jag får fundera lite till på detta.
Nu har jag fått till mina sju låtar. Det var riktigt kul också, vilken resa i mina minen jag gjort nu.
http://www.kulturbloggen.com/2007/05/gr_du_ocks_en_r.html
RS
kulturbloggen.com
min lista är stealthbloggad hos Studiomannen...
men va fan! Jag ser att Malena har snott min ide om att stealthblogga hos andra.
min idé ju...
*muttrar*
;)
Okej då, en låt till: Bye Bye Johnny, fast inte med Chuck Berry utan med Rolling Stones. Första gången jag lyckades ta ut ett gitarriff själv.
Men jag kan faktiskt inte komma på någon mer musik som har varit lika viktig för mig som dom ovannämnda titlarna. Otroligt bra musik finns det gott om, men inget som har ändrat mitt liv på samma vis. Om du ber mig om en lista på mina favoritlåtar så ser den annorlunda ut. Men bara lite.
Apropå Dexys är det fint när Kevin Rowland gör låtar där han pratar nostalgiskt om låtar som betytt nåt. "It's funny how you remember the summers by the records..."
Ha! Där fick du in en fullträff.
Jag ska lägga ut mina låtar på min egen blogg när jag tänkt färdigt.
Det här är ju allvarliga saker, hela livet bubblar förbi när man börjar tänka efter.
Musik, för fan!
Som han sade punkrockaren Trindeman Lindeman.
Jag är klar!
Hade jag inte redan lagt ut en neurotisk lista med mina 35 favoritrocklåtar hade jag helt klart antagit utmaningen.
Dina val påminner mig om att jag glömde ta med The Clash...
Så det finns andra som funderar på samma saker som jag?
Boken "High Fidelity" skulle med lite anpassning till personliga förhållanden och levnadsmiljö kunna vara the story of my life.
Here we go...
1) Sommaren 1981 är jag nio år gammal och har mest lyssnat på tramsig barnmusik a'la "Älgarna demonstrerar", som iofs är bra, men som inte förändrar mitt liv nämnvärt. Då råkar min dåvarande pingis-tränare dra på "800 grader" med Ebba Grön, och ingenting, jag menar verkligen det, blir som förr.
2) Paul Simon spelade in en skiva med afrikanska musiker i Sydafrika som hette "Graceland", som kom 1986, när jag var 14. Förutom alla politisk korrekthet jag blev uppfylld av började jag verkligen inse att "black is beautiful" på många sätt. Favoritlåt på skivan? Faktiskt inte hiten "You can call me AL", även om den är bra, utan a cappella-låten "Diamonds on the soles of her shoes".
3) Nirvana "Smells like teen spirit" - I mitten av augusti 1991 landade jag i USA för att tilbringa de följande månaderna med att plugga en kurs i engelska för utbölingar, för att sedan kunna plugga på college. Varför det aldrig blev några avancerade college-studier är en lång historia, men en kväll i slutet av augusti gick jag på en liten klubb i New Orleans och blev alldeles knockad av det för mig då helt okända bandet och när extra-numret "Smells like teen spirit" spelades upp kan jag faktiskt inte riktigt minnas vad som hände. Men livet blev aldrig det samma igen.
4) Billy Bragg "Levi Stubbs tears" - min kvartssyster (eh... vi delar halvsyskon, men är inte syskon i biologisk mening, så vi har kommit överens om att vi är kvarts-syskon) som är fyra år äldre än jag, spelade in ett blandband till mig, som defintivt vidgade mina musikaliska vyer. Bland annat med ovanstående fantastiska låt och artist.
5) The Alarm "The Stand (Prophecy)" - förändrade nog mitt liv mer än jag kunde ana just då. Det var första gången jag insåg att man kan vara djupt kristen och ändå protestera mot etablissemanget underifrån. Den erfarenheten gjorde det lättare för mig att acceptera mig själv som kristen, utan att nödvändigtvis förvandlas till något jag inte är. Jag är troende, men fortfarande relativt skeptisk mot kyrkor.
6 Tom Waits "Fumblin' with the blues" - förändrade mina bakfyllor och mitt förhållande till bakfyllor. Det är inte alla gånger man blir bakfull som man blir skönt bakfull. Men det är fullt möjligt att bli det. Man orkar inte gå ut. Man orkar inte klä på sig. Men man orkar åtminstone släpa sig fram till stereon.
7 Robbie Robertson "Somewhere down the crazy river" - när jag var femton, sexton, fick denna låt mig att vilja åka till Södra USA, vilket jag alltså gjorde tre, fyra år senare, där jag alltså såg Nirvana, där jag alltså hörde "Smells like teen spirit" första gången. Så nog förändrade den mitt liv alltid...
Neander, som du kanske anar faller din låtlista mig i smaken. Har nog haft en krasch på alla dom låtarna utan att de förändrade nåt för mig. Men i det här fallet handlade det ju om dig. Minns en sen kväll hemma hos M då vi var några som översatte hela 'Somewhere Down ...' så på svenska heter den, i min värld, 'Nånstans längs med Ångermanälven'.
Vem sjunger "Nånstans längs med Ångermansälven" i ditt huvud?
Jag själv. Med nån annans röst.
Men vilken svensktalande röst skulle fixa den? Både refräng och vers? Det klurar jag på nu, efter att ha läst ditt svar...
Moneybrother, kanske? Men då borde det nog handla om Dalälven?
Lou Reed på norrländska!
Min lista är klar.
Säger det här också för säkerhets skull.
Listan finns på min blogg.
Välkomna att titta dit.
Jag tackar för frågan. Min lista är klar - på http://imponera.blogspot.com
Nu har jag fått till min lista. Men vad svårt det var! Tack för inspirationen!
Jag fick ihop min lista efter att jag läst Pumitas dito. Rolig utmaning som fick mig att minnas.
Hittade hit via Tre Hörnor. Gillar bloggen och när jag ser en lista hugger jag direkt. Naturligtvis. Även om jag kanske är lite sent ute...
HELP – Beatles
1976. Jag var fem år och vet inte vad jag brukade lyssna på innan den eftermiddagen då jag gick förbi syrrans rum. Efter det botaniserade jag hårt i hennes back, vilket ledde in på KSMB, Ebba Grön, Tina Charles, Tim Robinson Band och inte minst: The Specials. Men det var definitivt den här låten som väckte mitt musikintresse.
Made of Stone – Stone Roses
Efter några vinglande tonår, med allt från Iron Maiden till Alphaville, dök den här låten upp. Det var våren 1990. Jag kommer exakt ihåg var jag befann mig: I kemisalen på gymnasiet, och jag blev helt såld. Den ledde in till ett decennium av Indiepop och medföljande klubbarrangerande. Det är en underbar låt. Fortfarande.
After the gold rush – Neil Young
1991 träffade jag en tjej. Hon var bara ett år äldre, men hennes musiksmak andades en helt annan mognad. Hon kom från den djupaste amerikanska södern och hennes blandband svepte undan fötterna på mig. All den här Indiepopen som jag hade börjat utforska - helt plötsligt förstod jag var den kom ifrån. Men lustigt nog var det Neil Youngs nasala "After The Goldrush" som öppnade dörren. Genom den dörren rasade Doors, Grateful Dead, America, Steve Earl och senare hela countrysvängen.
Willin – Little feat
Egentligen bara en del av ovanstående våg. Men den här låten har etsat sig fast. Vi bilade genom USA i en cab, och upplevde de mest bisarra saker i en konstant dimma. Men på en oändlig raksträcka for vi av vägen och körde vi rakt ut i öknen. Det var natt och Willin låg som en ljudkuliss när vi på egen hand gifte oss under stjärnorna.
Landslide – Fleetwood Mac
När man lever livet i 280 tar det snabbare slut. När kickan blev vardag försvann intresset. Men det gick inte upp för mig förän jag hörde den här låten på på radio. Det var två år senare, i en lägenhet på 21:a gatan i New York. Jag gick ner till Tower records, köpte plattan och åkte hem till Sverige.
High Hopes – Pink Floyd
Jag hade naturligtvis lyssnat en hel del till PF innan jag hörde den här låten. Och de har självklart gjort bättre låtar. Men jag och en kompis satt och drack rosévin i hans lägenhet i Monaco med High Hopes på repeat. Det var en ensam efterfest. Av någon anledningen fick jag plattan av honom när jag drog vidare. Ett par veckor senare körde han in i en bergvägg. Låten finns kvar.
Jag vill ha dig – Ulf Lundell
Vet inte varför egentligen. Mer än att jag förknippar den hårt med min sambo. Vi möttes en varm majkväll. Det blev en grymt skön sommar i Stockholm som nu har varat i snart 10 år.
/Flugan på väggen
Flugan, det är aldrig för sent för att få en vacker, personlig och utlämnande berättelse berättad för sig kring sju låtar.
Tack!
Skicka en kommentar